stewe

 

 

 

Av ren tanklöshet hade jag stirrat lite för intensivt på min avbild i spegeln. Jag borde påpeka att den här spegeln har hängt i mitt rum i flera år, skulle jag tro, än jag har vistats på den här jorden. Det är därför inte överraskande att den förr eller senare skulle få ett horn i sidan till mig. Fram till en viss punkt fanns det inga problem att tala om: där fanns bara mina ögon, min näsa, min mun, och det var allt. Men sedan började det tyckas som om dessa ögon betraktade mig, snarare än jag dem; att den munnen var i färd att tala om saker utanför min vetskap. Till sist insåg jag att en fullständigt annorlunda varelse gömde sig bakom mitt ansikte och gjorde det helt oigenkännligt för mig. Låt mig säga att jag tillbringade en betydande tid till att omskapa min spegelbild till vad den borde vara.

 

Mest blev det nog av Nikanor Teratologen under året som var, men också en viss återkomst till skräck – och SF-litteratur för min del. Allra mest gillade jag Skuggan på världens botten av Ligotti där utdraget ovan är hämtat, men gillade också Huset vid avgrunden  och återsåg fantastiske Bradbury med Fahrenheit 451

Jag har under vintern kämpat med samme Ligottis The Conspiracy Against the Human Race – men även om jag gillar ämnet och tonen så är den svårläst och bitvis upprepande, som det så ofta blir när det kommer till filosofiska resonemang. För min del åtminstone.

 

 

Då vidtog den utsugning av arbetande och skapande människor, som nu har antagit groteska proportioner, nu, då den härskande klassen som en metallisk rovstekel suger liv ur det maktlösa folket. Den tidens byråkrati och nomenklatura var ännu liten och förmodligen driven av de ädlaste motiv. Härskarna trodde på sin godhet och välvilja. De skulle ha protesterat med vrede och sorg, om jag då hade talat om utsugning, ty sådant kunde man bara förknippa med ett övervunnet ekonomiskt system.
Denna överklass utsög folket för folkets eget bästa. Som varje ny överklass genom tiderna såg de sitt samhälle som historiens slutmål. Och som varje överklass i historien byggde de sig en vacker ideologi och hyrde professorer att försvara den och poeter att besjunga den.
Och dessa lysande diktare och tänkare bespottade ett samhälle som inte längre fanns, för att därmed känna sig tappra. Och de beskyllde det nya samhället för att alltför långsamt hasta mot ett fulländat system av förtryck, och de kände sig därmed tappra.
Och de blev rikt belönade.

 

En av årets största läsupplevelser var en jag skrev väldigt lite om, men som stannade i tanken länge – Moria Land av Sven Delblanc där utdraget ovan är hämtat ifrån. Titeln syftar på det bibelcitat där Abraham av Gud ombeds att gå till Moria Land för att offra sin son. Romanen är däremot en dystopi över ett framtida totalitärt Sverige, och även om det gjorts bättre i exempelvis Djurfarmen så lyckas Delblanc att beskriva vissa saker som i sammanhanget känns typiskt byråkratsvenska, liksom den konsensus och medlöparmentalitet som frodas i svenskt kulturetablissemang.
Alldeles efteråt försökte jag mig på Samuels Bok av samme Delblanc, men gav snabbt upp. Den var tungrodd.

 

 

Jag har inte uträttat särskilt mycket, men jag har levt hela mitt liv med den tanken att just jag är den enda verkliga människan. Och om jag har rätt, då kommer en dag en ensam, genomskinlig trumpet att skalla genom gryningen och ett väldigt ljuskantat moln ska svepa ner och ärans mäktiga röst ska kalla på mig långt bortifrån – och jag blir tvungen att hoppa ur sängen och bege mig av ensam. Det är därför jag aldrig har gift mig. Jag har väntat och väntat och nu är jag över trettio.


Jag gav också upp Vårsnö av  Yukio Mishima, då den inte alls fängslade på samma vis som Sjömannen som föll i onåd hos havet
Jag hoppas kunna återvända till såväl Delblanc som Mishima framöver, om inte annat för att bägge har ett starkt och fascinerande språk.
Ytterligare en bok som jag inte skrev några rader om var Michel Houellebecqs Kartan och Landskapet, som däremot var ett styrkebesked av den dystre fransosen, även om inte heller den lever upp till hans tidigaste böcker.
Jag skrev heller inte om Bränt Barn av Dagerman, men däremot hans Ormen. Jag kommer helt klart läsa mer Dagerman, en ny favorit.

 

 

Under året har den svenska debatten gjort en ännu kraftigare sväng åt identitetspolitiskt håll, och den i regel kritvita mediaeliten har på ett tragikomiskt sätt använt ras som analytisk utgångspunkt. Därför var det extra roligt att återvända till The Redneck Manifesto av Jim Goad för att påminna sig om varifrån trenden är hämtad, och i vilka syften den kommit att ersätta klassanalyser och kamp för ekonomisk rättvisa.  
Jag vill också pusha för klasskildringen i Porr av Irvine Welsh, som något av det råaste och vackraste jag läst under året. Liksom sorgliga och starka Gustavs Grabb

 

 

 

I serieväg har det antagligen blivit mindre än vanligt, jag har mest läst klassiska Marvel – bland annat tidiga Hulk. Den roligaste nyheten var dock att Dylan Dog  kom tillbaka på svenska. Bägge premiäralbumen höll rejält hög klass och gav mersmak. Tydligen ska nästa album släppas i Mars, jag längtar redan.
I årets sista vecka läste jag även Give me liberty – en gammal serie av Frank Miller, på den tiden han gjorde bra grejer och inte erbarmlig skit som Holy Terror. Fantastiskt illustrerad av Dave Gibbons. Missa inte heller serierna av min vän och favorittecknare Janne Karlsson 

 

 

 Det här och mycket mer av Janne hos Swedish Zombie