Kriegerin
Marisa är en ung nynazist och den lokale gängführerns egen flickvän. När gänget varit ute på en rejäl trakasseri- och misshandelsutflykt i kollektivtrafiken får pojkvännen skaka galler ett tag medan Marisa stöter på nya bekantskaper och går igenom en familjekris.
Samtidigt får vi följa Svenja, en femtonårig tjej som tuktas hårt av sin stränge styvfar som drillar henne till renlevnadsmänniska och mönsterelev. När hon genom en uppvaktande pojkvän kommer i kontakt med nazigänget attraheras hon genast av det upproriska och det tabubelagda.
Miljön i filmen är minst sagt diffus, vissa scener berättar att det finnas ett stort invandrartätt område i staden där det hela utspelar sig. Samtidigt verkar inte invandrarungdomarna samlas på fler ställen än utanför en liten korvkiosk om kvällen.
Å ena sidan kommer insatsstyrkan på hembesök när man sparkar ner någon på tunnelbanan. Å andra sidan verkar det gå utmärkt för Marisa att vägra betjäna de två invandrare som verkar besöka butiken hon jobbar, liksom att ha nazi-brakfest och hänga ut folk genom balkongen i en vanlig lägenhet.
Att gå från att vilja tatuera in Adolf på ryggen ena dan till att gömma flyktingar i källaren nästa, känns inte helt övertygande heller.
Den bästa tyska filmen på åratal står det på framsidan, men på det hela är skådespelarna bättre än helheten. På baksidan står det att filmen är byggd på verkliga händelser och personer tagna ur verkligheten. Upphovsmannen ska ha ägnat två år att lära känna unga kvinnor inom den extrema högern.
Ändå känns det mest som att researchen bestått i att titta på American History X och ännu mer Romper Stomper. Det är en väldigt snarlik scen med urspårat partaj till musik och även i Krigaren så dör någon alldeles i strandbrynet vid ett hav.