stewe

 

 

  När jag såg hur introt till True Detective rullade igång, dimmiga fragment ackompanjerat av spökcountry, liksom öppningsscenen med offerplatsen, kände jag mig med ens frälst.
Och smått paff, när Rust redan i de första dialogerna låter oväntat lik Thomas Ligotti i dennes The Conspiracy against the human race . En bok som berättar varför existensen i sig självt är ont, där Ligottis nihilistiska och antinatalistiska livsåskådning, som ofta bara anas i hans berättelser, formuleras och förklaras.

 

 

 

När jag nu efter att ha avslutat True Detective och vågar mig på att surfa runt på ämnet utan att riskera att spoliera något av handlingen, upptäcker jag såklart att det är många som omedelbart lade märke till samma sak, och hjärnan bakom True Detective berättar Här om hur han mycket riktigt låtit sig inspireras av Ligotti. Med den väsentliga skillnaden att det råpessimistiska tankegodset inte alls lika konsekvent genomsyrar True Detective, hoppets värmande brasklapp kommer daskande som på beställning.

 

 

 

Trots det kändes det som tevehistoria skrevs under de där åtta episoderna. Bland annat för det sätt som ekon från Kungen i Gult  och annan skräckfiktion används. Liksom för Motorsågsmassakernvibbarna och motorcykelgängssnubbarna. Liksom den amerikanska Södern, smutsen och stämningen.Och det mesta andra också, för den delen. Jag är fortfarande frälst.

 

 

 

 

Om Ligottis noveller på svenska:
Skuggan på världens botten