Born to Fear

Böcker / Permalink / 4
 
 
 
 
Born to Fear är alltså en bok som samlar intervjuer med Thomas Ligotti, gjorda mellan 1988-2013,varav några av dem tidigare inte funnits översatta till engelska. 
Genom bokens frågor och svar framträder ett porträtt av författaren Thomas Ligotti; en hårt uppfostrad katolik som i skolåldern hade lite intresse av litteratur utan var totalt fascinerad av sport. Ligotti var den typiske elev som valdes först på idrotten i skolan.
Men gossen hade också en dragning åt det morbida och skrämmande, samtidigt som han plågades svårt av mardrömmar sedan tidig ålder. Han beskriver sig själv som en kristen fanatiker under uppväxten, som ofta uppslukades ofta av visioner om att brinna i helvetet och som i tvångsmässiga perioder bad hundra böner om dagen.
 
 
I tonåren upptäckte Ligotti musik och övergav idrottandet för att spela gitarr samt kröka och droga sig genom tillvaron. Detta fortsatte till sjutton års ålder, då han fick sin första stora nervkollaps och inledde den agrofobiska isolering och vacklande mentala och fysiska hälsa som präglat hans liv sedan dess.
Det var först då Ligotti började läsa böcker och sökte sig till skräcklitteraturen där han snart fann sina husgudar i Lovecraft och Poe. Sedan dess har han försörjt sig som kontorsarbetare och ägnat större delen av fritiden till att läsa och titta på teve. Han har också samlat på sig bilder av förfallna byggnader och platser. Periodvis har han plockat upp gitarrspelandet igen. Ett tag gick han regelbundet på hästkapplöpningar med sin bror, innan också det blev för mycket av social samvaro och depressionerna och tilltagande alienation tog överhanden.

 
 
 
Däremellan har Ligotti, alltsedan han fann skräcklitteraturen, själv sporadiskt skrivit. Främst skräcknoveller. De udda berättelserna har gjort honom till ett undergroundfenomen med minst sagt hängiven läsarkrets, något som inte minst den här boken av samlade intervjuer bevisar.
Utfrågarna är väldigt kunniga när det gäller såväl vad Ligotti skrivit, liksom vad han sagt i alla tidigare intervjuer, det är tydligt att man läst varje uttalande och analys från författaren minst en gång. Till exempel blir de författare och böcker Ligotti nämner som inspiration i en intervju, föremål för diskussion i nästa intervju då utfrågaren har ansträngt sig för att läsa åtminstone några av de författare Ligotti tidigare nämnt. Fascinationen har helt klart tagit sin början i novellerna, för att utökas till en slags kult av personen Ligotti och hans livshatande filosofi.
 
 
 
 
Ligotti är i intervjuerna rolig, resonerande och samtidigt kompromisslös. Jag påminns ofta om CJ Håkansson, som har en liknande förmåga att sätta precisa ord på sina tankar om kultur, samhälle och litteratur.
Men hur skicklig Ligotti än är på att variera sina utläggningar och ge underhållande svar på de ofta finurliga frågorna, är det såklart omöjligt att samla så pass mycket intervjustoff utan att det blir ett helvetes massa upprepningar.
Att flera intervjuer gjorts i samband med ett boksläpp, exempelvis My work is not yet done (som fick många att tro att Ligotti bytt stil) eller The Conspiracy against the human race (där Ligotti tar ett filosofiskt grepp på sin avsky mot alltet) gör det omöjligt att undvika snudd på identiska frågor och svar. Om man sedan har läst Conspiracy, känner man igen det mesta som sägs i filosofisk väg.

 
 
Thomas Ligotti är fascinerande, en sympatisk och starkt säregen visionär men samtidigt en kantstött kuf i sorgsen människoskepnad. Storheten i Born To Fear ligger i den konstnärliga ambition som förmedlas och långt mindre i de självbiografiska inslag som jag skissartat återgav i inledningen. Det är samtalen om skrivande, inspiration och skräcklitteratur som ger det mest bestående intrycket.   
För någon som jag, som verkligen gillar och uppskattar intervjuer med Ligotti men samtidigt avskyr att läsa långa stycken på skärm, är den här boken en given samlingsvolym att återkomma till.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
#1 - - Pål Eggert:

"Fascinerande och sympatisk" Verkligen.

#2 - - Pål Eggert:

Hans syn på politik, nihilism och döden har verkligen en parallell i True detective, även om det ballar ur på slutet...

#3 - - S:


Ja, det där med True Detective är ju lite omtvistat. Manusförfattaren själv nämner Ligotti som inspiration, medan andra menar att han gjorde det först när folk började påpeka likheterna. Det finns en enormt ambitiös sammanställning här:
http://lovecraftzine.com/2014/08/04/did-the-writer-of-true-detective-plagiarize-thomas-ligotti-and-others/
Jag har själv bara skumläst den.

#4 - - Pål Eggert:

Jaså, nä, jag tänkte inte att författaren nödvändigtvis var primärt inspirerad av Ligotti. Däremot finns det ett släktskap i anden...

Till top