Oroligt Blod
I den avslutande delen av trilogin kallad Underworld USA, är Dwight och Wayne från Sextusen Kalla tillbaka; denna gång involverade i maffians kasinobyggen i Dominikanska Republiken och Haiti. Till sin motvilliga hjälp skaffar de Crutch, en svindlare i mindre skala som leker privatdetektiv. Medan Dwight och Wayne fortsätter en kapsejsande tillvaro, inte alls olik huvudpersonerna från föregående böcker, tillför introduktionen av Crutch ett humoristiskt element då han är såväl en voyeuristisk fönsterfluktare som en nervig fegis. Scotty Bennett spelar också en avgörande roll, en snut som besatt jagar efter gärningsmännen till ett värdetransportrån och har siffran på antalet rånare han dödat broderat på sin fluga.
Castros Kuba och Vietnam skymtar förbi, men får stå tillbaka för slavskildringar från de centralamerikanska bananrepublikerna och svettiga zombievandringar genom mardrömslandskap.
I efterdyningarna av morden på bröderna Kennedy och Martin Luther King skakas Amerika av såväl en aggressiv proteströrelse som en militant svart motståndsrörelse. Heroinet som flitigt skeppades in i slumkvarteren i tidigare böcker har också satt sina spår, med en lavinartad kriminalitet och total utslagning av redan tidigare marginaliserade stadsdelar.
På uppdrag av Hoover knyter Dwight kontakt med kommunisterna Karen och Joan, som anger militanta svarta i utbyte mot att få ut sina egna vita kumpaner från finkan, liksom att själva få fortsätta sina samhällsomstörtande verksamheter ostört. Han värvar också Marsh, svart polis och garderobsgay, för att infiltrera de militanta rörelserna och starta en inbördes kamp de olika organisationerna emellan.
Oroligt Blod skiljer sig från sina föregångare på så sätt att det fokuseras mer på intrigerna mellan de olika brottsliga och politiska falangerna, liksom mer på relationerna mellan berättelsens karaktärer. Författaren har själv kallat boken för en kärleksroman, något som stämmer till viss del. Det är mycket av ett klassiskt romanbygge, där den typiska Ellroyprosan ersatts av en något mindre korthuggen berättarstil.
Persongalleriet känns också fördjupat, även om det är de hårdföra huvudpersonerna vi följer, så handlar berättelsen mer om deras kumpaner/älskarinnor Karen, Mary Beth och Joan. Att man också får följa Marshs tankar i berättelsen ger en ytterligare dimension av det bigotteri som på den tiden var snudd på allenarådande i den amerikanska allmänheten.
Ett storartat avslut på ett sant mastodontverk.
