stewe

Behemoth – The Satanist
Behemoth kapar bort de segaste delarna från Evangelion, här bjuds det istället på rakt rens och storslagna dödssymfonier med få transportsträckor. Samtidigt lyckas polackerna förnya sig med mysko melodislingor som för tankarna till Goblins soundtrack i gamla Argentofilmer. Men den jämförelsen säger kanske mer om min snäva musikaliska referensram än talar om hur det egentligen låter.

At the gates – At war with reality
Magisk realism är inte bara en litterär genre utan också själva grundtemat för At war with reality. Skivan inleds med ett spöklikt tonsatt citat av Ernesto Sabato och i texterna återfinns rena Jorge Luis Borges-citat liksom inspiration från flera andra författare inom den magiska realismen. Själva skivtiteln är hämtat från Michel Foucault. Det finurliga i sammanhanget är att man inte behöver ha en susning om de finkulturella kopplingarna, då texterna också kan läsas som typisk genrelyrik om död, kaos och mardrömmar.
När ett band gör comeback efter en lång tid i träda, eller försöker följa upp en oanad succé, anas ofta en prestationsångest som gör att man gärna vill visa vilka briljanta musiker man är genom övertekniskt gnidande och snåriga tolvminuterskompositioner. At The Gates visar vilka kompetenta låtsnickrare de är genom att hamra fram 13 spår som klockar in på fyrtiofyra minuter, helt utan döda stunder.

 

Primordial – Where greater men has fallen
En av årets mest framemotsedda skivor för min del, vilket i sin tur nästan garanterar en upplevelse av antiklimax när man väl får höra själva plattan. Att det mesta efter favoritskivan Redemption at the puritans hand inte skulle leva upp till förväntningarna borde också gått att räkna ut på förhand. Men bortsett från den inledande besvikelsen är det här väldigt bra och låtarna fortsätter att växa till en toppnotering i diskografin.
Det räcker att höra Alan Averill sjunga om hur revolutionen föder nästa tyrann, om övergrepp inom den katolska kyrkan eller om hur myten om frihet binder våra slavhandleder, för att konstatera att ingenting annat är som Primordial.

 

Death Wolf – Östergötland
Death Wolf fundament går fortfarande att spåra i Misfits/Samhain/Danzig, men för varje skiva söker de nya stigar. På sista plattan under namnet Devils Whorehouse hördes eko av Wovenhand och förra plattan överraskade med en briljant version av Death In Junes Little Black Angel. Med senaste given går de från gediget mangel till mässande körer och vemodiga melodier på ett sätt som bara anats tidigare.
Skivans tema är rötter. Låtar som Vikbolandet, Stegeborg och titelspåret Östergötland handlar om band till hemtrakten och dess historia, medan 1658 handlar om svenska arméns ismarsch över Bält. Tillsammans med texter på temat döden och det faktum att skivan är tillägnad en bortgången kamrat, skapas en dynamisk kontrast mellan vad som är förgängligt och vad som är bestående i tiden.  

P.Paul Fenech – I, monster
Meteors i all ära, men det är på sina soloalbum som P. Paul Fenech brukar vara som intressantast. I, Monster hamnar inte bland de bättre dock. Skivan lider av att innehålla lite för många låtar, dels ointressanta instrumentala utflykter och dels några trötta låtar. Att sedan förhandsboka och pröjsa fullpris för en skiva som saknar både booklet & texter utan istället bjussar på några foton av Fenech med fru och polare, gör mig också lite sur i fläsket.
Det finns riktigt bra låtar på skivan, bland annat från sidoprojekten Legendary raw deal och Murder Brothers, samt vad Paul själv kallar FULK, vilket låter som en mix mellan engelska folksånger och sjörövarvisor med textrader som You aint stopping me from going down to hell if I want to. 

Johnny Asbo and the young guns – Never mind the bullshit… here´s the facts!
Musikaliskt en brutal kombination av HC och traditionell Oi!, textmässigt en rasande attack från den arbetslöshetsklass som vuxit sig allt större efter finanselitens globala analvåldtäkt på marginaliserade människor jorden runt.
Redan i öppnande titelspåret haglar kängorna tätt mot makten och media, medan Working class pride, Talking heads and a suit full of nothing, Rich v the poor, Burden of society och We got the power andas både sorg och vrede med textrader som When I see what they´ve done I just wanna kill, I wanna choke `em on their blood-stained dollar bills. Däremellan hörs både kritik mot kändisdyrkan och minnen från en bitter skilsmässa.
Briljant skiva från början till slut.

Avslutningsvis, tre snabba:

 Liptones- Sidospår
Ska på svenska, rena uppåttjacket under sena sommarkvällar. Vackert också när tempot saktar ned i Fri och det låter som Georg Riedel i baktakt.

Vanilla Muffins – The Triumph of sugar Oi!
En samlingsplatta med det mesta av det bästa från Schweiz stolthet. Deras One and only var under period tidigt millennium ett stående inslag på diverse spritfester och sjöslag, och resten av skivan är med samma kombination av poppiga melodier och allsångsrefränger en riktig humörhöjare.

Sabotage- Betraktelser från staketet
Bättre utsikt , Färdiga doktriner och Inget Tack- 3 kompromisslösa gatpunkslåtar som fick även en bakåtsträvare som mig att hemfalla åt Spotify för att slippa vända vinylen stup i kvarten. Uppföljare redan på gång, denna gång även på cd.