Confessions of a heretic

Böcker / Permalink / 2

 

 

När man som liten knatte följde med till Kvantum i Växjö fanns det givna ställen att bli storögt stillastående; serietidningshyllan, videohyllan och skivbackarna. Omslag av Iron Maiden och Dio kittlade fantasin på ett snarlikt sätt som skräckfilmerna, Kalla Kårar och Dracula.
Min besvikelse när jag senare fick höra själva musiken var enorm; galopperande trummor, falsettskrik och gnidande gitarrsolon. Det lät inte alls mörkt och mordiskt som jag föreställt mig på något dimmigt vis.
Jag har med åren börjat uppskatta delar av den klassiska hårdare rocken, men under uppväxten höll aversionen i sig; thrash var mest en kille som gastade till en snabbare variant av samma hårdrock, jag föredrog kängpunkens kompakta kaos och hardcores brutala sväng. Jag fastnade för enstaka låtar av Twisted Sisters, Alice Cooper och inte minst Motörhead,  då Lemmys skrovliga stämma var en av de få som levde upp till omslagens outtalade löften.
Men det var först med Morbid Angel som det på allvar lät och såg ut som något jag föreställt mig och sedan dess har diverse grupper från den extrema fåran följt med. I perioder glodde jag slaviskt på musikkanalerna för att få en glimt av videor som God of Emptiness eller Night of the vampire.

 

 


Behemoth är en av senare års favoriter. Därför är det kanske en extra besvikelse när den här intervjuboken inte fokuserar främst på musiken.  Istället är det mycket diskussioner kring diverse skvaller och kontroverser under senare år; när Nergal rev sönder biblar på en turné, paparazzis hetsjakt när Nergal dejtade en popstjärna, när Nergal deltog i någon Idolvariant på polsk teve.
Det är inget som intresserar mig och ännu värre är frågor av typen; Flirting over the internet, are you turned on by that? Eller ännu lustigare Do you like talking to women?
Märkligt är också att utfrågarna ifråga egentligen verkar vara intressanta typer, den ene är en sorts ockultist och den andre har själv en bakgrund inom extremmetall. Ingetdera smittar direkt av sig på samtalen i någon större utsträckning. Att de känner Nergal sedan långt tillbaka är inte heller någon höjdare, några anekdoter får ett abrupt slut genom att Nergal konstaterar att ”ni killar var ju själva med, så ni vet ju hur det gick”.  
Kapitlen kring Nergals leukemi börjar klaustrofobiskt och skrämmande när han redogör för de första symptomen som avfärdades som stressrelaterade. Hur det hela vänds till triumf efter diagnosens dom och Nergals sätt att tackla sjukdomen som ett fältslag mot en fiende där han bestämmer sig för att gå segrande ur striden.
Det räddar dock inte helheten, det mesta om tex sjukdomskampen har redan gått att läsa i diverse hårdrocksmagasin. Kvar blir minnet av ibland roliga intervjuer, men på hela taget kanske mest för folk som är intresserade av privatpersonen/mediala myten Nergal och inte hans musik.

 

 
 
 
 
 
 
 

  

#1 - - Pål Eggert:

Låter inte som något att satsa slantarna på...

Svar: Nej, jag skulle nog rekommendera ett lån på bibblan.
Jag

#2 - - Rippe:

Kvantum, Växjö... Härstammar herrn från Kronoberg?

Svar: Javisst, mina första stapplande steg och skolår var i Växjö, Ingelstad och Ryd för att sedan helt oväntat flytta till Piteå en sväng.
Jag

Till top