stewe

 

Jag kände en viss skepticism efter den stenhårda säsong tre, men Boardwalk Empire fortsätter i säsong fyra och fem framåt utan att sjangsera det minsta. Bland annat introduceras Doktor Narcisse, som snabbt blir en av de mest intressanta karaktärerna i ett galleri som stoltserat med högklassiga personporträtt ända från start.
Narcisse är en slags föregångare till predikanter för svart överhöghet och separatism, ett arv som senare förvaltats av grupperingar som Svarta Pantrarna och Nation of Islam. Just som i fallet Pantrarna visar sig dock att kampens ideal snabbt ersätts av vandel och handel med horor och heroin. En annan intressant bifigur är den blivande presidentfadern Joseph P. Kennedy som respektlös skildras som en finansfifflare och flickjägare.  

 

BE fortsätter att vrida och vända på huvudpersonerna, en viss omlokalisering till Kuba sker, där man anar fröet till den revolution som skulle komma att explodera några årtionden senare. I Florida introduceras barägarinnan Sally, suveränt gestaltad av Patricia Arquette. Det är svårt att sortera vilket av livsödena som är mest fängslande när slutet väl är passerat.
I finalsäsongen får vi följa Nucky Thompsons barndom, uppväxt och svaren på hur han blev den man han blev. Det är ett grymt och vemodigt avsked.
Sammanfattningsvis (innan superlativen tryter) så är hantverket fortsatt helt utsökt, varje episod är som att försjunka i den svunna tidsepokens miljöer eller kliva in i ett gulnat fotografi. Boardwalk Empire tar härmed sin plats jämsides de största maffiaklassikerna.