stewe

 

 

Redan inledningsvis slår Jack Donovan fast: ”The way of men is the way of the gang”.
Med gäng menas dock inte i första hand kriminella organisationer, utan mer av ett sammansvetsat brödraskap. Men samtidigt konstaterar Donovan att en gängbildning som strävar efter styrka, kunnande och mod ligger djupt i vår natur. Även om begreppen har skiftat i betydelse, så upphöjs än i dag dessa egenskaper som i hårdare tider varit en garant för överlevnad och tjänat mänskligheten väl i det långa loppet. Det är det själva amoraliska fundamentet till vårt sätt att existera och om dagens värld i en dystopisk handvändning strippats på allt vad civilisation, teknik, lag och rätt heter skulle en återgång till stamsamhället falla sig naturligt.
Donovan gör också kopplingar till hur stamliknande gänghierarkier uppstår och härskar i diverse civilisationskollapser, både när det gäller balkanisering inom stater liksom i marginaliserade stadsdelar där invånarna inte längre känner någon tilltro för samhällssystemets representanter eller ens samhörighet med övriga stadsbor. Där det finns ett starkt vi finns alltid ett hotande dom konstaterar Donovan, oavsett om det handlar om urban krigsföring eller politiska och religiösa sammanslutningar.

Mytologi och populärkultur vävs på ett finurligt vis samman med historia och biologi för att styrka tesen att män är programmerade för att sluta sig samman i hierarkiska jakt- och försvarsgrupperingar som i en tid av framgång och expansion blir till en stam, som i sin tur blir till ett klanrike, som blir till ett kungadöme eller republik. Det vill säga att fröet till dagens civiliserade samhällen uppstod genom samma sorts flockbildande och att ur våra ruiner kommer framtidens stammar bygga morgondagens samhällen. En lärdom som berättades redan i de uråldriga sägnernas kretslopp av undergång, död och pånyttfödelse som vandrat från lägereldarnas cirkel och idag strålar ut från skärmar i form av zombieapokalypser och atomvinternätter.
Jack Donovans språk är rappt och hårdkokt, tanken går ofta till Chuck Palahniuks Fight Club men också till Jim Goads Redneck Manifesto. För egen del uppfyllde The way of men mina kriterier för en lyckad debattbok; den var genomgående underhållande, bitvis provocerande och rentav irriterande, men inte minst fick den mig att reflektera och fundera vidare.