stewe

L’alba dei morti viventi

Kategori: Serier

 
 


Hellborn kom förra året och är den hittills maffigaste utgåvan för oss prenumeranter. Utöver det cirka 240sidor feta albumet så medföljde en hel massa omslagskonst, bonushäfte och annat smått och gott som gläder samlarsinnet.
Hellborn hör till de bästa, kanske rentav allra bästa, albumen hittills. Hellborn är namnet på en fängelseö där interner avlider på morbida sätt och lite väl frekvent.
Dylan Dog skeppas innanför murarna för att luska och finner ett osedvanligt grymt system under den obarmhärtige direktör Lugers ledning. En skönt mörk och melankolisk story med filosofiska fundering kring ondska, godhet, fångenskap och frihet. Den för Dylan Dog typiska humorn står kommissarie Bloch för, vars semestertripp till skottland berättas parallellt.

 

 


De Levande Döda är den allra första serien med Dylan Dog som tog Italien med storm. Det var också den första serien i Dylan Dogs egna svenska tidning under nittiotalet och den enda utgåva jag inte äger av de sex nummer som hann komma ut innan den gick i graven.
Trots att det gått dryga tjugotre(!) år sedan jag sist läste om mardrömsdetektivens möte med zombies så mindes jag allt helt och fullt. Det är ju ofta så det är; man kan inte för allt i världen komma ihåg det där seriealbumet som man gillade så i höstas medan man kristallklart minns något som gjorde starkt intryck under de formbara åren.
Det nostalgiska skimret förstärks av de olika efterorden som handlar om just Dylan Dogs introduktion för en svensk publik, författade av de som var med när det begav sig: Semics förlagschef, redaktören för Dylanblaskan och översättaren- som myntade det för Dylan Dog fans välbekanta uttrycket Fy för helvete!
Man påminns också om att översättare på den tiden, kanske speciellt hos semic och satellitförlaget, inte hade några problem med att frångå originalet för att i sitt tycke förbättra manuset eller bjussa på sin egen humor. Översättaren Anna berättar tex om hur hon ville att registreringsskylten på Dylans folkabubbla skulle lyda DÖD666 istället för DYD666, något som man förvisso kan ha sympati för. Men också hur hon skrev om italienska Barbieserier till svenska så att dockan fick mer skinn på näsan och hade ett jobb istället för att vara en mjäkig sminkbrud. Det säger väl en del om kvalitén på en serie, att man kan skriva om hela manuset utan att själva bilderna avslöjar det hela. Men jag är ju samtidigt tacksam såklart att kvinnorna i min generation inte exponerades för Barbieoriginalet och formades till några plastiga melodifestivalmarionetter som gör märkliga ankminer framför telefonen och klär sin avkomma i chockrosa och glitter.
Ett album kanske mest för oss nostalgiker och de som vill veta hur sagan om Dylan Dog en gång började.


 

 Dylan Dog finner du hos Ades Media

 

 

 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: