Vilddjurets Märke och En Mördares Självbiografi
Tyvärr ler inte alltid mütter mammon åt mitt håll, annars hade jag gärna samlat på mig varje ny Hastur-utgåva obligatoriskt. Smålandsbaserade Hastur har med sitt fokus på klassisk skräcklitteratur i läckra förpackningar verkligen karvat ut en egen nisch i en övrigt fesljummen förläggarfåra. I år har det hittills blivit två utmärkta utgåvor för min del, som var ett välkommet sällskap under en påtvingad men ändå angenäm hotellvistelse.
Rudyard Kiplings författarskap är jag snudd på totalt oinsatt i, även om jag efter denna samling så smått stiftat bekantskap med hans poesi.
Novellerna pendlar som brukligt är i läsvärde, från berättelser man tycker sig ha läst i annan form, till mer udda skapelser. Det som präglar dem alla är en medryckande berättarglädje och en ton i språket som gör läsningen ombonad på ett sätt som för tankarna till barndomens sagostunder. Där finns också ett påtagligt förakt mot de brittiska exploatörerna, i motsats till bilden av Kipling som en av kolonialtidens portalfigurer, något som också påpekas i Per Klingbergs excellenta efterord. Åtta noveller, skönillustrerade av Jonas Wessel, bjuds gastkramargourmanden på.
Berättelsen om Carl Panzram är en på flera sätt märklig bekantskap.
Dels utgörs boken av faktiska självbiografiska nedteckningar av Panzram, men också av vännen Lessers anteckningar liksom översättare Wessels sammanbindande texter. Eventuellt kan flera varit inblandade under resans gång med tanke på att det är ett bra tag sedan Panzrams berättelse första gången gick i tryck.
Dels pendlar Panzram själv mellan att skryta och utbrodera sina mord, sodomivåldtäkter, mfl illgärningar, samt att utropa sig själv till en samvetslös dråpare, en best i människohamn som längtar till efter sin egen död, och att skylla det så kallade samhället för hur han blivit. Något som ju i sig motsägs av att varken hans syskon blev kriminella och inte heller hans medfångar under det grymma fängelsesystemet blev massmördare av samma kaliber.
Själv påminns jag om den sjuttiotalsanda som präglat Sverige med slagord som ”släpp fångarna lös det är vår” och nuförtiden ”bränn en bil och få ett jobb”. Samtidigt är varje skildring som kritiserar så pass tortyrlika anstalter som fanns på Panzrams tid självklart befogade, om inte annat som en påminnelse om hur illa det kan se ut, och säkert ser ut på sina håll än idag.
Trots att det blir bitvis monotont med brevväxlingen mellan mördaren och vännen Lesser, är boken svår att lägga ifrån sig, motsägelsefull och i absolut läsvärd. Inte minst på det nihilistiska vis Panzram betraktar sina dåd, mänskligheten och världen omkring sig.