stewe

The Lost

Kategori: Böcker

 
 

Sommaren 1965 attackeras två unga kvinnor brutalt när de campar vid sjön intill en sömnig semesterstad. Gärningsmannen är Ray Pye, en lokal värsting som till vardags knegar som vaktmästare på sina föräldrars hotell. När han inte smyger runt på stadens skolgårdar och säljer knark vill säga.
Trots att lokalpoliserna Charlie och Ed är övertygade om att Ray är skyldig så går det inte att bevisa. När berättelsen tar sin egentliga början fyra år senare går Ray fortfarande lös och fortsätter obekymrat sin handel och sin vandel. Mellan sporadiska repetitioner med sitt rockband och de påtvingade vaktmästarsysslorna, så krökar och knarkar Ray ihop med de båda missanpassade tonåringarna Tim och Jennifer. Ray ligger regelbundet med Jennifer, åtminstone i brist på andra, men för det mesta hänger trion bara runt på stans fåtaliga nöjesställen.
När den uttråkade storstadstjejen Katherine flyttar till den lilla staden och börjar utmana Ray på en egen variant av sanning och konsekvens börjar saker och ting verkligen hända.

 


The Lost är mer av en snutroman än jag var sugen på när jag inhandlade den.
Först tänkte jag också påpeka hur knäppt klichéartade de båda snutarna Ed & Charlie är, inte bara till namnen, men sen funderade jag ytterligare litegrann på om kanske det rentav är att föredra – åtminstone i böcker av den här sorten, där snutarna ifråga är något av ett nödvändigt ont, som mest existerar för att väva ihop de egentliga huvudpersonernas öden. Samt driva handlingen i en viss riktning.
Måhända fördomsfullt, så uppfattar jag att den moderna thrillern/kriminalromanen antingen gör Gärningsmannen speciell; ”Den här killen mördar alla sina offer med tandpetare för att hans mormor fes han i munnen till frukost när han var liten! Han upplever att det är enda sättet att få bort den där smaken av kåldolme mellan tänderna…”
Eller så gör man istället Hjältefiguren till något alldeles speciellt; ”Kommissarie Rajton är som vilken snut som helst… förutom att han för upp självdöda sparvar i anus som självtillfredsställelse! Hur ska detta tas emot av den nye polismästaren - som är vegan??

Själv har jag sett de tidiga Wallander(med Lassgård) och till och med läst någon av böckerna, men fan det enda jag minns av dem är att han lyssnade på opera, medan jag i stort sett kan återberätta någon av Sherlock Holmes fall ur minnet trots att jag inte läst de böckerna sedan tonåren. För bortom fioler, piptobak och excentriska drag så genomsyras berättelserna om Doyles mästerdetektiv av en berättarglädje och fantasifullhet som fängslat generationer. I den moderna detektivromanen finns bara en trött kopia av en kopia, där man slänger någon lustig personlig egenhet som en färgkludd på den nästan utsuddade kopian, i hopp om att urskilja just den från de andra urlakade exemplaren. 



 

För att avrunda denna (löst underbyggda) utsvävning om krimgenren, konstaterar jag att snutparet i The Lost alltså är så klichéartade att jag upprepade gånger blandade ihop dem – trots att den ena är pensionerad och den andre har en katt.(hmm, eller om det nu var så att det var samma pensionssnut som hade katten lik förbannat?)
Men om man bortser från den sömniga deckarvinkeln så är det här riktigt bra. Tonåringarna, som är de egentliga huvudpersonerna, är en brokig skara kantstötta individer. Deras rotlösa tillvaro i det sena sextiotalets förändring till en tid av ungdomsrevolt är nostalgisk, vemodig och mörk på ett vis som för tankarna till briljanta Foxfire av Joyce Carol Oates. Speciellt Ray Pye är intressant som lika delar patetisk småstadscasanova och lynnig sociopat.
Jack Ketchum skildrar på sitt hårdkokta vis ett nittonhundrasextiotal som knappast var någon hippiehärlig kärlekstripp för alla inblandade. Det var också ihjälskjutna demonstranter, galopperande drogmissbruk, Vietnam, kravaller och upplopp, The Weathermen och mördarsekten kring Charles Manson.
Liksom när det gäller den bitterljuva barndomsskildringen i början av The Girl Next Door så tar Ketchum de kollektiva generationsminnena, dränkta som de är i popkulturens magiska skimmer, och vrider dem in och ut, bak och fram.

 

 


Mer Jack Ketchum:

Red 

The Girl Next Door
 
Peaceable Kingdom.

 

 

 

 

 

 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: