The woods are dark

Böcker / Permalink / 0
 
 
 

Två unga studenter och en familj färdas parallellt genom mörka skogar och hamnar i den gudsförgätna hålan Barlow. De stöter de ihop med lokalbefolkningen som tillfångatar dem och för dem allesammans till en offerplats i skogen där träden är sjuka och döende.
Den tillfångatagna familjen och de båda studenterna binds vid träden och snart kommer kannibalstammen som kallas Krulls fram ur mörkret för att kalasa på det färska köttet. Åtminstone när det gäller männen, kvinnorna kan ju alltid få den tvivelaktiga förmånen att bli sexslavar och barnaföderskor för nästa generation Krulls.
The Woods are Dark är en av kultförfattaren Richard Laymons tidigaste verk. Laymon var en minst sagt produktiv herre som ligger bakom mer än trettio romaner, under 1980-talet låg de facto hans utgivning på en två-tre böcker om året. Än idag har Laymon en trogen läsarkrets och hans verk släpps ständigt i nya upplagor och specialutgåvor. Han räknas som en av ”Gudfäderna” inom den subgenre till skräckfiktionen som kallas Splatterpunk. En genre som för den svenska publiken introducerades av författaren CJ Håkansson iochmed Fjärilen från Tibet, en bok som av mig och många andra anses vara den bästa skräckroman som publicerats i Sverige.
Laymons författarskap rörde sig egentligen oftare längs thriller- och deckarstråket än renodlad skräcklitteratur, men det är i huvudsak hos skräckpubliken som hans litterära gärning lever vidare.  

 

 


Den här boken är något av en flashback i sig; till glättiga omslag med bikinidamer med revolvrar och maskingevärsskyttar med ögonlappar, till sjuttiotalets kannibal - och inavelsfilmer, liksom till B.Wahlströms Kalla Kårar. Till tiden innan män och pojkar retirerade från läsarkretsen in i Gamergrottorna, Porrströmmarna och Nördreservaten. Tiden då böcker som Manhattan, Mack Bolan och Morgan Kane fanns i vart och varannat hem.
Medan den typiska Harlekinboken lever vidare och tantsnusk fortsätter att göra braksuccé i femtioelva nya nyanser, så lyser den grabbiga motsvarigheten med sin frånvaro. Man förstod inte riktigt vad som hände nånstans sent nittiotal och tidigt tvåtusental. Från att finnas i varje kiosk och ligga slarvigt slängda i stora reakorgen på köpcentrumen, så bara försvann t.ex. Richters Förlag från saluhandelns utbud. Pocketar som enligt utsago sålde en tjugo-trettio tusen exemplar per månad, bara åren tidigare. Kanske gick bara botten ur marknaden, eller så förlagen ville byta riktning, eller så bestämde sig bara några affärskedjor att sluta saluföra kioskdeckarna. Gissningsvis var det internet och/eller spelkonsolerna som bidrog till att försvinnandet. Att den grabbiga skräplitteraturen knappast kommer att dyka upp på butikshyllorna igen i vår tids übermoralistiska samhällsklimat kan däremot ses som självskrivet.

 

 


The Woods are Dark är inte bara en nostalgitripp för oss som i de formbara åren valde boken efter omslaget. Richard Laymon har, trots en hel del brister, ett medryckande driv i berättandet som nog de flesta skulle avundas. Efter utläst kapitel så kliar det i fingertopparna att vända blad och påbörja nästa kapitel. Det är också absurt roligt mellan varven, som byfånekaraktären Rose Petal - en vidrig gammal dam med en speciell hobby; 'I know what Rose Petal wants,' said the cheerful man. 'She wants to pound your brains out with her hammer.
De frekvent återkommande referenserna till sex är också något som ofta gör att det är svårt att inte dra på smilbanden, om det sedan är ett medvetet drag av Laymon eller inte kan man ju spekulera kring. I utdraget ovan så är alltså några av de överlevande fast i en stuga där avhuggna huvuden på pålar omgärdar stugknutarna och där kannibalistiska Krulls står på lur i skogen alldeles i närheten, men trots denna något stressande situation så missar Robbin inte tillfället att spana in den nakna tjej som närmar sig dem - och tända till!
Det här är helt enkelt skräplitteratur när jag gillar den som mest: högt tempo, snusk och smuts, logiska falluckor och blodigt våld. Rekommenderas.

 

 

 

 

 

 

Till top