Legenden om Tarzan
Alla är väl mer eller mindre bekanta med berättelsen om Tarzan; ett adligt par kraschlandar i mörkaste Afrika och sonen växer upp till att bli apornas konung. Han kommer med tiden att förälska sig i Jane och återta sin fars titel som lord Greystoke.
När den här senaste filmversionen tar sin början så har det mesta redan hänt. Tarzan är gift med Jane och bor i England. I kombination med en återtripp till Afrika vevas ursprungsberättelsen upp. Samtidigt försöker skurkar att förslava och ta över Kongo, de har hjälp av en stamhövding som hatar Tarzan och till på köpet så ser Tarzans gamla apbrorsa honom som en förrädare.
Tarzan dök upp för första gången 1912. Edgar Rice Burroughs var inte bara en skicklig äventyrsförfattare, Tarzan speglade också den samhällsomvälvning som skedde då, när folkstyret i allt högre grad övertogs av politiker istället för arkaiska hierarkier bestående av kungar, präster och adliga släkter. Tanken på människan som skapelsens krona började på bred front ersättas av Darwins teorier om apsläktet som människans ursprung.
Jag är övertygad om att den tidlösa karaktären Tarzan hade kunnat spegla även dagens snabba omvälvningar, med ett samhälle splittrat i kulturella såväl som subkulturella tillhörigheter. Bland delar av den moderna människans syns en tydlig återgång till en slags stamidentitet och klanmentalitet istället för mer övergripande och konform identitetstillhörighet. Även om det talas hyfsat sällan om det, så lever vi idag i en pågående robotisering, men också i genetikens guldålder. Det föder frågor som än så länge saknar svar. Som hur en överbefolkad värld i kombination med en hastigt krympande arbetsmarknad egentligen är tänkt att fungera. Genetiken ger förvisso spännande svar på urgamla frågor om arv kontra miljö, men samtidigt ökar risken för ett mer omfattande eugeniska ingrepp på mänskligheten än någonsin.
”Legenden om Tarzan” misslyckas med varje ansats till liknande kvasifilosofiskt flum och tur är kanske det. Den lyckas däremot vara både oengagerade och ointressant. Ena stunden vill filmen handla om kolonialism, nästa stund vill den vara en klassisk äventyrsfilm. Det är tydligt att det under resans gång är tänkt att jag som åskådare ska känna olika saker. Jag ska bry mig om intrigerna i Tarzans apsläkt. Jag ska tycka att Jane är en kickass-kvinna istället för en uttjatad kliché. Jag ska känna ett sting av sorg när den snälle stamhövdingen skjuts ihjäl. Jag ska tycka det är helkul när Skarsgård Jr och Samuel Jackson blir bästisar efter att ha skojat om att slicka monkeyballar. Samtidigt lider filmen av att hela tiden varvas upp till uppblåsta actionscener för att sedan försjunka i sömngångartempo. Som leken Dansstopp i full gas och tvärnit.
Resultatet blir bara en kökkenmödding av drama- och äventyrsfilm som är för dåligt berättad för att man ska orka bry sig om vad som händer någon av de inblandade. Specialeffekter som för tankarna till gamla filmen Jumanji är inte heller särskilt lyckat.
Min sjuåring kollade in i vardagsrummet vid ett tillfälle och konstaterade; ”Han där måste vara skurken, han har ju vit kostym.”
Det säger väl det mesta.
