stewe

 

 

 

 

 

Den 22 mars förra året steg jag och kollegan upp kring fyrasnåret på morgonen. Vi hade övernattat i en liten stuga strax utanför Linköping. Starkt kaffe med en skugga mjölk underlättade packningen och snart rullade vi norrut med destination Västerbotten. Av någon(säkert god) anledning bojkottade vi radion, antingen för att vi lyssnade på dokumentär eller ljudbok, eller helt enkelt ägnade oss åt suveränt snack om allt och inget.
Någonstans i gävletrakten kollade jag telefonen för första gången den dagen.
När jag skrollade sociala medier neråt hade någon skrivit: ”Inshallah ✌️ idag påminns en om att inte ha förhastade slutsatser och dra andra över samma kant.”
När jag skrollade vidare så hade nån annan skrivit: ”På tal om religiös extremism” och delat en gammal nyhet om en pastor i den nordamerikanska delstaten South Carolina som sagt att föräktenskapliga förbindelser leder till evig fördömelse.  
”Fan... sätt igång radion”, sade jag till min kollega, ”det verkar ha skett ett islamistiskt terrordåd igen”. Då var attentatet mot flygplatsen i Belgien redan ett faktum. Vi lyssnade på sändningarna tills vi var spyfärdiga och spelade sedan Everyday is like Sunday på hög volym medan vi vände kosan söderut igen. 

Sedan dess har Islamismen har skördat ett antal offer runt om i Europa, bland annat i Stockholm. Det dyker fortfarande upp relativiserande inlägg vid varje massaker, men de minskar stadigt. Det ses inte längre odeleat positivt på de kärleksmanifestationer som följer dåden, där folkmassor samlas i något slags statssekteristiskt religionssubstitut för att forma hjärtan med händerna och i kör ropa ut att de inte är rädda. Motsägelsefullt nog, eftersom Europas huvudstäder samtidigt fylls med poliser, övervakningskameror och patrullerande militär i ett desperat försök att ta människors rädsla och oro på allvar. Det föder snarast frågan om exakt när "det öppna samhället" passerar gränsen för att kallas polisstat eller storebrorssamhälle. Häromdagen skedde ytterligare ett dåd i Storbritannien som riktade sig mot barn och ungdomar. Idag spelar jag Everyday is like Sunday på hög volym igen och citerar vad Morrisey skrev kort efter terrordådet i Manchester.