Fallet Kevin - en reflektion

Allmänt / Permalink / 0
 
 

Igår rullade sista delen av dokumentärserien om Fallet Kevin. Ytterligare en svensk rättsskandal som är smått ofattbar i sina proportioner.
Polisen gjorde alltså sitt bästa för att sätta dit två tonåringar för mordet på fyraårige Kevin. Tonåringarna klarade sig undan med hårsmån antar jag.
Man såg i förhören med Christian och Robin hur polisen hade en viss sida uppslagen i en skolkatalog. Det är ingen avancerad gissning att de två tonåringarnas fotografier fanns på just den sidan och att det hade räckt med att barnen vagt pekat ut någon av de två tonåringarna för att deras öde skulle varit beseglat. Åklagaren i Kevinfallet dömdes också senare för att olagligen avlyssnat de båda tonåringarna i ett desperat försök att styrka den märkliga övertygelsen om att det absolut var minderåriga i trakten som var skyldiga till Kevins död.  
Det hela föll platt och istället fick det bli ett annat alternativ för utredningen; att sätta dit de bägge barnen Christian och Robin. Trots att de inledningsvis endast skulle fungera som vittnen för att klämma åt tonåringarna. Polisen lyckades inte ens fullt ut med att binda femåringen och sjuåringen till mordet. Trots timslånga manglingar i förhörsrummet, trots att pojkarna vägleddes till att peka ut en transportväg av liket (som egentligen var rent omöjlig enligt rättsläkaren själv) och trots att polisen avslöjade skadorna på Kevins hals, så förstod inte smågrabbarna helt hur de skulle svara för att göra förhörsledarna nöjda. Lite mumbo-jumbo från Sven Åke Christianson gjorde att det gick att kalla det hela spektaklet för förträngda minnen och låtsas att den fantasifulla mordteorin flög hela vägen in i mål.
Fallet Kevin är plågsam att se. De videobandade barnförhören är i sig en utdragen psykisk misshandel. I skepnad av den sammetsröstade socialtanten och den kamratlige byråkraten så turas poliserna om att pressa barnen till bristningsgränsen. Man tryckte till en svag familj för att få till ett avslut. En familj som verkade ha full tilltro för myndighetssverige. De lade sina liv och sina barn i händerna på staten och blev grundligt skändade som tack.

 


Jag följde Kevinfallet när det faktiskt begav sig. Jag minns hur glasklart det var att det var ett barnmord begått av barn. Därför var jag inledningsvis skeptisk till den här dokumentären, men anade snabbt att det nog var så att allt inte stämde. Anledningen var att ”minnenas medicinman”, charlatanen Sven Åke Christianson visade sig vara inblandad i utredningen. Det i sig säger något om vilken katastrof fallet Quick är; när det räcker att samma namn dyker upp för att man ska bli misstänksam till tusen.
Sven Åke Christiansson hade en nyckelroll i haveriet Quick. Han gjorde sig en karriär på den fabricerade seriemördaren ihop med de andra fifflarna och fånen som figurerade i fallet Quick.
Deras karriärer är kvar, trots allt som avslöjats. De har fått segla vidare och orsakat hur mycket skada? De har inte ställts till svar. Deras liv och levebröd har inte tagits från dem. De skyddas av samma system som belönat deras katastrofala insatser.
Försvarsadvokat Claes Borgström drog in miljoner när han för skattebetalningarnas räkning lallade med i farsen kring Thomas Quick. Tillsammans med de andra skyldiga i haveriet så vallade han mytomanen land och rike runt. Detta i rollen som advokat(!) i ett fall där en mindre korrupt försvarare lätt hade kunnat underkänna åtalen mot Quick helt och hållet – vilket brukar vara en advokats jobb. Snacka om att utredningen hade tur, Claes Borgström var verkligen ”rätt man på rätt plats”. Ja inte för de anhöriga och skattebetalarna som fick betala dyrt för Borgströms fiffel, men för åklagaren och för mördarna som tack vare Borgström & C: o gick fria.
Men Claes Borgström är inte vilken brännvinsadvokat som helst utan har tidigare jobbat som Jämställdhetsombudsman under Göran Perssons regering. I samma regering satt Justitieminister Thomas Bodström som av en händelse delar advokatbyrå med just Claes Borgström.
Så när Borgström knallade upp till överåklagare Marianne Ny och såg till att hon återöppnade Assangefallet så var det inte i egenskap av vilken lagvrängare som helst, utan en lagvrängare med uppenbara kopplingar direkt till landets högsta ämbeten.
Denna kombination av idioti i maskopi med kallhamrade karriärister är något som går igen i flera fall av svensk rättsröta; Som fallet da Costa, där två oskyldiga pekades ut som styckmördare. Som fallet Ulf där två män dömdes för grova övergrepp. Flickan i fallet skulle bland annat tvingats föda ett barn som offrats till djävulen under ett satanistmöte i Stockholm. Rituella satanistmord på spädbarn känns också igen från Eva Lundgren, vars teorier alltså på fullt allvar ligger till grund för statliga utredningar och politiska beslut i Sverige.
För mer satanism se även det tidigare Södertäljefallet.

 


Fallet Kevin får mig att tänka på andra fall av svenskt flockbeteende. Utfrysning och avhumanisering. Obehaglig vuxenmobbning i det offentliga rummet. De totalitära tendenserna som gör att folk hängs ut på den massmediala skampålen och förlorar både jobb och inkomst. Det svartvita mönstret, där något är fel när fel människa säger det, men rätt och riktigt när rätt människa säger det. Där gårdagens fascism är dagens högst resonabla sossepolitik.
Helhetssynen haltar hos de som är satta att granska; nu är polisen i kris, nästa dag järnvägen, nästa dag försvaret, osv; nu måste regeringen ”fixa” skolan! Fast när grenarna vissnar kan det mycket väl vara så att sjukdomen sitter djupt i själva stammen.
Jag kommer att tänka på de kollektiva lögnerna. Som att korruption knappt existerar i Sverige. Samtidigt var den högst avlönade pressekreteraren i hela riksdagshuset just den pressekreterare som dåvarande statsminister Reinfeldt låg med. Regeringen Löfven kalasar med Wallenberg och bara kort därefter följer de Wallenburgna med på resa till Saudiarabien där det ska knytas affärskontakter. En kommunchef som banar vägen för lukrativt migrantkontrakt för ett privat företag, bara för att månaden efteråt sluta som kommuntjänsteman och ta sitt säte hos just det privata företag hon fixade kontraktet åt.
Ingen av dessa fallen kallas korruption i Sverige. Reinfeldt var ju för bövelen ingen Berlusconi! Vad är väl en bal på slottet! Klart man får byta jobb! Det riktiga problemet är ju nåt kvittoslarv här och där eller obetald TV-avgift, då snackar vi skandal.

 

 


Den här reflektionen är spretig. Exemplen är fragmentariska, jämförelserna är emellanåt anekdotiska och lösryckta på ett vis som snarare liknar nån slags konspirationsteori à la Eva Lundgren.
Så låt mig dra i handbromsen. Vad jag egentligen menar är att i ett samhälle där det kan kosta långt mer än det smakar att sticka ut åsiktsmässigt, påverkar det i långa loppet även fall där varningsklockorna borde ringt hos mer än en av de inblandade. Uppenbara situationer där fler involverade borde ha reagerat och sagt ifrån. Det är inte bara en fråga om brist på civilkurage hos enskilda heller, i fallet Quick gick ju bland annat vår mest folkkäre kriminolog ut tidigt och kallade det hela för ett haveri. I Södertäljefallet gick chefen för Stockholmsutredningen ut i media och sade "Flickan är mytoman. Det här är ett justitiemord." Det hjälpte inte, båda rättsfarserna fortsatte.
Det som jag vill ge exempel på med min fragmentariska reflektion är den konformism som gör att processerna kan fortsätta. När något har blivit en vedertagen sanning eller något har blivit en prestigefråga för myndigheter och makthavare så följer märkligt nog de flesta med i svängarna, hur krokigt och knäppt det än blir. Så även det mediala etablissemanget. Offentlig brännmärkning av kritiker och visselblåsare sker gång på gång, med drevjournalistik och utfrysningar. Definitionen av korruption ifrågasätts inte, ens i fall där det är uppenbart att något stinker. Fallen är för många där beslutfattarna inte ställs till svars på allvar, varken för rena lögner eller de kompletta systemkollapser som deras agerande lett fram till.
Journalisten Tim Pool kallar i videon här nedanför Sverige för det obehagligaste landet han besökt. Det är bra att allt fler reagerar och riktar uppmärksamheten mot vårt lilla hörn av norra europa. För det finns helt klart en kuslig konsensuskultur i Sverige, något som inte minst avspeglas i uppmärksammade rättsskandaler som fallet Kevin. 

 

 

 

 

Till top