Korthugget
Providence Act 1
Alan Moore och Jacen Burrows tar sig an HPL ännu en gång. Eftersom jag tyckte att deras förra Lovecraftsamarbete, Neonomicon, var en av de mest lyckade tolkningarna av Lovecrafts mytologiska idévärld, var mina förhoppningar inför Providence hyfsat stora. Jag är väl inte besviken så här i efterhand, men kanske småsnopen.
Providence är inte alls lika direkt i sitt berättande som Neonomicon utan mer långsamt litterär och bygger på stämningsfulla och mystiska antydningar. Det gör att ”Providence Act 1” känns som en enda lång upptakt till vad som kan komma bli. Som jag skrev i recensionen av Neonomicon så har Alan Moore förstått att en delförklaring till att Lovecrafts skräckskildringar var och är annorlunda och fascinerande beror på att de bitvis bygger på starka fixeringar och fobier kring sexualitet och ras, men också en djup avsky och rädsla för den moderna världen. Det är något som Moore spinner vidare på i Providence och det ska blir väldigt intressant att se vart berättelsen tar vägen härnäst.
Get me Roger Stone
En dokumentär som till stora delar berättas av Roger Stones politiska fiender – och blir väl därefter. Stone är enligt sina motståndare inte bara en skum kampanjledare som verkade framför och bakom kulisserna både när det gäller Nixon, Reagan och nu senast Trump, utan är också skyldig till allt från att ”lobbying” fick ett fäste i politiken, till att såkallade ”superpacs” blivit en realitet.
Själv är jag mer skeptisk till förklaringar och personporträtt värdiga en Bondskurk med sikte på världsherravälde; jag gissar på att de ovanstående skumraskmetoderna vuxit fram i växelverkan mellan aktörer på hela det politiska spektret. Det är sällan någon enskild figur som är roten till allt ont.
Roger Stone själv omfamnar dock helhjärtat imagen av sig själv som ärkeskurk och vill gärna bli presenterad som Mörkrets Furste. Det hjälper till att göra det här underhållande (och bara bitvis lärorika) spektaklet väldigt sevärt, även om det redan gått inflation i antalet Trumprelaterade dokumentärer.
(Netflix)
Brott
Jag började ju lite bakvänt med att läsa Ferdinand von Schirachs andra novellsamling Skuld först. Kanske tur det, inte för att Brott är en dålig samling berättelser, men de är inte alls i samma klass som Skuld. Dels så är de inte lika mörka, de dras också med en större ballast politisk korrekthet än Skuld, där det bara märktes ibland. Därför bjuds det på överintelligenta lillebröder i en kriminell klan och renhjärtade rånare som smälter hela rättsväsendets hjärta. Även om vissa av novellerna är menade att vara humoristiska så är det oftare fånigt än roligt. Båda Schirachs novellsamlingar är läsvärda, men jag rekommenderar helt klart det avskalade och mörka i Skuld framför lättsammare Brott.