Huset vid avgrunden
De lätta molnen drog inte långsamt över himlen – de stormade fram som om de jagades av stormvindar. När de passerade förändrades deras form tusen gånger i minuten, som om de vore besjälade av något slags liv; sedan var de borta. Efter en stund kom andra och stormade förbi på samma sätt.
I väster sjönk solen med en otroligt snabb rörelse. I öster kröp skuggorna av alla synbara föremål mot det annalkande dunklet. Och jag kunde se skuggornas rörelse- en smygande, slingrande rörelse hos de vindomruskade trädens skuggor.
Utgåvan jag läst är från 1990 och utgiven på Sam J. Lundwalls Fakta & Fantasi, samme Lundwall skriver också det kärnfulla men väldigt läsvärda förordet som konstaterar att Hodgsons roman är en av de absolut mest inflytelserika verken som finns att hitta när det gäller skräcklitteratur, men även bidrog till att forma det som kom att kallas science fiction.
Jag stod där och såg på varelsen under en närmare en minut med en allt starkare känsla av äckel och en viss fruktan. Munnen rörde sig fånigt och utstötte en gång en grymtning. Jag tror det var ögonen som fascinerade mig mest; ibland tycktes de lysa av en ohygglig mänsklig intelligens, och de for hela tiden från mitt ansikte till rummets inredning som om min blick besvärade den.
Trots en del ganska tidstypiska brister är det här en klassiker att rekommendera i allra högsta grad. I synnerhet för fans av HP Lovecraft och Thomas Ligotti.
En gång under en av dessa perioder av liv skar en plötslig flammande linje genom natten- en hastig flamma som lyste upp den döda Jorden och gav mig en glimt av dess platta ödslighet.