Underjordiska Timmar
Hon pratar inte om det. Inte ens med sina vänner.
I början försökte hon beskriva blickarna, förseningarna, ursäkterna. Hon försökte återge det outsagda, misstankarna, insinuationerna. Undvikandestrategierna. Summan av små trakasserier, omärkliga förödmjukelser, obetydliga händelser. Hon försöket skildra händelsekedjan, hur allting utvecklades. Men varje gång tedde sig historien löjlig och futtig. Varje gång hejdade hon sig.
Hon avslutade med en vag handrörelse, som om allt det där inte hemsökte henne om nätterna, inte frätte på henne, som om det i grund och botten inte spelade någon roll.
Vi får i Underjordiska timmar följa Mathilde, en ensamstående mor och karriärkvinna som klättrat allt högre på ett större företag. Hon är chefens högra hand, en förtrogen kumpan och ett bollplank. Han är hennes mentor och på många sätt ledstjärna, även när han ber henne ha lägre klackar på sina skor under deras gemensamma presentationer, för hon är så mycket längre än honom, går hon honom utan motstånd till mötes.
Ändå lyckas hon en dag förarga honom, och en lågintensiv terror, ett tyst våld, tar sig början.
Parallellt med en alltmer kantstött och utnött Mathilde får vi följa akutläkaren Thibault, som plågad av sin växande isolation och kärlekslöshet, allt slitnare till sinnes åker kors och tvärs genom Parismyllret. Han gör hembesök hos de sjuka, självmordsbenägna, de förvirrade, de ensamma och gamla.
Hon hade trott att hon kunde göra motstånd.
Hon hade trott att hon kunde hålla stånd.
Hon hade vant sig varefter utan att vara medveten om det. Till slut hade hon glömt hur det var innan och vad hennes tjänst egentligen innebar, till slut hade hon glömt att hon arbetade tio timmar om dagen utan att lyfta blicken.
Hon visste inte att allt kunde förändras på det viset, utan återvändo.
Hon visste inte att ett företag kunde tolerera den typen av våld, hur ljudlöst det än var. Tillåta sig en sådan stadigt växande tumör. Utan att reagera, utan att försöka råda bot på den.
Beroende på person och situation bärs det ofrånkomligen masker och leks charader, det är en del av det sociala samspelet, en mänsklig nödvändighet för distans. Även i nära relationer; av omtanke eller av sårbarhet, eller kanske något helt annat.
Men kanske aldrig mer än i yrkeslivet, den knepiga korsningen av fri vilja och tvång, där man för att skaffa sig kapital till att bo/leva/konsumera hör av sig till företrädare för olika företag och verksamheter, i regel rena främlingar, i hopp om att man ska placeras i en konstellation med andra löntagare man inte heller har den minsta aning om vilka de är.
Nu är ju människan en förutsägbar varelse, den ena arbetsplatsen är på det stora hela den andra lik, vissa sämre och andra bättre. Vissa mekanismer är också återkommande, även om avvikelser på individnivå självklart finns. En sådan är mobbingen, som jag föreställer mig fler har upplevt än vad det någonsin skulle erkännas. Då inte bara i egenskap av offer, utan också som utövare och medlöpare i att stöta ut eller baktala medarbetare.
Delphine De Vigan fångar det väldigt väl att bli isolerad i ett konkurrensfixerat och osunt samhälle. Att bli parian på arbetsplatsen. Självklandret. Våldsfantasierna som en ventil. Stoltheten i att inte tillåta sig påverkas eller visa att de förmenta flinen eller humoristiska hånen tar där de ska. Vanmakten inför de som äger makten och möjligheterna att göra illa. Oförmågan att sätta ord på det hela utan att låta paranoid eller ömkansvärt ynklig.
En stark roman, på flera sätt.
Och när hon försöker översätta det till ett språk som de kan begripa – min chef, tanten som har hand om personalen, farbrorn som sköter reklamen, högste chefen – känns det som om hon berättar en historia om barbariska smurfar som dödar varandra under tystnad i någon avlägsen by.