stewe

”Berlin sommaren 2017 är en stad där verkligheten börjar rämna. I ett kulturhus i Kreuzberg gjuter skulptören Amanda svarta betongsuggor som vaknar till liv i ateljén. Eller är det barndomens hallucinationer som kommer tillbaka? Amanda tittar ut genom fönstret och anar en annan stad bortom de nyputsade fasaderna kring Mariannenplatz.
Samtidigt söker Svetlana allt mer desperat efter sin försvunna syster. Karoline svarar inte i telefon och alla säger att hon förmodligen har rest bort, men Svetlana tror inte på det. Hon hör rykten om misshandel och hittar en spionapp i systerns mobil.
Clive drömmer att han vadar genom taggtråd i helvetet. Han dricker för att glömma och vägrar träffa sin dotterdotter Amanda, rädd att hon ska se hans demoner. Pengarna från konsthandeln på Fasanenstraße räcker inte för att radera hans mörka förflutna. Sonen Harlan börjar ställa besvärliga frågor och Clive fattar ett ödesdigert beslut.
Clives hänsynslöshet och Amandas konstverk gläntar på dörrar mot en verklighet mänskligheten har valt att glömma. En gyllene skalbagge klättrar upp mot taket i Hauptbahnhof. Någonstans i den stora staden öppnar sig ett torg mellan grustäckta ruinberg. Och under villorna vid en badsjö leder vägar ner mot helvetets brinnande slätter.”

 

Ännu ett snyggt släpp från förlag Fria Ligan där det byggs det vidare på den värld av svart magi och skräck som har sitt ursprung i rollspelet Kult. Som de flesta romaner som sysslar med att bygga världar och har tänkta uppföljare på gång, så är persongalleriet i Döden är bara början lite väl tilltaget för min smak. Men det är också en av få invändningar jag har att klämma fram.
Skräck är inte det centrala, ändå är det en väldigt uppslukande läsning där mörkret är ständigt närvarande och det övernaturliga är en helt naturlig del av verkligheten.
Persongalleriet må svälla under bokens gång, men de tre som jag anser vara centralgestalter; Amanda, Clive och Harlan, är huvudpersoner man gärna följer i deras sökande och förändring - eller kanske förvandling- under resans gång.

 

Jag gissar att figuren Clives namn är en slags hommage till en viss skräckförfattare då boken inldes med dedikationen; ”Till Clive Barker, som lärt oss allt vi behöver veta om helvetet”. Och visst påminns man om Barker, men faktiskt ännu mer om Donna Tartt och hennes Den hemliga historien. Något som kan ha att göra med hur väl Gunilla Jonsson och Michael Petersén beskriver Berlin, får stadens gator och de förfallna stråkens skuggor att kännas levande; ömsom hotfulla och vackra. Men också hur de tyska konstnärskretsarna skildras utan ingående förklaringar eller klargöranden. Författarparet använder facktermer och intern konstjargong på ett sätt som inte skriver läsaren på näsan. Något som tyvärr ofta är fallet när någon ska berätta om en miljö, som för mig och många andra, är hyfsat abstrakt och obekant.
Detsamma gäller den helvetesvärld som finns bortom de dolda portalerna i Berlin. Den fortsätter behålla sin mystik, det mesta ligger i dunkel och vad vi får se är mest fragment av en större verklighet bortom vår egen illusoriska verklighet. Rekommenderas!