stewe

 

Såhär beskriver förlaget Fria Ligan boken: ”Ett London där solen har gått ned. En värld i evig skymning och dimma. I en exklusiv takvåning högt ovanför Canary Wharf väntar Tiphany Reeder. Adam, den kanske största filmstjärnan någonsin, ska komma på middag. Väntar gör också Tiphanys väninna Tipper, som ska delta i middagen via bildskärm. De tre ska prata gamla minnen och försöka hitta tillbaka till känslor de haft för varandra. I över ett århundrade. Det kommer att bli en lång natt.
Romanen För gudinnan är en gotisk kärlekshistoria baserad på skräckrollspelet KULT. Det är en spektakulär skräckroman och en vandring genom en värld där tid och rum börjat falla samman. Anders Fager lämnar här den realistiska skräcktraditionen från Samlade svenska kulter, och tar med dig på en hisnande resa olik allt du tidigare varit med om.”

För några år sen gav jag mig på att läsa en novell av Anders Fager. Jag tror den låg gratis på nätet eller om det var i någon novellsamling. Liksom hos Jens Lapidus var stilen smått parodiskt inspirerad av James Ellroy med typiskt korta och avskalade meningar. Men helt utan den rytmkänsla och språkliga ekvilibrism som får Ellroys ord att gnistra och gunga och gå på knockout.
Jag läste aldrig klart den där novellen och jag gav upp För Gudinnan efter att ha plågat mig igenom omkring hundra sidor.
Det är någon slags surrealistisk middagsbjudning för överklass och filmstjärnor som dukas upp, med sadomasochistiska undertoner som för tankarna till tidiga Clive Barker, fast på ett slentrianmässigt och fantasilöst vis.

Det rabblas klädesmärken, maträtter och kulturella referenser i en aldrig sinande ström. Från några svensktolkade rader av Clashs White Riot till hänvisningar till filosofi och mytologi. Ett grepp som känns direkt taget från Bret Easton Ellis böcker, men här handlar det inte om en djupare kritik av en plastig och själlös konsumtionskultur utan verkar mest fungera som sidutfyllnad. 
Persongalleriet består av pappfigurer och miljön av en kuliss, där det pladdras lika oavbrutet som ointressant. Flera gånger beskrivs huvudpersonernas monologer som just ”babblande” av författaren själv. Kanske för att ge läsaren en fast punkt så återkommer en del ord och fraser repetivt på ett ännu mer irriterande vis än själva pladdret. Variationer av: "Vem sa det?"/ "Jag. Alldeles nyss."/ "Men innan." återkommer gång på gång som ett monotont mantra.
För Gudinnan är ett lapptäcke av influenser och stilar från begåvade författares böcker, men utan den autenticitet och berättarförmåga som kännetecknar förlagorna. Kvar blir något lika äkta och genuint som en social konstruktion med Marxskägg som vinglar Möllan fram på sin eldrivna Christianiacykel.
Nu har jag varken spelat Kult (eller något annat rollspel heller för den delen), det hade kanske gjort viss skillnad om jag gjort det. Jag har ju inte heller läst någon roman av Anders Fager förut, det är mycket möjligt att de tidigare böckerna inte är liknande hipster-skräck med malande nonsens som koncept. Avslutningsvis är boken väldigt vackert utformad och kommer se ståtlig ut i samlarens hylla.