stewe

Alla Ruskigt Rysliga Brokiga Skräms

Kategori: Böcker

 


"Det sticker i näsan, något har hänt
Här osar katt och det luktar bränt
Lågorna slickar på allt de ser
Passa dig noga, de vill ha mer..."



Kort om en barnbokspärla. Stina och Carin Wirséns långbetitlade En Liten Skär och Alla Ruskigt Rysliga Brokiga Skräms handlar om när Lilla Skär färdas genom diverse mardrömsdimensioner och stöter på ruskiga typer. Citatet ovan kommer från hennes möte med eldvarelserna, men hon besöker också havsdimensionen där "Knipsluga krabbor kravlar i sanden", liksom en huvudlös rackare i skogen som "kliver omkring med benrangelskropp".
Det har blivit en del barnboksläsande de senaste åren, En Liten Skär och Alla Ruskigt Rysliga Brokiga Skräms är en av mina och barnens återkommande favoriter. Teckningarna är en stor del av vad som bär berättelsen framåt, något som inte är lika självklart som det kanske låter. Till skillnad från många andra barnböcker på vers är det riktigt bra ordrytm i rimmen. Den kan helt klart mäta sig med gamla favoriten Pettter och hans fyra getter av Einar Norelius. Rekommenderas!




 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kejsare Trump

Kategori: Allmänt

 


”Vi har aldrig sett något liknande. Trump är mer omskriven i media än någon annan person eller händelse de senaste två åren. Han är mer omskriven än de svenska partiledarna tillsammans, inklusive statsminister Stefan Löfven, säger Ioanna Lokebratt, medieanalytiker på Retriever.
Under året har drygt 227 000 artiklar skrivits om Donald Trump i svenska tidningar. Det motsvarar en artikel varannan minut, dygnet runt.”


Så... om du är en av de som får uppkastningsreflexer av att ytterligare en gång den här dagen, timmen, minuten, läser en rubrik med ”Trump” i, så har du min största sympati. Själv följer jag endast utvalda mediekanaler och slipper därmed det mesta av denna maniska Trumptourettes.   
För de som vill ta en paus från det massmedialt självspelande pianot och fördjupa sig, så följer här nedanför den hittills bästa analysen av Trumps seger och genomslag, signerad Markus och Malcolm. En analys som borde slagit ner som en sjunkbomb i den inhemska ankdammen, men kanske drunknade i den sanslöst strida strömmen åsikter och tyckanden.

 
 
 

Boyd Rice Revisited

Kategori: Böcker

Altered Carbon

Kategori: Film

 
 

”När segrarna skriver historien är det ett annat krig, som sker när slaget är över, för att döda minnet av de besegrade."
Takashi Kovacs är en elitsoldat och före detta upprorsman som vaknar till liv i en ny kropp, tvåhundrafemtio år efter sin våldsamma död som egentligen inte var en riktig död. När framtidsmänniskan föds så opereras en slags själsenhet, en såkallad ”stack”, in i nacken. Stacken lagrar det mänskliga medvetandet som går att installera i nya kroppar, eller ”fodral” som de kallas.

 

Med hjälp av en modifiering av tekniken, med dels klonade kroppar och dels satellituppbackad stack, kan de allra rikaste leva i evigt unga fodral för alltid.
Lauren Bancroft, mannen som väcker Kovacs åter från de döda har levt i över 300 år. Någon har försökt mörda honom genom att skjuta sönder hans stack och sabotera hans personliga satellit samtidigt.
Kovacs å sin sida är lagom förtjust över att vara tillbaka i livet och plågas av sina minnen från det förlorade upproret som i framtiden blivit till myter och legender.

 

Det är snart tio år sedan jag slukade Richard K Morgans Marknadskrafter. Tanken var nog att sätta sikte på Altered Carbon därefter, men istället valde jag Morgans fantasyförsök The Steel Remains. Jag var de första hundra sidorna väldigt förtjust, men boken blev snart en plåga. Huvudpersonen Ringils homosexualitet var sökt och spekulativ i ett misslyckat försök att sticka ut på en övermättad bokmarknad: ”som Joe Abercrombie fast med rövsex!” 
En inledningsvis lovande berättelse spårade ur i drömvärldar inuti drömvärldar som i sin tur ledde till att jag varken läste fortsättningen på The Steel Remains eller något av Morgan mer överhuvudtaget. Därför har jag ingen litterär förlaga till Altered Carbon att jämföra med. Det är kanske tur för Netflix i det här fallet.

 

Första avsnittet är definitivt ingen höjdare. Persongalleriet introduceras enligt löpandebandprincipen och man trycks full information enligt snabbmatsprincipen. Samtidigt vill regissören blända genom rappt berättande, d.v.s. snabba och irriterande klipp, liksom trailervänliga scener av naket, våld och korthuggna repliker.
Men det blir genast bättre när mordutredningen på den fullt levande Lauren Bancroft väl tar fart i och med avsnitt två. Specialeffekterna faller mig inte alltid i smaken, men miljöerna uppväger faktiskt det mesta.

 

Den vandrande reliken Kovacs tar lämpligt nog in på ett hotell vid namn The Raven vars pratsjuke portier är en viss Poe. Stadsmiljön är neonstänkt mörker med sjaskiga horhus och råttfyllda gränder, något som gör kontrasten enorm till de rika som bor i skyhöga palats. Bokstavligt talat inte bara ovanför lagen, utan även ovanför molnen.
En Blade Runner-ripoff på många sätt och vis, med en uppumpad Joel Kinnaman i långrock och regntung noirkänsla. Underhållande.  

 

 

 

 

 

 

The dark is my church

Kategori: Böcker

 
 
 
En intervju med Jack Ketchum som gjordes inför premiären av The Woman.
Om skrivande, skräck och filmskapande.
 
 
 


Kanadensisk teve intervjuar Jack Ketchum
om böckerna, kulstatusen och namnet bakom pseudonymen.


 


The Rifle - öppningsnovellen i samlingen Peaceable Kingdom.



 
 
 
 

Episode #153: Jack Ketchum Remembrance

Kategori: Böcker

 
Jack Ketchum alias Dallas Mayr
 

Edward Lee:
“Dallas was drinking Dewar’s, his mainstay, I was drinking Peroni Lager. We weren’t drunks, but we were two guys at home in bars, a trait that seems to be common among novelists...ah, but I digress. You see–as M.R. James would say-- “words come crowding to the point of my pen when I think of Jack Ketchum.”
Dallas was among my best friends in the field, not just my favorite writer, but the first one I’d ever met, and the one who’d done the most for me. His notorious novel OFF SEASON, which I read with dropped jaw in 1981, functioned as a Big Bang in my creative universe. What balls he had writing that way back then! It was THE book that showed me fiction need not be conformist; it showed me that fiction could be quite different from everything we’d thus far conceived of, that fiction could have audacity and brains at the same time.”

 

 

Sedan jag sist hörde The Horror Show så har Brian och Dave fått permanent sällskap av skräckförfattarinnan Mary SanGiovanni. Något som lyft podden från det värsta fanboygnidandet till en högre nivå. Showen lider fortfarande av att vara för intern emellanåt, med referenser till mer eller mindre kända branschfigurer och löst prat om diverse konferenser med poänglösa utläggningar av typen: ”Jag mötte henne senast på NecroNerdiCon i Alberta. Jag tror det var där vi åt den skämda äggsalladen?”
Eftersom Mary stod Dallas Myers nära så är hon kanske extra oumbärlig i det här väldigt lyckade minnesavsnittet över Jack Ketchum, som blir något mer än bara lösryckta anekdoter om en saknad vän och mentor. Segmentet om Ketchum/Myers börjar 37 minuter in i sändningen.