stewe

 

 

 

 

Jag har förstått att Alexander Bard har något slags kultfölje, men jag har haft stora problem att förstå varför. Det här samtalet med Aron Flam ändrar delvis på det, utan att jag blir något övertygat fan. Men som Bard själv säger, så uppskattar även jag när det förs fram intressanta resonemang, oavsett avsändaren. Flera av punkterna i det här långa poddavsnittet är brutalt träffsäkra, som infantiliseringen av vuxna människor, analysen av internetkulturen, liksom beskrivningen av vad Bard kallar ”det dekorationistiska samhället”.
En annan sak som är intressant är hur Bard beskriver mobbning kvinnor emellan. Jag har arbetat på både mans- och kvinnodominerade arbetsplatser. Det finns en slags populärkulturell nidbild av mansdominerade arbetsplatser där alla rapar upp könsord och daskar varandra i bakhuvudet som i en gammal Benny Hill-sketch. Min upplevelse är snarare att det är kvinnodominerade arbetsplatser som är mest konfliktfyllda och att konflikterna där riskerar att dras ut i alla evighet och lätt blir infekterade. Med segdragna sjukskrivningar och uppsägningar som följd. I synnerhet om de leds av någon med en stereotypiskt kvinnlig ledarstil.

 

När jag började arbeta med barn och ungdomar inom skolsektorn tidigt tvåtusental var könsbalansen inom yrket jämnare och konflikterna färre, trots en ibland tuff arbetsbelastning. Vi var hyfsat många inom resurspersonalen som var män någonstans mellan 20-35 år. Alla arbetade och planerade för det mesta mot samma mål och stämningen var ofta lättsam och skojfrisk.
Under de tio år jag stannade kvar i yrket så dränerades arbetsplatserna på män. Resurskillar som mig var några av de första att ryka efter att det skett ett skifte från ungefär hälften manliga rektorer till en majoritet kvinnliga rektorer. Därefter följde de manliga lärarna som blev allt färre, delvis på grund av pension, men också för att färre män söker sig till lärarutbildningen.
I detta skifte blev det tydligt på mina växlande arbetsplatser att osämjan ökade och det berodde inte enbart på uppsägningarna utan också ett kvinnligt ledarskap som präglas av konflikträdsla, med utdragna samtal och möten där man sällan nådde fram till en lösning. Eller timslånga arbetsplatsträffar där flera viktiga verksamhetsbeslut ska tas, men där det inte blir beslut kring en enda av punkterna på dagordningen.
De män som blivit kvar inom skolsektorn präglas ofta av ett liknande kvinnligt ledarskap, så det handlar inte enbart om könstillhörighet. De kvinnliga rektorerna som hade ett stereotypiskt manligt ledarskap kallades ofta ”för hårda” trots att de var mer populära hos sin personal enligt de interna utvärderingarna. Dessa arbetsplatser med en stereotypiskt manlig ledarstil – oavsett om det var en man eller en kvinna som var själva ledaren - präglades av färre motsättningar och sjukskrivningar än arbetsplatser som leddes av ledare som använde ord som ”mjuka” och ”varma” om sig själva. Det fanns någon slags begreppsförvirring där ”hård och kall” egentligen var bestämd och objektiv medan ”inkännande och lyhörd” egentligen betydde partisk och velig.

Enligt arbetsmiljöverket så utsätts omkring tio procent av den arbetande delen av befolkningen för arbetsplatsmobbing. Men av dessa tio procent är omkring åttio procent kvinnor, vanligtvis i kvinnodominerade branscher med kvinnliga chefer. Källa [1] I sin bok ”Avund och Konkurrens” från 2012 lyfter psykologen Marta Cullberg Weston fram hur avundsjuka leder till att kvinnor motarbetar varandra på arbetsplatser. Det sker inte genom direkta konfrontationer utan oftare genom ryktesspridning och utfrysning, ett beteende som känns igen från skolgårdarnas hårda villkor.
Under mina mer än tio år i arbete med barn och unga, liksom mina snart tretton år som förälder, har jag ofta reflekterat över hur åtgärder mot mobbing till stor del fungerar dämpande för vad man kan kalla stereotypisk mobbing mellan pojkar. Det vill säga höga röster, fysiska konfrontationer och rena misshandlar. Vid fall av våld eller grova skällsord så finns det en tydlig plan hos personal, alltifrån enskilda samtal och medling, till att koppla in vårdnadshavare eller resurspersonal. Konsekvenserna som följde på mobbarnas handlingar var i regel tydliga och hyfsat ofta effektiva. Kedjans olika länkar fäste oftast i varandra planenligt, även om kedjans svagare delar inte alltid höll för ett andra ryck.
Vid fall av utfrysning och elaka - ibland svårupptäckta – gliringar, viskningar och psykisk misshandel. Det vill säga indirekt och stereotypisk mobbing flickor emellan, så fanns inte alls samma tydliga handlingsplan. Inte sällan var det den utsatta som erbjöds samtal med kurator, istället för tydliga konsekvenser för mobbarna utifrån deras handlingar. De fallen innebär aldrig samma raka kedja utan snarare sporadiska insatser som i regel var ineffektiva. Ord ställdes mot ord och det blev många gånger omöjligt att nysta i vem som startat exempelvis ryktesspridning. Utfrysningen var i regel ruggigt effektiv och förföljde ofta den utfrusna genom hela skolgången.
Ovanstående observationer bygger ju mestadels på subjektiv tyckande och anekdotisk bevisföring, men studier kring exempelvis utsatthet på internet ger även de vid hand att det är tjejer som är mest utsatta, av just andra tjejer. Källa [2]  Källa [3]
Men, för att återkoppla till rubriken och inledningen: hör vad Bard har att säga. En del rent nonsens, men en större del väcker - bevisligen - många egna tankar, minnen och funderingar.