Get Out
Den framgångsrike fotografen Chris Washington ska för första gången få följa med flickvännen Rose Armitage till hennes föräldrar som bor i ett stort gods i Alabama.
Innan resan frågar Chris om Rose har berättat för sina föräldrar att killen hon dejtar är svart. Det har inte Rose gjort, men hävdar att hennes mamma och pappa är politiskt korrekta människor som hade röstat på Obama en tredje gång, om det bara gått.
Framme vid godset verkar allt inledningsvis trevligt, inte minst Roses välkomnande – om än pinsamma - föräldrar. Samtidigt beter sig den svarta hushållerskan och den svarte gårdskarlen märkligt när Chris försöker tala med dem. De båda talar uppstyltat och ålderdomligt, som om de läste högt ur någon annans manus. Hela tiden maniskt leende med glansiga ögon.
När jag ser Get Out kommer jag att tänka på sjuttiotalsfilmer som Den sista färden och Fruarna i Stepford. Filmer som på olika sätt tog tempen på dåtidens Amerika. Den sista färden utspelar sig efter en våg av sekularisering, urbanisering och explosionen av populärkultur och livsstilsmode i de kosmopolitiska storstäderna. Ett politiskt, kulturellt och ekonomiskt överflöd som lämnade den perifera delen av USA:s befolkning på efterkälken. Obygden blev något främmande och skrämmande; det vita patraskets fattigdom och simpla sätt att leva blev rentav hotfullt och farligt. Fruarna i Stepford sker i ljuset av den kvinnliga frigörelsen med en satirisk skräckskildring där männen ersätter sina bångstyriga brudar med underdåniga robotar.
Get Out säger något liknande om den amerikanska samtiden, med en skildring av de alltmer ansträngda rasrelationerna och de underliggande anspänningarna. Efteråt kunde vi inte låta bli att fundera på hur den här filmen skulle uppfattas, eller snarare inte uppfattas alls, i andra delar av världen. Så mycket av reaktionerna och syftningarna är sublima och fungerar enbart inom västvärldens finmaskiga nät av kollektiv skuld och vad i vissa sammanhang kallas ”mikroaggressioner”. Det blir svårt för någon som inte fostrats i den amerikanska hollywoodkontextens logik att förstå varför fadern i flickvännens familj tar Chris åt sidan för att försvara att de, trots att de är vita, anställer svarta i sitt hushåll. Eller varför vartannat oskyldigt ord som kommer ur föräldraparets munnar är något som flickvännen senare ska be om ursäkt för flera gånger.
Daniel Kaluuyas insats gör att Chris Washington redan från start blir en oerhört sympatisk huvudperson som man instinktivt hejar på. Kanske inte minst i jämförelse med flickvännen Rose, en konstant sekundärkränkt överklasstjej med hela den meh-look som populariserades genom teveserien Girls och Twilight-filmerna. Komplett med ögonrullande och halvöppen mun.
Jag gillade Get Out väldigt mycket. Både manuset och sättet regissören Jordan Peel berättar är helt i min smak. Jag tycker att ovan nämnda Den sista färden och Fruarna i Stepford är fantastiska rullar, just för att de spelar på undermedvetna obehagskänslor som varken är rationella eller tillrättalagda. Get Out lyckas med något liknande och är lätt en av årets hittills bästa filmer.
