Faces of Death

Film / Permalink / 0
 
 
 
 
 
 
 

Ännu ett läckert släpp från Njuta Films - nämligen jubileumsutgåvan av den klassiska kultrullen Faces of Death.
Vid sidan av de gamla kannibalfilmerna och skitätarklassikern Sodoms hundratjugo dagar, var FoD nog en av de mest mytomspunna filmer som fanns i gränslandet mellan sent åttiotal och tidigt nittiotal.

 

 


Vad det hela handlar om är alltså att hjärtkirurgen Dr. Gröss, som i sin yrkesroll ofta sett den hårfina skillnaden mellan levande och död, blivit fascinerad av döden, ja nästintill tvångsmässigt besatt.
Detta har fört honom runt jorden, samlandes vad han kallar för dödens olika ansikten. Det rör sig om allt från riter, mord, krig, slakt och självmord, till dödsolyckor, gengångare, kyrkogårdar, bårhus och avrättningar. Alltmedan Dr Gröss berättar och funderar kring alltings slutgiltighet och mänsklig grymhet.

 

 

Det var intressant att se om Faces of Death och då inte bara av nostalgiska skäl. Den har en dödsfascination som man annars sällan ser och innehåller en rejäl dos samhällsanalys och viss dos civilisationskritik. Krig, fattigdom och miljöförstöring tas upp som exempel på människans inneboende självdestruktivitet. Kollektiv hjärntvätt och sektbeteenden är något att se upp med, något som alltid är uppfriskande i dessa tider.
Det blir en sorts poetisk rättvisa när ett trängt och illa behandlat djur slår tillbaka mot människan, medan rimligheten i dödsstraff ifrågasätts. På ett liknande sätt framställs jakt, t.ex. massajernas drickande av blod, som något naturligt. Medan de löpande banden i de moderna köttfabrikerna skildras smutsigt och vidrigt. Just episoden från slakthuset är kanske extra nyttig för förespråkare av kosher-och halalslakt.

 

 

Det här var ju en film som väckte en sjuhelvetes kontrovers på sin tid, och skapade minst sagt seglivade myter. Det är inte svårt att se varför.
Det blandas skickligt mellan dokumentär, spektakulärt olycksreportage och specialeffekter på ett sätt som gör det svårt att helt säkert veta vad som är allvar och fejk – faktiskt ännu idag.

 

 

Själv har jag känt folk som blivit oerhört provocerade när de fått veta att några av deras favoritscener i FoD är fabricerade. En av orsakerna till mytbildningen är att upphovsmännen köpte loss en hel massa filmat olycksmaterial och obehagliga inslag från diverse nyhetsbyråer för en billig peng. Det kompletteradet det arkiv av dokumentärt material man redan hade.
De japanska producenterna var dock inte nöjda med materialet, utan ville att publiken skulle få se vad som hände efter någon hade hoppat från ett fönster, hur brottsplatsen ser ut efter ett brutalt familjemord.
Därför filmades tilläggande falska scener där man använde sig av egentligen ganska simpla specialeffekter för att få mer blod och död i materialet. Det var helt enkelt frågan om att ge finansiärerna valuta för stålarna, och det fick de ju definitivt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Majfynd

Serier / Permalink / 0
 
 
 
 

”Cyclops, Storm, Banshee, Nattkryparen, Järven, Colossus!
Atomålderns barn och Charles Xaviers studenter – mutanterna, hatade och fruktade av den värld som de svurit att beskydda. De fantastiska och märkligaste hjältarna av dem alla!”

 
 

Jag slog dank mellan biblioteket och närbutiken när en kombination av gassande sol och skrammel i byxlomman fick mig att söka både skugga och bättre begagnat i second hand-butiken. Jag svepte ner till bokhyllorna och stelnade plötsligt till…
Överst i ett tidningstråg hägrade premiärnumret av X:en från 1984 i helt utmärkt skick. Ett kraftfullt omslag som mitt sex-sjuåriga jag många gånger fingrade på i kvantums tidningsställ men som min saliga mor tyckte att jag var för ung för. Att jag har en hel radda Dracula från ännu tidigare än -84 verkar smått motsägelsefullt såhär i efterhand.

 

 

I äventyret hamnar gänget hos Ka-Zar i urtidslandet. Det är radarparet John Byrne och Chris Claremont i högform. Byrne innebär klassiskt stilren seriekonst, strösslad med action, något helt annat än den tecknarstil á la Jim Lee och Erik Larsen som så småningom fick mig att överge marvelblaskorna helt och hållet. Claremont bakom spakarna innebär att det inte knusslas med mutantsåpa mellan sammandrabbningarna, vilket ger omedelbar mersmak för fler nostalgiska tillbakatrippar. Tidningen var klart värd sina fem riksdaler med andra ord.

 

 
Triggad av att läsa John Byrne för första gången på åratal så grävdes Marvels Universum 7/87 fram ur de dignande gömmorna.
För den yngsta högläste jag Arvet som är en Byrne-hyllning till Stephen King kan man säga, där Fantastic Four inte syns till förrän framåt slutet av storyn, något som jag minns som ett hyfsat udda grepp i superserier från den tiden.

 

 

Det handlar om den unga musikern Sharon Selleck som på väg till ett gig får motorhaveri mitt ute i ingenstans. När hon söker sig till den närmaste bonnhålan så märker hon snart hur annorlunda folket där verkar vara. De pratar märkligt och beter sig ännu märkligare. De vattnar sina enorma grödor med… mjölk?!

Sen blir det kusligt värre.

 

 

 

 

The Pod People

Böcker, Musik / American Psycho, Anti-Kalifen, Bret Easton Ellis, Jeremiah Karlsson, Markus och Malcom, Mädchen Amick, Stephen King, Tiamat, Ung Vänster, Wirdarne / Permalink / 0
 
 
 
Skräcksnack

Bret Easton Ellis, författaren som blev omedelbart ikonisk i och med den moderna klassikern American Psycho, samtalar här med Mick Garris som i sin tur ligger bakom en rad riktigt dassiga filmatiseringar av Kingförlagor. Det bästa i hans produktion är Sleepwalkers med Mädchen Amick och Critters 2 - och då pratar vi verkligen mer nostalgisk kult än kvalitet.

Kombinationen av en extraordinär litterär talang och medioker regissör är mot alla odds en lyckad kombination. Kanske för att Garris är ett sympatiskt fan av King, trots sin bristande talang. Kanske för att Ellis är blixtrande bra även som radioröst.

Följ Länken till B.E.E.

 

 

 

Magi, Ritualer och Narrativ

Markus och Malcom har jag rekommenderat några gånger redan, men den är alltid lyssningsvärd. Härom avsnittet avslöjades det i förbifarten att det numera är förbjudet inom Ung Vänster för killar att prata sinsemellan om ingen tjej är närvarande. Detta för att inte underminera den interna jämlikheten och allas lika värde som genomsyrar Ung Vänster.
Det vimlar av liknande guldkorn, både tragikomiska och tänkvärda. I det här avsnittet tas det avstamp i Gargamel, Voldemort och schamanism för att analysera samtiden. En hel del referenser till Sebastian Junger, en författare som rekommenderas i högsta grad.
Följ länken till Markus och Malcom

 

 

Jeremiah Karlsson

Jag upptäckte Jeremiah Karlsson genom hans musikprojekt Wirdarne. Ett band som låter som en mix mellan neofolk och numera insomnade Tiamat.
Men Karlssons huvudfokus är skrivande och han är något så ovanligt som en originell svensk författare. Enligt egen utsago heter stilen ”småländsk magisk realism” och i produktionen finner man samhällskritiska thrillers som utspelar sig inom socialtjänsten: Tystnadens älskare, stjärnornas vän och Sorgens kammare. Men också djuplodande idéromaner som Protestanten.
Ronie Berggrens pod är överlag lyssningsvärd, i synnerhet när Anti-kalifen Eddie Omar gästar. Eller som i det här avsnittet där Ronie och Jeremiah diskuterar förlagsbranschen och egenutgivning. Högintressant för både amatörförfattare och de som redan är i förlagscentrifugen.

Följ Länken till Jeremiah och Ronie

 

 

 

 

 

 

Till top