Majfynd

Serier / Permalink / 0
 
 
 
 

”Cyclops, Storm, Banshee, Nattkryparen, Järven, Colossus!
Atomålderns barn och Charles Xaviers studenter – mutanterna, hatade och fruktade av den värld som de svurit att beskydda. De fantastiska och märkligaste hjältarna av dem alla!”

 
 

Jag slog dank mellan biblioteket och närbutiken när en kombination av gassande sol och skrammel i byxlomman fick mig att söka både skugga och bättre begagnat i second hand-butiken. Jag svepte ner till bokhyllorna och stelnade plötsligt till…
Överst i ett tidningstråg hägrade premiärnumret av X:en från 1984 i helt utmärkt skick. Ett kraftfullt omslag som mitt sex-sjuåriga jag många gånger fingrade på i kvantums tidningsställ men som min saliga mor tyckte att jag var för ung för. Att jag har en hel radda Dracula från ännu tidigare än -84 verkar smått motsägelsefullt såhär i efterhand.

 

 

I äventyret hamnar gänget hos Ka-Zar i urtidslandet. Det är radarparet John Byrne och Chris Claremont i högform. Byrne innebär klassiskt stilren seriekonst, strösslad med action, något helt annat än den tecknarstil á la Jim Lee och Erik Larsen som så småningom fick mig att överge marvelblaskorna helt och hållet. Claremont bakom spakarna innebär att det inte knusslas med mutantsåpa mellan sammandrabbningarna, vilket ger omedelbar mersmak för fler nostalgiska tillbakatrippar. Tidningen var klart värd sina fem riksdaler med andra ord.

 

 
Triggad av att läsa John Byrne för första gången på åratal så grävdes Marvels Universum 7/87 fram ur de dignande gömmorna.
För den yngsta högläste jag Arvet som är en Byrne-hyllning till Stephen King kan man säga, där Fantastic Four inte syns till förrän framåt slutet av storyn, något som jag minns som ett hyfsat udda grepp i superserier från den tiden.

 

 

Det handlar om den unga musikern Sharon Selleck som på väg till ett gig får motorhaveri mitt ute i ingenstans. När hon söker sig till den närmaste bonnhålan så märker hon snart hur annorlunda folket där verkar vara. De pratar märkligt och beter sig ännu märkligare. De vattnar sina enorma grödor med… mjölk?!

Sen blir det kusligt värre.

 

 

 

 

The Pod People

Böcker, Musik / American Psycho, Anti-Kalifen, Bret Easton Ellis, Jeremiah Karlsson, Markus och Malcom, Mädchen Amick, Stephen King, Tiamat, Ung Vänster, Wirdarne / Permalink / 0
 
 
 
Skräcksnack

Bret Easton Ellis, författaren som blev omedelbart ikonisk i och med den moderna klassikern American Psycho, samtalar här med Mick Garris som i sin tur ligger bakom en rad riktigt dassiga filmatiseringar av Kingförlagor. Det bästa i hans produktion är Sleepwalkers med Mädchen Amick och Critters 2 - och då pratar vi verkligen mer nostalgisk kult än kvalitet.

Kombinationen av en extraordinär litterär talang och medioker regissör är mot alla odds en lyckad kombination. Kanske för att Garris är ett sympatiskt fan av King, trots sin bristande talang. Kanske för att Ellis är blixtrande bra även som radioröst.

Följ Länken till B.E.E.

 

 

 

Magi, Ritualer och Narrativ

Markus och Malcom har jag rekommenderat några gånger redan, men den är alltid lyssningsvärd. Härom avsnittet avslöjades det i förbifarten att det numera är förbjudet inom Ung Vänster för killar att prata sinsemellan om ingen tjej är närvarande. Detta för att inte underminera den interna jämlikheten och allas lika värde som genomsyrar Ung Vänster.
Det vimlar av liknande guldkorn, både tragikomiska och tänkvärda. I det här avsnittet tas det avstamp i Gargamel, Voldemort och schamanism för att analysera samtiden. En hel del referenser till Sebastian Junger, en författare som rekommenderas i högsta grad.
Följ länken till Markus och Malcom

 

 

Jeremiah Karlsson

Jag upptäckte Jeremiah Karlsson genom hans musikprojekt Wirdarne. Ett band som låter som en mix mellan neofolk och numera insomnade Tiamat.
Men Karlssons huvudfokus är skrivande och han är något så ovanligt som en originell svensk författare. Enligt egen utsago heter stilen ”småländsk magisk realism” och i produktionen finner man samhällskritiska thrillers som utspelar sig inom socialtjänsten: Tystnadens älskare, stjärnornas vän och Sorgens kammare. Men också djuplodande idéromaner som Protestanten.
Ronie Berggrens pod är överlag lyssningsvärd, i synnerhet när Anti-kalifen Eddie Omar gästar. Eller som i det här avsnittet där Ronie och Jeremiah diskuterar förlagsbranschen och egenutgivning. Högintressant för både amatörförfattare och de som redan är i förlagscentrifugen.

Följ Länken till Jeremiah och Ronie

 

 

 

 

 

 

Djur

Böcker / Permalink / 0
 
 



 ”Huden hade en hinna av svett och den svullna munnen glänste av saliv. Sperma?
De flesta bilderna visade flickan ensam, som ett anatomiskt utställningsföremål. Men på flera fotografier fanns dessutom en man och en kvinna, var för sig; en naken man sedd bakifrån, hukande över flickan som låg naken på en säng med särade ben, och en kraftig fyllig kvinna, även hon sedd bakifrån, påklädd, med praktfullt, färgat rött hår som svallade över axlarna.Vad var det de gjorde med den enfaldiga, halvt medvetslösa flickan..?”

 

`Less is more` är ett uttryck som stämmer oerhört väl in på Djur. Att tillbringa eftermiddagen i Joyce Carol Oates sällskap var som väntat ett kärt återseende och de drygt hundrafemtio sidorna rann förbi i rasande fart. Trots det kompakta formatet så lämnas inget oavslutat eller ofullständigt; snarare tvärtom.
Vi får följa den unga collegestudenten Gillian Brauer i hennes destruktiva sökande efter kärlek och bekräftelse i en tid av förändring. Eller snarare en tid efter själva förändringarnas era, då romanen utspelar sig åren efter det att Vietnamupproret och hippierörelsen skakat förenta staternas akademiska högborgar. De som då var nydanande tänkare, upproriska bohemer, radikala konstnärer, blev som bekant de nya besuttna. På höga positioner som professorer och lektorer.


 
”De hade blivit drogade. Liksom jag.
De hade varit kära. Liksom jag.
De skulle bevara dessa hemligheter för alltid. Liksom jag.
Vi är djur och det är vår tröst.”

 

Det handlar om att bekräftas till varje pris, om att finna sig själv eller överlämna sig själv. Titeln Djur blir som en ordlek med begreppet mänsklighet, samtidigt går något förlorat i översättningen då Beasts också kan föra tankarna till odjur och bestar ur fabler och religioner.
Ämnet känns universellt men också personligt. Att finna bekräftelse, även destruktiv sådan, är även att finna tillhörighet. Om det sedan är hårdföra grupperingar där man ärrar sig på utsidan för att matcha sin insida, eller studentkollektiv där man dyrkar en lynnig och manipulativ äldre mentor kan kvitta. Åtminstone när det är så välskrivet och knivskarpt som Oates fall.

 

 

”På det mest chockerande fotot, vars motiv också fanns återgivet som en pastellteckning, stod Sybil naken på knä medan någon, en oskarp gestalt i förgrunden, lyfte upp henne i ett läderbälte som var virat om hennes hals.
Sybils ansiktsuttryck var spänt, extatiskt.
Se hur jag underkastar mig.
Se hur jag avgudar dig.”

 

 

 

 

 

 

 

Till top