Infinity War
I dagarna vankas trettonårsdag för min förstfödde och i topp på önskelistan låg superhjältefilm på storduk med farsgubben. Fadern själv har inte bevistat ett biografkomplex på närmare femton år efter att ha fått ett handgripligt psykbryt på några skränande slynglar under visningen av ”X-Men 2”. Det hela var egentligen själva droppen som fick humöret att skumma över, efter av en lång rad störningsfyllda biografbesök, orsakade av ouppfostrade apskaft och snattrande mobilbimbos.
Men är det något som skulle få den asociale att återigen ge sig ut i filmträsket så är det att göra nån glad på födelsedagen.
Tvenne biljetter bokades till Avengers: Infinity War, som överraskande nog visade sig vara första delen av två. Något som kanske säger något om hur väl man ”hänger med” i populärkulturen numera. Som väl var lyste de flesta drägg och skarn med sin frånvaro i salongen, det var knappt att en mobildisplay blänkte i biomörkret – åtminstone inte alltför ofta.
Det har gubevars varit en hel del superhjältefilmer de senaste åren – ibland med förtjusning och ibland med mättnad. Bara i år har vi avnjutit Thor: Ragnarök som var en actionkomedi där smältdegeln Asgård hamnar i klorna på Dödsgudinnan Hel samtidigt som Thor och Loke är på vift i rymden. Vi gillade också Wonder Woman, även om det förekom vissa tårar över att WW tvunget skulle spelas av en stereotypisk slidbärare - har vi inte kommit längre 2018 liksom?
Spiderman Homecoming var ett lyft från de två misslyckade re-bootrullarna, medan vi drog i handbromsen när barnen ville se Black Panther och förklarade faran med att kulturellt apportera det fiktiva Wakandas uråldriga hightech-stamsamhälle. Vi försöker förmedla vikten av att barnen, i egenskap av nordeuropéer, bara ska se filmer där deras egen etnicitet är representerad i ledande roller annars kommer de att hamna utanför det sunda progressiva tänket. Det hade varit märkligt att sända sina kids till skolan för att de ska lära sig kritiskt tänkande och sen själv resonera helt bakåtsträvande på hemmaplan.
Infinity War sparar inte på krutet, det som i många superhjälterullar hade dugt som finalfajt är här bara själva startskottet. Överlag är det extra allt och minst sagt superhjälte-valuta för pengarna.
Återigen hotas världen… denna gång av den hänsynslöse Thanos som jagar och slaktar sig fram genom kosmos för att få klorna i sex magiska stenar som ger sin ägare oinskränkt makt över allas liv och död.
Thanos har nämligen knäckt en plan om hur man bäst kommer till rätta med överbefolkningsproblemet i ett universum som består av ändliga resurser: man eliminerar hälften av alla levande organismer så slipper resterande hälften att svälta, kämpa och kriga så förbannat om tillgångarna och naturresurserna.
Det är en stor fördel att verkligen ha sett det mesta i filmväg från Marveluniversumet de senaste åren – inte minst de båda Guardians of the Galaxy som liksom de senaste Thorfilmerna har ett större fokus på komedi än drama. Märkligt nog fungerar mixen utmärkt mellan lättsamhet och blodigt allvar i Infinity War, ena stunden sorgsna stråkar och nästa rena skrattfesten. Det blir emellanåt lite kaka på kaka, i synnerhet när det gäller actionsekvenserna, samtidigt som filmen faktiskt lyckas balansera det högoktaniga med viss lågmäldhet. Inte minst Josh Brolin i rollen som Thanos, som på typiskt marvelmanér gör dubbelbottnad storskurk, vilket ger berättelsen fler dimensioner än om det handlat om en svartvit kamp mellan gott och ont.
Det var på det hela ett kärt återseende mellan mig och biografmiljön med en storartad marvelrulle som, trots närmare tre timmars bänknötning, inte tråkade ut mig. Tvärtom, tiden flög iväg. Hur mycket den stora duken och den dånande musiken bidrog låter jag vara osagt, men antagligen en hel del.
För min förstfödde var det ”tidernas suveränaste film” och ”bästa förskottspresenten någonsin” vilket i sig gjorde det hela till en självklar höjdarstund.
