stewe

 

Tricky Dick and the man in black är en dokumentär som handlar om mötet mellan en legendarisk countryartist och en sedermera ökänd president. Men även presidentens närmaste man ges stort utrymme. Alla dessa tre personer är färgstarka karaktärer som på olika vis fascinerar och fängslar mig och jag ska med några få rader försöka förklara vad som gör dem intressanta och varför deras medverkan i sig gör den här dokumentären sevärd.  

 

Johnny Cash
En artist som följt mig sedan barnsben, men liksom många andra återupptäckte jag en ny storhet hos Cash i det sena nittiotalet i och med American Recordings-albumen som gick tillbaka till rötterna, men också tolkade andra artister på ett sällsynt magiskt vis.
Cash hade ett sätt att närma sig sin publik, medelsvenssons såväl som interner med ett tilltal som upplevdes som personligt. I mellansnacket på bl.a Folsom Prison Blues är det tydligt att Cash varken ömkar eller föraktar sina olycksbröder. Cash är på så vis en sympatisk kristen, då han försöker leva enligt sin läromästares exempel och vara där syndarna är för att förkunna sitt gospel och möta dem som jämlikar. Samtidigt skänker han dem en dos sentimentalitet och goda skratt, en lisa för stunden i det ofta tröstlösa livet bakom murarna.
Jag sträckläste Cashs biografi av Patrick Carr under en lång färd mot Oslo för tiotalet år sedan i ungefär samma veva som fängelseskivorna gick som varmast. Det är en bok jag brukar rekommendera, inte alls de trötta uppräkningar av drogexcesser som vissa rockbiografier kan vara utan ett personligt porträtt om en av musikhistoriens giganter. Johnny Cash gick bort 2003.

 

Richard Nixon
Den politiska strebern Nixon, från sann arbetarbakgrund, som förlorade med en hårsmån mot den silverskedsuppfödde John F. Kennedy med osannolika 0,2 procents marginal. Detta delvis på grund av att Nixon framstod som svettig och oattraktiv det nya mediet televisionen, inte minst i jämförelse med häradsbetäckaren Kennedy.
Kanske var det redan där som Nixons skurkaktiga kvalitéer som ”Tricky Dick” först fick fäste.
Nixon har med åren blivit något av sinnebilden av en korrupt och oärlig ledare. Något som har mer med en medial bild att göra än själva Watergateskandalen som fick honom att avgå. Tvärtom kan Watergate ses som småpotatis jämfört med t.ex Iran-Contras-affären under Ronald Reagan eller den massiva avlyssningen av Europas ledare som skedde under Barack Obamas ämbete. Skillnaden är kanske att administrationerna har blivit smidigare på att tackla skandaler sedan sjuttiotalet?
Nixons egna funderingar om världen, hippies och politiska fiender, som spelades in under hans möten och samtal under tiden i vita huset har säkert bidragit för att bygga på myten. Att Nixon var hatad och avskydd av vissa aktörer i sin tids mediala etablissemang märks i delar av dokumentären, exempelvis att Johnny Cash fick kämpa för att få säga att han stod bakom presidenten angående kriget i Vietnam. Hade det inte varit för att The Johnny Cash Show var det mest sedda teveprogrammet och för att Cash var kompromisslös i det fallet, så är det tveksamt om det ens hade fått sändas. Richard Nixon gick bort 1994.

 

Patrick ”Pat” Buchanan
I sin självbiografi Right from the beginning berättar Pat Buchanan om sin uppväxt i en katolsk storfamilj. En av hans bröder var handikappad sedan födseln. Pojkarna Buchanan lät ibland sin bror gå före dem något kvarter när de skulle in till stan. När så äldre grabbgäng dök upp för att håna och mobba den handikappade brodern låg resten av bröderna på lur för att ge mobbarna en rejäl omgång.
Pat Buchanan var ett politiskt underbarn som tidigt blev Nixons förtrogne, faktum är att Nixon i många samtal och brev hänvisade till ”me and Pat”.
Efter Watergate och egna misslyckade försök att bli presidentkandidat, har Buchanan fortsatt vara en frispråkig konservativ röst som såväl författare, politisk kommentator och kolumnist. Buchanan är aktiv än idag och har med åren gjort sig både känd och ökänd som en frän kritiker av Förenta Staternas många interventionskrig.