Genital Grinder
“I believe the medical term is spontaneous abortion”, Sammy replied. Greg’s grin froze on his face. He prodded it with his spoon and discovered a runny film at the surface of the glop, like pond scum.
“There may be a few morsels of the placenta left”, Sammy said.
Litteratur på tema äckel snarare än skräck. Sina hundrafemtio sidor till trots var boken svår att avsluta och inte på grund av griserierna ifråga, utan för att de sju novellerna inte direkt gav mig någon utkomst för min läsinsats. Inte ens några värre äckelkänslor.
Det handlar i mitt fall mer om brist på anknytning än avtrubbning och då menar jag anknytning till själva berättelserna, dess huvudpersoner och deras offer. Det sistnämnda är kanske värst när det kommer till den här sortens tortyrporr, då någon uns av empati är avgörande för engagemanget.
Om jag tidigare tyckt att exempelvis James Wrath Whites karaktärer ibland varit platta och mest bränsle för sadismen, i exempelvis den mediokra Porno for Psychos, så gäller det dubbelt upp för Ryan Harding. Där White för det mesta har intressanta idéer och teser att driva så verkar Harding inte ha så många tankar utöver äckel- och våldsexcesser.
Genital Grinder var en chanstagning, delvis på grund av priset och dels för det iögonfallande omslaget signerat Suzzan Blac.
Utdraget ovan är hämtat från förordet, lämpligt nog döpt till ”Enjoy the Gangrape” där superlativen haglar från den okrönte kungen av grisig skräck: Edward Lee. Trots min skeptiska grundsyn höjde lovorden mina förväntningar till att tro att min chanstagning faktiskt var en vinstlott, redan innan läsning påbörjats. Lee skriver att både han och publiken är trött på berättelser som består av våld och griseri för sakens egen skull; författare som försöker överträffa varandra i äckel och våld men som istället bara tråkar ut alla inblandande. Men i Ryan Hardings noveller hittar man minsann den äkta varan, proklamerar Lee.
Enligt mig är det snarare tvärtom: Harding är ett perfekt exempel på en långtradig författare. Personporträtten är platta, våldsscenerna är överdrivna in absurdum och fåniga, det vimlar av ack så väntade ”oväntade vändningar” och logiska luckor stora som lagårdsdörrar. Troligare är att Edward Lee helt enkelt är smickrad av sin yngre protegé, då novellerna till stor del är en hommage till Edward Lees eget livsverk. I boken dyker Greg och Von upp i flera av berättelserna – ett inavlat och perverst radarpar i mordtagen. Figurer som lika gärna hade kunnat vara hämtade ur Header eller White Trash Gothic.
Finns det då inget gott att säga undrar du? Jo, det glimrar till emellanåt och jag fick föralldel min fix av fulkultur. Ryan Harding har en slumrande talang, som skulle kunna bli något äkta och läsvärt. Det visar sig dels i novellen Emissary, men främst i avslutande First Indications, en märklig och annorlunda undergångsberättelse som utspelar sig vid millennieskiftet. Av de sju novellerna innehåller dessa två minst blod och andra kroppsjuicer, talande nog. Istället bygger de på stämningsfullt och gediget berättande.
Relaterade Böcker:
Porr för Psykfall
Skallknull