stewe

Böcker… drivor av böcker, har omgärdat mig under året som gått… Läroböcker, pocketböcker, inbundna, skönlitterära, fullitterära, faktaböcker, tjocka jävlar och rakbladstunna. En ovanligt het sommar som tvingade in en fet man flåsande i skuggorna bidrog säkerligen. Jag har inte skrivit en rad om ens hälften av vad jag läst, läroböckerna exkluderade. Några, som serieboken Fury: My war gone by exempelvis, hoppas jag kunna plita ner några rader om när tiden och lusten finns. Men nu kör vi igång, här kommer 2018 års…

Jag har fortsatt med att introducerat amerikansk undergroundskräck för en svensk läsekrets. Vår tids pulpförfattare av spekulativ och våldsam fiktion. Dels genom den beryktade kannibalskrönan Off Season av Jack Ketchum, men även Ouijabräde och mördare i Darkness tell us av Richard Laymon. Två författare jag skrivit en del om förut.
Men också uppmärksammat J.F. Gonzalez köttkonst i den legendariska Survivor liksom uppföljaren  Monsters and Animals. Jag hoppas återkomma till J.F. Gonzalez framöver. Han var kusligt begåvad.
En annan av herrarna Ketchum och Laymons självutnämnda lärjungar är James Wrath White som jag däremot har återvänt till en hel del. Det började med den människohatande Population Zero och fortsatte med The book of a thousand sins som förutom att vara rent gudsförakt nog är min favorit av Whites böcker hittills.  Like Porno for Psychos höll inte samma klass. Hafsig, men samtidigt trevligt slafsig. Tillsammans med nyligen recenserade His Pain så kan man väl säga att jag för stunden är mätt på James Wrath Whites extremer.    
En annan man med smak för det grisiga är Edward Lee, vars skallknullande bok Header höll mig förströdd en dag vid strandkanten.  
Det blev också två böcker av Brian Keene, debuten The Rising och den lågmälda apokalypsen i Darkness on the edge of town. Keene räknas, eller presenteras åtminstone, som en författare av ”Extreme Horror” trots att han inte är särskilt extrem i jämförelse med t.ex. Gonzalez, White och Lee.

Tre böcker blev det av den norrländske urkraften i år; djuplodande sci-fi med Beatrice kåta och hungriga zombier i De kallar oss zombier och en briljant översättning av Aleister Crowleys  Lögnernas Bok. Som även är bland det snyggaste som formgivits i år.   

…Ambitiösaste
Jag skrev ett enskilt omdöme om varenda novell i antologin A Hacked-up Holiday Massacre. Plus utdrag. Det blev så inihelvetes långt att jag fick portionera ut åbäket i två omgångar, så för den som vill läsa rubbet får börja med del ett och sedan följa upp med del två.

…Öppna Landskap
Vardagar av Ulf Lundell. En bok om åldrande, vackert berättad, där naturens skiftningar blir en del av vardagens monotona mystik. Men samtidigt ärligt och uppkäftigt som få andra.

…Då svallar vårt vikingablod

Jag har ett litet kluvet förhållande till Neil Gaiman, men Nordiska Myter var asabra helt enkelt. I höst och vinter har jag högläst Ringens Brödraskap, en idé som föddes just under läsningen av Nordiska Myter. 

…Roligaste

The New Church Ladies av den alltid underhållande pennfäktaren Jim Goad som år efter år, fragdatuggande frenetiskt, fortsätter att punktera hyckleriets och dubbelmoralens uppblåsta självgodhet.

…Sörjd och saknad
Jack Ketchum gick bort. Trots en ansenlig ålder för en herre som trivdes med sin whiskey och sina cigg så känns det som en förlust i tidigaste laget. Det blev tre inlägg till hans minne:
Vila i Frid Jack Ketchum
 Jack Ketchum Remembrance
 The dark is my church

 …Förlagsfnaskande
Jag nappar sällan på erbjudanden från bokförlag att recensera deras böcker, det blir kanske en eller två böcker per år – max.
Jag gjorde ett undantag för Fria Ligan och fick en rejäl försändning. Verk som  Cthulhu vaknar och Simon Stålenhags Passagen är omöjliga att värja sig emot. Vilken kulturgärning!  
Jag gillade även Döden är bara början  av Gunilla Jonsson och Michael Petersén som förde tankarna till såväl Pål Eggert som Clive Barker.
Inte lika förtjust var jag i För Gudinnan av Anders Fager. En musiker som jag brukar handla prisvärda plattor av erbjöd mig en skiva för boken efter att ha läst min recension. Ett utbyte skedde och bara veckan efter skrev han: ”Fy fan, du hade rätt”.

Reverent Chandler: The saga of fend gick i Snorres och Robert E Howards alndjupa fotspår, men lyckades trots det göra ett rejält avtryck. Lästes på ett tåg på väg mot Oslo.  

Jag har förvisso läst och skrivit om ett antal andra böcker under året, allt från Mishima till Oates. Det finns också tre litteraturvetenskapliga uppsatser på olika teman, omarbetade till att passa som blogginlägg. Men, den här årsredovisningen är redan helt sataana för långt så det är bara att börja botanisera själv under fliken Böcker.