Merle, Moa & Greta

Allmänt, Musik / Permalink / 0

Första gången jag hörde Okie from Muskogee av Merle Haggard så tyckte jag den var småkul och identifierade den som typisk stolthet för ursprung och klassbakgrund. Det är ett tema jag själv tagit upp i noveller och texter; släktgrenar på ett familjeträd som uteslutande består av knektar, statare, torpare och knegare. Känslan som fanns där som starkast i ungdomen - när man ännu inte åstadkommit så mycket själv att vara stolt över- att ”dessa öden och umbäranden ledde fram till att jag går här idag”. Historiens vingslag och allt det där.
Eftersom jag läst Vredens Druvor av John Steinbeck, visste jag att ”Okie” var ett skällsord och mer eller mindre betydde luffare och drägg, som ofta – men inte alltid – kom från Oklahomas övergivna landsbygd. Jag såg låten som ett sätt att återta ett bespottat invektiv och fylla det med stolthet, eller åtminstone annan betydelse. Inte helt olikt svarta amerikaners sätt att göra slavägarnas öknamn till sitt.
Men, liksom i fallet Sweet Home Alabama, som det tog mig flera år att förstå att den inte bara var en lokalpatriotiskt slagkraftig låt utan även ett uppkäftigt svar på Neil Youngs låt Southern Man, visar det sig att jag – liksom de flesta andra – kraftig missförstått Okie from Muskogee. Avsnittet Breaking down Okie gräver djupt i historien är ett skolexempel på hur bra podcastformatet kan vara.

 

 

Ända sedan nådens år nittonhundranittiosju och min första egna lya så gjorde jag mitt bästa för att inte betala TV-licens. Ibland har det krävt en viss ansträngning. Som att plita ner ett trovärdigt brev som påstod att vi var medlemmar i en kristen sekt och därför inte begagnade oss av djävulens bländverk, som t.ex. television. Att vi hade en stor jävla parabol på taknocken var enbart för att vi inte hade monterat ned den sedan förra husägaren. Med flera krumbukter. Numera är Public Service en del av skattesedeln och vi bidrar alla under tvång till Mello och Morden i Midsomer.
Jag har sedan länge varit av åsikten att Public Service ska skäras ner till en minimal budget som i stort sett ska fungera som en anropskanal vid katastrofer, samt sända tal till nationen, riksdagsdebatter, osv.
Men det är inte av någon princip jag bojkottat SR ihop med reklamkanalerna, utan för att det är så sanslöst dåligt.
Därför är det kul att höra några nya(nåja) avsnitt av Tankesmedjan, som faktiskt lyckas vara riktigt roliga. Även om det är på allas vår bekostnad de statligt sanktionerade skämten dras. Jag rekommenderar i synnerhet Moa Wallins inkännande utläggningar i avsnitten VM i Trakasserier och Soraya Post och Demokratin. Public Service när den är som minst usel.

 

 
Aron Flam. Sveriges kanske mest antinationalistiska, antisocialistiska, antikollektivistiska ståuppare. Åtminstone enligt honom själv. Men, frågar du dig, hur kan man vara sionist och pro-israelisk aktivist men ändå vara anti-alltihopa ovanstående? Bra fråga.
Herr Flam påstår också att han är en av få, kanske rentav den enda i hela landet Sverige, som reagerar mot galenskapen och vågar använda sin yttrandefrihet. Fast han står jäävligt ensam och ingen vill höra. Åtminstone enligt honom själv.
Men, trots allt gör Aron Flam emellanåt intressanta grejer med sin pod Dekonstruktiv Kritik. Som exempelvis i det här avsnittet där gamle marxisten Brendan O'Neill tar en rejäl nacksving på fenomenet Greta Thunberg, eller snarare kulten kring henne. Lyssna och lär. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Till top