Människoblot

Böcker / Permalink / 0
 
 

Nick Graves är renlighetspedant med bacillskräck. Han tvättar sina gymnastikskor varje dag efter jobbet och får utbrott när någon pratar med mat i munnen. Han är också allmänt nedlåtande och snobbig.
Förutom arbetet som arkitekt är det inte mycket som får Nick på gott humör. Allraminst hans fru Eve som han i smyg planerar att lämna.
Skilsmässoplanerna kommer på skam när Eve avslöjar att hon är gravid. Nick har aldrig velat ha barn och känner sig gruvligt sviken. Hans förakt mot sin fru växer till ett nattsvart hat. 

 
 I ett lustigt försök att hämnas så köper Nick ett hus i den lilla staden Edenville. Huset har en unik arkitektur som tilltalar byggnadsgourmanden Nick. Eve och den växande magen får gott följa med på infallet.
Det dröjer inte länge efter flytten förrän det börjar ske konstiga saker i huset. Ja, hela Edenville verkar vara udda och märklig. I synnerhet den sexuella atmosfär som genomsyrar den annars så stilla småstadslunken. 
Om nätterna tänds en stor eld i skogen utanför staden. I lågornas sken samlas människorna att sjunga sin Herres lov och pris.
 
 
 
C.V. Hunt är en författare och förläggare från delstaten Virginia, som aldrig läst på college, som lönearbetar och vars favoritgrogg är rom blandad med Diet Mountain Dew. Enligt sin egen presentation så är Hunt ”författare till flera impopulära böcker”, och driver undergroundförlaget Grindhouse Press.
Ritualistic Human Sacrifice är en satanisk skröna, berättad på ett sätt som är väldigt välbekant men samtidigt väldigt egensinnig på samma gång. Den har en stil och uppbyggnad som påminner mig om Rosemary's Baby Det händer inte alltid så mycket utan Hunt fokuserar på att forma berättelsen långsamt och utstuderat istället för att brassa på med chockscener och våld. En av de obehagligaste passagerna i första halvan av boken är ett läkarbesök, väldigt kliniskt beskrivet, men egentligen rutinmässigt.
 
 

En av bokens brister är Nick Graves. Han är knappast den mest osympatiske huvudperson jag stött på, tvärtom är hans inre monolog riktigt rolig. Men hans personlighet gör att jag inte känner någon större empati för honom. Jag hade liknande problem med Lester i  NVSQVAM. Det är en nackdel att inte stå på huvudpersonens sida i den här sortens litteratur, i synnerhet när allt håller på att gå åt helvete. Även slutet är snopet, men det är måhända mer av en smaksak.  
Bortsett från det så var jag bedårad i Ritualistic Human Sacrifice under sträckläsningen. Jag fastnade direkt vid omslaget och drogs omedelbart in i berättelsen. Det kommer definitivt att bli mer läst från C.V. Hunts skarpa penna framöver.  

 

 

Till top