stewe

Nyår

Kategori: Allmänt

 
 
 
 
 

LOVE´S AN INFECTION

Kategori: Allmänt

 
 
 
 

Janne Karlsson har illustrerat ord från Wolfgang Carstens, Debbie Berk, Lawrence Gladeview, Author Jessica Bell, Magdalena Biela, Adrian Manning, Linda Papineau-Couture, även undertecknad medverkar på ett hörn. Sextio riksdaler kostar fanzinet, beställ ditt exemplar via Svensk Apache 

Passa också på att beställa Frälsarens fjärde predikobok som finns recenserad  Här

 

 
 
 
Janne visar upp sitt senaste mästerverk
 
 
 
 

Sweet dreamz are made of this

Kategori: Allmänt

 
 
 
 

blev det min tur att svara på frågor hos Swedish Zombie

 

 

 

 

 

Nattraj

Kategori: Allmänt

 
 
 
"Nattraj - Jägarterm för de spår och den vittring som viltet lämnat efter sig i markerna under nattens förflyttningar."
 
 
 
 
 
 

Du ville ville vestland

Kategori: Allmänt



























SoA-3

Kategori: Allmänt






Efter jag senast var på besök hos Sons of Anarchy har jag sett såväl alla säsongerna av The Wire, Mad Men 4 och två säsonger Game of Thrones. Efter sånt grundligt genomfört hantverk är det ärligt talat lite sisådär att vara tillbaka i Charming i säsong 3. Bortskämd av högkvalitativ underhållning, vilket skämt.

Men  trots att jag gillar karaktärerna och outlawmentaliteten så retar det mig när det slängs in en omotiverad actionscen redan i första avsnittet. Det luktar liksom gammal Knight Rider med veckans biljakt eller veckans drängfajt. Det signalerar att man inte litar på sin publik, eller att man inte anstränger sig nog för att få actionsekvenserna att ha ett samband i handlingen. På samma sätt retar jag mig fortfarande på de stora och små detaljerna; att kirurgen Tara sköter allt från pediatrik till allmänna sköterskeuppgifter på sjukhuset. Att Gemma nästan lyckas tjuvkoppla en stadsjeep. Att knuttarna kan ha pistoldueller på torget, banka folks skallar till gegga i trottoaren och sen på sin höjd sitter en natt i kurran. Samtidigt som federala snuten ska föreställa vara dem i hälarna.








Just i dagarna såg jag en intervju med en av upphovsmännen till ovan nämnda The Wire, som angående karaktären Omar Little förklarade att han blev något av en mytologisk figur, likt en gammaldags westernhjälte, just för att tanken var att medvetet glorifiera honom.

 Han var den enda som stod utanför systemet i serien, den enda som inte var bunden till institutionerna. Gemensamt för de andra var att de ingick i hierarkier, som oavsett hur goda intentionerna var inledningsvis, bröt ned deras förhoppningar i unkna kompromisser där människovärdet och möjligheten till förändring obönhörligt kränktes.

I Sons of Anarchy vill man bara glorifiera och göra en cool actionserie, det funkar tack vare karaktärer och gängmiljöns inneboende underhållningsvärde, men inte så mycket mer tyvärr.









 

Tipsad

Kategori: Allmänt




Det är en ära att med jämna mellanrum dela Eskapixsidor med skräckförfattaren CJ som föutom fantastiska noveller dessutom står bakom romanen Fjärilen Från Tibet. Där brutal socialrealism maskerad till litterär dödsmetall inte lämnar någon oberörd. Som om inte det vore nog skriver Håkansson regelbundet för Arbetaren.

En ny krönika av CJ hittas här

 

 

 

 

Snakebite

Kategori: Allmänt





Något simpelt men ändå läskande i vårsolen.
Allt du behöver är ett stort ölglas eller ett rejält stop. Där öser du i en 33cl lager av ljusare sorten och sedan 33cl cider av torrare variant innan du toppar det hela med koncentrerad svartvinbärssaft.
Giftigt.


Vive la mort... Vive la guerre... Vive le sacré mercenaire...

Kategori: Allmänt

 

Underjorden

 

För tredje gången hölls Eskapixfest där de förlorade själarna under demonredaktören samlas, förnyar slavkontrakten i färskt jungfrublod och ägnar sig åt aktiviteter som att prata ”fotbollar i krysset” på intet ont anandes kinakrogar och ymnigt öldrickande. Tyvärr fick Sandra förhinder, men uppslutningen i övrigt blev....


Övre raden:

Stewe (jag alltså)

Malin (Snigelsommar, Tyst Hunger mm)

På l(De döda fruktar födelsen, Ars moriendi)

Magnus (Äkta skräck, Frightfest forever)

Nedre raden:

Henrik (Bensinindränkt eldsjäl och Eskapixredaktör)

Ingo (Doctor Mycroft, Åtgärd mm)

CJ (Fjärilen från Tibet, Skrothögens Frälsare mm)

 

 

Ingo på väg ur tvångströjan

 

Veckan innan avfärd pratade jag med en släkting och berättade att påskuppehållet såg hektiskt ut då det eventuellt blev; ”Linköping på helgen, Tyskland på måndagen och Norge över påsk” varpå min släkting helt utan ironi svarade;  ”Då får vi hoppas att du kommer levande tillbaka från Linköping…”

Det var inte bara en påminnelse om varför man kanske har en tendens att tro att allt ska gå åt helvete och inte sällan går omkring med en slags undergångsstämning inför resor. Det var också något som ringde i öronen när jag likt en gasell(!) sprang över Hässleholms terminal, kände ölflaket spricka alldeles på väg ut på perrongen där tåget redan börjat rulla med min reskamrat Ingo på. Så bland vilsna burkar och brännande lungor kändes det just där och då som allt var kört.

 

 

Rydén

 

 

Turligt nog gick nästa tåg redan efter en timme, så styrkt av två perrongpilsner tuffade jag iväg solokvist med destination Linköping. Utan trolleritrick och Roos sällskap kändes timmarna ändlösa.

På station mötte Holmström och Malin, och efter att droppat packningen i det Rydénska residenset där vi också mötte upp CJ, Pål, Ingo samt pojk/flickvännerna Aleph och Lill-malin, strosade vi iväg till ett juste kina-thai-hak där alla fyllde magarna mellan skrattsalvor och kulturella analyser.

Själv var jag absolut klenast och fick bara ner typ en tredjedel av den underbara kyllingen. Blomdahl mötte upp alldeles innan vi började vädra oss tillbaka till de hägrande ölen, men fick åtminstone möjlighet att fiska med en laddning käk på påse.

 

 

Blomdahl

 

Förorten riktigt badade i solsken men vinden blåste snålt som satan. Tillbakafärden gick i spridda grupper där man snabbt blev akterseglad av de mest törstiga/frusna i sällskapet. Vi noterade också hur trottoarerna svärmade av studentikosa filurer med pittoreska lapptäcken till brallor.

 

 

Håkansson



Bärs, tilltugg och tungmetall stod som spön i backen och suveränt snack om allt möjligt ekade genom vardagsrummet. Jag överraskade mig själv genom några riktigt fiffiga one-liners som; ”Även döva kan vara starka” och ”Han är förlagsvärldens svar på Onkel Kånkel”.

 

 

Eggert

 

 

Så småningom visade Ingo korttrick i köket innan det var dags för hans traditionsenlig utbrytarkonst och hammardrivna järnspikar i näsborren. Därefter utmynnade festen i sing-a-long till Dead Kennedys, jag själv som blev oerhört exalterad över gamla favoriten We're Not Gonna Take It och kraschade nånstans i hemgång för vissa lokala förmågor och spelandes Kuken Står på Mats Olsson för andra. Sist uppe blev jag, redaktör Holmström och Pål som diskuterade von Däniken och annat livsviktigt vid köksbordet medan vi skiftade maltdryck till vatten.

 

 

Holmström

 

 

Kanske var det klokheten i att avsluta med en rejäl skopa vatten som gjorde att jag vaknade hyfsat fräsch vid halv niotiden på morgonen. Med endast en tunn sovsäck mellan mig själv och Malins trägolv kändes åtminstone ryggen ovanligt uppstyrd.

Blomdahl den arme saten hade fått skutta upp i svinottan för att hinna med tåget till stockholm.  När de andra kommit på fötter bjöds vi på både kaffe och frukost medan vi avhandlade apokalyptiska rollspel, konsten att kedjeröka i kycklingdräkt och nattens snarkande som tydligen låtit snarlikt en katt som spyr.

 

 

Roos

 

 

Malin inte bara tryckte i oss näringsrik korvmacka med minitomater och apelsinjuice, hon levererade också alla fyra eftersläntare till resecentrum. Vi är evigt tacksamma. Återfärden var väl i hängigaste laget för undertecknad medan Roos höll låda och berättade perstorpska anekdoter i vanlig ordning. Trött men ändå stärkt var det en upplevelse att återse två pappalängtande knattar i dörren och sno åt sig en lur framför tecknat.

Avslutningsvis, en stor hälsning till alla inblandade. Speciellt tack till värdinna Malin som också är den som tagit alla bilderna i det här inlägget.

 

 

Sundin

 

 

 

 

 

 

 

Här har ingo skrivit om festen...


Här har pål skrivit om festen...

 

 

 

 

Annons

Kategori: Allmänt





Fakirer sökes för närmare kontakt som lärling och dela liksinthet med. Det är bra om du gillar black metal och är satanist, men ej något måste. Du ska helst bo i småland.
T.M. från Vittaryd


Hittar den här fängslande annonsen under övrigt i en Close-Up från ´97. Kan ju inte låta bli att dröja i kvar tankarna en stund. Hur gick kontaktförsöket? Blev Vittarydslärlingen fullfjädrad i självplågeriets konst? Fanns det någon liksint själ där ute som tänkte; "Smålänning, satanist och fakir? Det är ju jag så det skriker om det".








Fyra nyanser av svart

Kategori: Allmänt




De övertäckte hela marken så att marken blev mörk; 
och de åto upp alla örter i landet och all frukt på träden.
Allt som haglet hade lämnat kvar.


Länkdax.

Efter välförtjänt framgång med noveller som Tyst Hunger och Snigelsommar fortsätter Malin vägen mot total skräcksuccé med att frikostigt bjussa på texter på Dödvatten.

Malin Rydén

 

Med skallen tjock av brandrök och pumpen full av smärta har Pål bestämt sig för att sätta världen i brand genom en form av nytändning.

Pål Eggert

 

Det stora skräckförfattarhoppet tillika arbetarkrönikör CJ har avlossat en salva bokstavskombinationer rakt i nyllet på slavsystemet.

CJ Håkansson

 

Avslutningsvis vill jag än en gång tipsa om undergroundpoeten Christian som fortsätter mata ut kompromisslösa styrkebesked från de allra mörkaste stråken av folkhemsruinen.

Svagheten

 

 

 


Just nu...

Kategori: Allmänt

 

 

 

… läser jag: Illa Far Landet av Tony Judt - socialpolitiskt, Maran av Lina Neidestam -serieporr, Mörkrets Hjärta av Joseph Conrad - Stenhårt.


 

… väntar jag: Mest på att det ska bli lördag och en veckas ledighet därefter.


… lyssnar jag på: We are the void av Dark Tranquillity, vilket är smått märkligt eftersom jag aldrig varit förtjust i vare sig DT eller göteborgssoundet i allmänhet.


… tittar jag på: Futurama igen, just nu säsong 3. Roswell that ends well! Where the buggaloo roams! Parasite Lost! Jag har också kört igång på Generation Kill, verkar lovande.

 

 






Enkät snodd från

Dark Places

 

 

 

 

 

 

Äkthet

Kategori: Allmänt



Porträtt av en kvinna


Första gången jag stötte på Sandras skrivande var på den tiden hon skrev renodlade porrnoveller som sitt alter ego Alice. Jag blev helfrälst. Sveptes bort. Få personer har den språkhanteringen. Få personer är lika egensinniga och tar avstamp i avskalad äkthet som Sandra.

Jag läste sida upp och ner. En natt skrev jag ett brev. Hon skrev ett tillbaka. Några år senare är jag stolt över att kalla henne min vän.  Klicka på länken ovan och sveps bort en stund du också.


Pensionsdax

Kategori: Allmänt

Läs eller Dö

Kategori: Allmänt

Return of the Madman

Kategori: Allmänt




 


Jag kallar mig aldrig för kunnig inom konstformen skrivande eller litteratur. Ändå gör jag det ibland. Sporadiskt. Långt ifrån en produktiv jäkel. Kvaliteten varierar fenomenalt. Tror jag. Det är få som bemödar sig intressera sig för det jag hamrar ner på pränt. Dock ni få som ger feedback är guld värda.

Men som sagt ändå gör jag det då och då. Varför det? Inte fan vet jag. Kanske är det ett sätt att berätta för någon annan om bilderna som finns i mitt huvud. Bilderna och skiffret som ligger där och virvlar runt i en malström. Nitade i granit av musik som ger en hopp, filmerna som sparkar en i skallen och får mig att leva. Löjligt klyschigt att vi är få som förstår det hela. Som kopplar växlarna i vad som händer på pappret när bokstäverna trollar sina tricks.

 



Ingo om skrivande finns att läsa HÄR

Läs sedan Ingos novell Åtgärd och njut av framtidens arbetsmarknad.

 

 

 

 

 


Sørget og savnet

Kategori: Allmänt



Stig Sæterbakken 1966-2012

Smek mina länkar

Kategori: Allmänt

Gott Nytt År

Kategori: Allmänt











999

Kategori: Allmänt






Javisst tickar det mot tusende inlägget, och året allt mer lider mot sitt slut. Ett år som antagligen varit produktivt i viss mån, även om det sällan känts så. Förutom att alldeles för ofta spamma cyberspace med musikvideos och grötrim har jag under året gjort "comeback" i Eskapix med Parabellum, vilken blev min femte novell i skräckpublikationernas svar på sixstinska kapellet.
På ett mer personligt plan är jag närmare tio pannor lättare i hyddan sedan förra året, efter att ha dragit till skogs och irrat omkring så ofta jag hunnit. Sen tre veckor tillbaka är jag också koffein- och nikotinfri, men det är för tidigt att se vad det landar i. (värsta fall en bärsärkagång genom södra sverige)
I somras skrev jag också på ett utkast till något jag hoppas kunna knåda ihop till en bok i framtiden. Sedan höstens kneg och trötthet tog tag har dock skrivandet legat nere helt och hållet. Jag försöker inte stressa för mycket över situationen utan ta det när ork och lust finns. Avslutningsvis vill jag ge en skål till er som följt med en bit, eller tillochmed pallat hela vägen genom de här niohundranittionio inläggen och bjuda på ett kortare utdrag från det ännu titellösa (för att inte tala om obearbetade) projektet, ett smått surrealistiskt kapitel där en ung FN-soldat går vilse efter en blöt natt i Kairo.


Pojken är före honom nu, tar trappstegen upp till nästa prång smidigt och till synes utan ansträngning. Det går redan runt i Jans huvud av hur den vindlande vägen kröker och böjer sig, verkar nästan vara ett levande väsen som ringlar sig ned i själva jorden. Som en gruvgång eller en labyrint utan ände.

Väggarna reser sig allt högre på båda sidor och han ser framför sig någon som vandrar in i en drakes gap, som sagorna från förr. Kanske borde han vända, eller borde han knacka på någon av dörrarna tills de åtminstone tillkallar polis. Så tänker han på de egyptiska soldaterna vid tullen och släpper tanken lika fort igen.

Luften känns varmare här, men ändå unken. Som oset av marknadsplatser för årtionden sedan har satt sig i murbruket, eller grävt sig djupt ned i kullerstenen. Kanske är han på väg rätt in i händerna på kallblodiga mördare, vildögda gatubarn som skär halsen av honom för gympaskorna, eller skäggiga män på jakt efter dollarsedlar han inte har.

”Here mistah”. Pojken har stannat framför en valvformad öppning i väggen. Ett ensamt fladdrande sken får hans trinda siluett att dansa längs kullerstenarna. Ingen dörr och inget draperi, för porten.

Pojken vaggar fram och tillbaka, blundar och pekar mot valvet med ett brett och belåtet flin. Då först lägger Jan märke till hur klotformade och onaturligt stora pojkens ögon är. Hur gulaktigt simmiga och tomma de är, och hur skrovlig och full av porer huden i ansiktet är. Mer lik en reptil än en människa, öppnar pojken sitt enorma, tandlösa gap och fångar ett ensamt nattfly med tungan. Synen får Jan att rugga med bägge axlarna när han kliver över tröskeln.

En ensam oljelampa lyser upp kala väggar, och ett ensamt bord, där en gammal blind man sitter i lotusställning. Hans ögonglober är vita som äggskal, fast ändå möter han stint svenskens blick, och drar sig i det toviga skägget som spretar åt alla håll.

Den gamle bär ingen huvudbonad, Jan lägger äcklad märke till att mannens kala skalp fjällar i stora gulnande sjok, ner över ansiktet och över hans svarta tunika ligger ett fint täcke av döda hudrester. Mannen talar till Jan på bruten engelska, ber honom sätta sig ned. Mannens röst är mild, honungslikt viskande, och Jan åtlyder.

De där vita ögonen ser geléartade ut på nära håll, och lågan från oljelampan dansar i dem. Den gamle ler inte, han verkar inte förvånad över att pojken dragit dit Jan. Allt känns så märkligt, Jan får plötsligt en känsla av att han varit längre hos mannen än han tror. Att han bara tror att han nyss klev in genom dörren, fast han suttit där så länge, så länge. Han gäspar. Surrandet i bakhuvudet gör det svårt att tänka, och luften är så kvav och unken här inne.

Mannen talar och talar med sin honungslena viskningar, det mesta är gåtor för Jan. Den gamle berättar att hans namn är Azrath och att han upplevt många årstidsväxlingar. Han berättar att det finns blommor i öknen som bara går att finna en gång varje decennium, och att han har åtta sådana i sin ägo. Pressade och torkade, i säkert förvar. Azrath berättar att han känner till platsen Jan kommer ifrån, att årstidsväxlingarna inte är desamma där. Där hårdnar inte marken av värme och spricker till damm, utan där hårdnar marken av köld istället, för att solen försvinner. Jan svarar att det stämmer.

Den gamle mannen drar med händerna över sitt ansikte och ber för de oskyldigas själar. För de som ingenting gjort. Stora flagor av död hud lossnar från skalpen, faller som gulnade avklippta naglar till golvet. Jan mår illa när han ser dem. Det går runt i huvudet av det fladdrande skenet, gamlingens viskande röst och av att stirra in i ögon som saknar både iris och pupill.

Han försöker resa sig, men gamlingen slutar inte prata. Om vattnet och vad som kommer upp därifrån, och om skogarna och månens bleka vakande om natten… Tills han plötsligt tystnar och tittar stumt på Jan. Just när svensken tror det är över och börjar resa sig, plockar gamlingen fram en groda ur tomma intet, håller upp den mot ljuset, innan han stoppar den i munnen. Den gamle tuggar långsamt och med öppen mun.

Jan ser den kämpande lilla kroppen malas ned av hörntänderna med ett krasande, innan mannen ur tomma intet plockar ännu en. Trycker in den och tuggar den vällustigt, frustande, kacklande. Något som ser ut som sand virvlar runt i mannens mun, tillsammans med något gulaktigt i långa, sega trådar.

Utsvulten och med den envisa baksmällan pumpande i bakhuvudet, är det Jans tur att sträcka fram handen i tomma luften, vända den med handflatan uppåt, bara för att finna en groda sittande där. Han kan känna dess sträva skinn och lätta vikt och andetag mot sin hud, innan han pressar in den levande mellan sina läppar och tuggar den. Det krasar, inte bara av ben, utan känns som sandkorn mellan hans tänder. Kanske är den fångad i öknen? Det känns som att bita hål på en blåsa, eller en enorm finne när hans tänder väl pressar ihop den kämpande reptilkroppen och krämigt innanmäte fyller hans gom .

Nu blandas sandkornen med det saftiga mjukdelarna inuti. Saliv och blod rinner nedför hans haka och ut genom mungiporna. Jan tar ännu en ur tomma intet, liksom Azrath gör. Tillsammans äter de sig mätta under tystnad.

När måltiden är över sitter den gamle mannen stilla och drar kletiga rester ur sitt spretiga och grånande skägg. De honungslena viskningar hörs inte mer och Azrath liknar mest en förvirrad, gammal blind man i ett kalt rum. Jan reser sig ostadigt på ben som somnat av att sitta skräddare alldeles för lång tid.

På avstånd gal en tupp, och man kan ana i luften att gryningen bräcker horisonten utanför stadsmurarna. Snart kommer de första solstrålarna att svepa in över hustaken, och spränga mörkret och skingra nattens minnen. Den trinde pojken har åter uppslukats av skuggorna, och bakom ryggen har öppningen i väggen slutit sig som om den aldrig funnits. Jan går ensam iväg genom gränderna.