stewe

Storebröder

Kategori: Allmänt

 
 
 

Ärligt talat kunde det lika gärna vara val i Ankeborg som i Amerika vad mig anbelangar; det är minst lika verklighetsfrämmande och det ständiga snattrandet är som bäst sövande. I och med en segdragen höstförkylning använde jag just senaste presidentkandidatsdebatten som ett sömnmedel. Spektaklet sändes ju gubevars på Youtube och jag låg ju ändå där snörvlande.
Debatten i sig var vad den var, men utspelade sig i skenet av den skandalösa smyginspelningen av kandidat Trump, något som däremot blir intressant i en bredare kontext av övervakning och självcensur.
I samma veva hade nämligen wikileaks släppt graverande uppgifter om kandidat Clinton och hennes nära kopplingar till Wall Street. Saken är den att Clintons band till affärsvärlden är en typisk politisk bomb av klassiskt snitt; journalistik via interna läckor i samma anda som ”Deep Throat” i Watergateaffären, medan Trumps sunkiga sexskrävlande snarare hör snaskande kändisskvaller till. Ändå hamnade det förra i skuggan av det senare.
Detta har ju givetvis med den här valkampanjens tendens till gyttjebrottning och skandaler där sakpolitiska spörsmål lyser med sin frånvaro. Liksom kändisfixering i stort.
I det mediala flödet dagen efter debatten fann jag knappast referat kring de båda kandidaternas olika ståndpunkter i sjukförsäkringssystemet; däremot spaltmeter om blickar, påhopp, attacker. De mest snärtiga citaten i skriven form.


Man kan med rätta beskylla Trump för att dra ner debatten på såpanivå, men samtidigt är uppenbart en symbios mellan grodorna Trump spottar ur sig och pressens fokus på just dessa. Är det då inte väsentligt att veta hur en kandidats kvinnosyn ser ut mellan skål och vägg? Självklart. Men ser man bortom Donaldfiguren, så sker det lite väl ofta liknande saker, dataintrång, integritetskränkande smyginspelningar och lösryckta citat i syfte att schavottera någons trovärdighet eller ge någon foten från sin arbetsplats. Det sker i viss utsträckning på alla nivåer. Såväl i maktens korridorer som hos den anonyma allmänheten.
Det är en utveckling som i exempelvis Sverige gått svindlande snabbt; från det ökända valstugereportaget, till att hacka flashbacks databas, till hämndporr, till den som spelar in utvecklingssamtalet med skolan och delar utvalda snuttar av det på sociala medier. Inte bara det demokratiska samtalet kommer på skam, hela samtalskulturen är stadd i hastig förändring. Främst bakom, men också framför skärmarna.
I Orwells 1984 bevakar Storebror sina medborgare. Det är en klassisk liknelse av den totalitära maktens åsiktsregistrering och förtryck; ett slags vertikal kontrollsystem från överheten och nedåt till de enskilda undersåtarna i en pyramidformad hierarki.
Verkligheten av idag är snarare ett horisontellt kontrollsystem där medborgarna ser över varandras axlar, smygfilmar, hänger ut varandra, skampålar chefer, arbetskamrater, ja även släkt som vänner om det kan anses befogat, eller åtminstone kan få spridning.

 

Ingen illasinnad diktator ligger bakom, men mekanismerna och den självpåtagna censur det hela resulterar i är densamma. Så raderas det där inlägget som kan feltolkas. Så hålls tand för tunga i möten med meningsmotståndare. Så blir allmängiltiga samtal inlindade för att inte framstå som alltför frispråkiga. Så sluts åsiktsskillnader, inte i korridorer, utan i kokonger.
Åtminstone till nästa gatlopp när någon gått över gränsen, allt i en olustigt fostrande och mästrande moralistisk anda. Som om inte de flestas garderober rasslar av ett benrangel eller två. Som om alla alltid uttrycker sig rätt och redigt, genomtänkt och klokt.
Riktigt olustigt kommer jag att må den dagen det står makthavare på scenen utan något kartlagt klavertramp i karriären. Utan minsta digitala slint med tungan. Dagen då vi alla soligt ler genom förskönande filter medan vi visar upp dagens excellenta måltid i våra skavankfria kök.
Då kommer vi alla att bära speciella namn, utöver de vi döptes till.
Namn som får plasmaskärmarna att genljuda.

 

 


 
 

3 lästips

Kategori: Allmänt

 

Polaren Pål, författare till De döda fruktar födelsen och Borde Vara Död,
har en ny E-novell ute hos Swenne Zombie – K ö p !

 

 
 Min vän Sandra är alltid högsta grad läsvärd
såväl i sina krönikor som blogginlägg på Sanchr
 
 

En fängslande och annorlunda reseskildring bjuder Alan Averill på
 Unexpected adventures in the East

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Morgonstund

Kategori: Allmänt

 
 
 

Jag vaknar till sans. Det vankas en ny vacker dag i det välfärdsland där västanvinden ännu viner. Smidigt skuttar jag ur sänghalmen, sprängfylld av social rörlighet och kapitalt kraftfull.
Jag brygger mitt eget kaffe, långt från de plasthöljade pappmuggarnas perkolatorer.

 

 

Alltmedan pannan puttrar skannar jag igenom det skatteunderstödda nyhetsflödet. Trots spetsfundiga spjutspetsskribenter och behjärtansvärd kampanjjournalistik blir det inom kort för kommersiellt och kändistätt ytligt för en kulturkonnässör som jag. Istället slår jag på den statliga televisionen för att ta del av morgonsoffornas maktkritiska rapportering.

 


Pumpen sväller så smått över lättnaden att bo så långt från icke-demokratiernas blinda dyrkan av sina Stora Ledare i gudsförgätna avkrokar där media mest tjänstgör som ett propagandistiskt partiorgan. Det fantastiska med att vara född fri.

 

De oavhängiga analytikerna och den ekonomiska expertisen berättar om hur hjulen snurrar på högvarv, sällan har det sett mer sprudlande ut för vårat ständigt suveräna samhällssystem. Stolt till sinnes hemsöker jag platsbankens välfyllda valv för att själv snappa åt mig en snutt av det stinna jobböverflödet.

 


Jag går förmiddagen till mötes med en vandring längs ån.
Fåglarna kvittrar från de nedlagda lagerlokalernas tak. Det finns något storslaget bortom krönet där åkrarna lagts i träda. Jag kan känna det i den västanvind som ännu viner. Jag kan höra det i etern som susar och brusar fram högt ovanför mig.

 

 
 

 

 

 

 

 




 

 

Utfrågad

Kategori: Allmänt

 
 

Du hittar frågestunden på den eminenta bokbloggen I Elinas Hylla

 

 

Svensk Apaches Lagerrensning

Kategori: Allmänt

 
 
 
 
 
 
 
 

3tips

Kategori: Allmänt

 
 
Albumförlaget
Albumen om Viktor Kasparsson är helt klart något av det bättre jag läst senare år i svensk skräckväg, rekommenderas varmt. Från 1000ögon-albumen är Fylgia riktigt bra surrealistisk skräck medan Lovecraftadaptionerna inte höll samma klass, utan att vara direkt dåliga heller.



 
20,000 days on earth
En blandning av dokumentär och spelfilm med/om Nick Cave. Trots att musiken som bjuds mestadels är från Push the sky away, en skiva som inte alls föll mig i smaken, satt jag betagen från början till slut. Ett måste för alla fans av mannen ifråga och kanske inte så mycket för de som inte är det.
 
 
 
Ur havets djup
Hastur förlag fortsätter sin kulturgärning genom att ge ut obskyr skräck av klassiskt snitt. Två stämningsfulla noveller, utsökt illustrerade av Jonas Wessel som även står för såväl översättning som fängslande förord.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

4 snabba

Kategori: Allmänt

 
 

Málmhaus
Hera är en ung hårdrockare på Island, tidigt nittiotal. Hon drömmer om att lämna föräldrahemmet och den gudsförgätna byn men lyckas ändå inte komma sig därifrån. Istället revolterar hon genom att stjäla grannens traktor och bråka med förmannen på slakteriet. Den våg av Black Metal som föds i Norge blir till viss del en tändande gnista.  
Även om det inte är en helt igenom lyckat, så är Metalhead klart sevärd. Bland annat därför att Isländsk film inte hör till vanligheterna. I de scener där det majestätiska landskapet ges en framträdande roll är rent hisnande.


 

Gone Girl
Gillian Flynns Sharp Objects och Dark Places är två favoriter, trots ett delvis tröttsamt deckarupplägg. Gone Girl är mer av elak satir över tvåsamheten och är snarare svart humor än mörk thriller. Det humoristiska stråket har föralldel funnits även i de ovan nämnda föregångare, men här ges det fullt spelrum. Även skildringen av klassresor neråt och samhällstrukturernas sönderfall känns igen.
Det räcker ganska långt, men inte riktigt ända fram. Det påminner mig om hur det var att läsa Sherlock Holmes i yngre år; även om deckargåtorna inte intresserade så fascinerade Sherlocks personlighet och intellekt. Något som också passar in på huvudpersonen Amy i Gone Girl.

 

 

Occupy – protesterna på Wall Street
Dokumentär om den proteströrelse som växte allra starkast i spåren av finanskrisen, där skattebetalarna fick pröjsa bankväldets schabbel och dobbel. Det är dock inte särskilt intressant att få följa själva centralfigurerna i Occupyrörelsen. Det är föga förvånande samma gamla vanliga engagerade™ elevrådsrebeller som har både tid och råd att leva ut sitt fortlöpande föräldrauppror på en gatustump.
Däremot är faktan om krisen högst intressant, om derivat och liknande, hur det har utvecklats efter krisåren. Det finansiellt fria fall som faktiskt ser ut att vara början till slutet för det amerikanska imperiet.

 
 

Bild och Bubbla 1/2015
Med årets första nummer tar Bild & Bubbla ny och läsarvänligare magasinform. Fokus för numret ligger på terrorattacken mot Charlie Hebdo, ett tema som kommer att fortsätta även i nästa nummer. Serieåret 2014 avhandlas och nyheter recenseras. Merparten får väl ses som ganska representativt för senaste årens svenska serievåg: så kallad satir som kan sammanfattas ”som Liv fast sämre”, allmän artyfarty, samt seinfeldska samtidsfunderingar i hipsterkvarter. Samtidigt lyckas man i årstillbakablicken t.ex  helt förbigå Den Svarta Jorden av Lars Krantz, liksom den socialrealistiska superhjälteserien SH3: Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr av Daniel Ahlgren med flera. Bland läsvärt innehåll kan nämnas intervju med norska tecknaren Jason, en artikel om Naruto och svensk mangautgivning i allmänhet.

 
 
 
 
 
 
 
 

Hört 2014

Kategori: Allmänt



Behemoth – The Satanist
Behemoth kapar bort de segaste delarna från Evangelion, här bjuds det istället på rakt rens och storslagna dödssymfonier med få transportsträckor. Samtidigt lyckas polackerna förnya sig med mysko melodislingor som för tankarna till Goblins soundtrack i gamla Argentofilmer. Men den jämförelsen säger kanske mer om min snäva musikaliska referensram än talar om hur det egentligen låter.

At the gates – At war with reality
Magisk realism är inte bara en litterär genre utan också själva grundtemat för At war with reality. Skivan inleds med ett spöklikt tonsatt citat av Ernesto Sabato och i texterna återfinns rena Jorge Luis Borges-citat liksom inspiration från flera andra författare inom den magiska realismen. Själva skivtiteln är hämtat från Michel Foucault. Det finurliga i sammanhanget är att man inte behöver ha en susning om de finkulturella kopplingarna, då texterna också kan läsas som typisk genrelyrik om död, kaos och mardrömmar.
När ett band gör comeback efter en lång tid i träda, eller försöker följa upp en oanad succé, anas ofta en prestationsångest som gör att man gärna vill visa vilka briljanta musiker man är genom övertekniskt gnidande och snåriga tolvminuterskompositioner. At The Gates visar vilka kompetenta låtsnickrare de är genom att hamra fram 13 spår som klockar in på fyrtiofyra minuter, helt utan döda stunder.

 

 

Primordial – Where greater men has fallen
En av årets mest framemotsedda skivor för min del, vilket i sin tur nästan garanterar en upplevelse av antiklimax när man väl får höra själva plattan. Att det mesta efter favoritskivan Redemption at the puritans hand inte skulle leva upp till förväntningarna borde också gått att räkna ut på förhand. Men bortsett från den inledande besvikelsen är det här väldigt bra och låtarna fortsätter att växa till en toppnotering i diskografin.
Det räcker att höra Alan Averill sjunga om hur revolutionen föder nästa tyrann, om övergrepp inom den katolska kyrkan eller om hur myten om frihet binder våra slavhandleder, för att konstatera att ingenting annat är som Primordial.


 

Death Wolf – Östergötland
Death Wolf fundament går fortfarande att spåra i Misfits/Samhain/Danzig, men för varje skiva söker de nya stigar. På sista plattan under namnet Devils Whorehouse hördes eko av Wovenhand och förra plattan överraskade med en briljant version av Death In Junes Little Black Angel. Med senaste given går de från gediget mangel till mässande körer och vemodiga melodier på ett sätt som bara anats tidigare.
Skivans tema är rötter. Låtar som Vikbolandet, Stegeborg och titelspåret Östergötland handlar om band till hemtrakten och dess historia, medan 1658 handlar om svenska arméns ismarsch över Bält. Tillsammans med texter på temat döden och det faktum att skivan är tillägnad en bortgången kamrat, skapas en dynamisk kontrast mellan vad som är förgängligt och vad som är bestående i tiden.  



P.Paul Fenech – I, monster
Meteors i all ära, men det är på sina soloalbum som P. Paul Fenech brukar vara som intressantast. I, Monster hamnar inte bland de bättre dock. Skivan lider av att innehålla lite för många låtar, dels ointressanta instrumentala utflykter och dels några trötta låtar. Att sedan förhandsboka och pröjsa fullpris för en skiva som saknar både booklet & texter utan istället bjussar på några foton av Fenech med fru och polare, gör mig också lite sur i fläsket.
Det finns riktigt bra låtar på skivan, bland annat från sidoprojekten Legendary raw deal och Murder Brothers, samt vad Paul själv kallar FULK, vilket låter som en mix mellan engelska folksånger och sjörövarvisor med textrader som You aint stopping me from going down to hell if I want to



Johnny Asbo and the young guns – Never mind the bullshit… here´s the facts!
Musikaliskt en brutal kombination av HC och traditionell Oi!, textmässigt en rasande attack från den arbetslöshetsklass som vuxit sig allt större efter finanselitens globala analvåldtäkt på marginaliserade människor jorden runt.
Redan i öppnande titelspåret haglar kängorna tätt mot makten och media, medan Working class pride, Talking heads and a suit full of nothing, Rich v the poor, Burden of society och We got the power andas både sorg och vrede med textrader som When I see what they´ve done I just wanna kill, I wanna choke `em on their blood-stained dollar bills. Däremellan hörs både kritik mot kändisdyrkan och minnen från en bitter skilsmässa.
Briljant skiva från början till slut.



Avslutningsvis, tre snabba:



 Liptones- Sidospår
Ska på svenska, rena uppåttjacket under sena sommarkvällar. Vackert också när tempot saktar ned i Fri och det låter som Georg Riedel i baktakt.

 

Vanilla Muffins – The Triumph of sugar Oi!
En samlingsplatta med det mesta av det bästa från Schweiz stolthet. Deras One and only var under period tidigt millennium ett stående inslag på diverse spritfester och sjöslag, och resten av skivan är med samma kombination av poppiga melodier och allsångsrefränger en riktig humörhöjare.

 

Sabotage- Betraktelser från staketet
Bättre utsikt , Färdiga doktriner och Inget Tack- 3 kompromisslösa gatpunkslåtar som fick även en bakåtsträvare som mig att hemfalla åt Spotify för att slippa vända vinylen stup i kvarten. Uppföljare redan på gång, denna gång även på cd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läst 2014

Kategori: Allmänt

 
 

När det gäller serieåret, har även det präglats av nostalgi och omläsningar. Undantaget blev de utmärkta utgåvorna Från andra sidan och Skyttegravskriget av Placebo Press.  Excellenta Dylan Dog har fortsatt kommit ut i föredömlig takt.
Jag uppdaterade äntligen min Hellboysamling och skaffade sista delen i den fantastiska superhjälteparodin The Boys. Ett antiklimax tyvärr, som mest handlade om att knyta ihop trådarna och avliva resterna. En bättre final var sista delen i Brian Woods vikingaepos Northlanders. I årets sista dagar läste jag Lawless och Coward ur Ed Brubakers serie Criminal. Hårdkokt noir av bästa sort.
Mer om årets serier här


Med tegelstenstrilogin Underworld USA av James Ellroy blev det sin beskärda del litterär noir också. Eskapix förlag kom under året med två riktigt bra böcker, Nere på Flower & Dean Street av Jenny Lundin samt Köttmonstret i Celitz av Pohlavi Remesla. Förlagets första lyriksamling, Liz Wennbergs Det är det svarta du känner smaken av, är också ett tips.
Hastur förlag bjöd på Kungen i Gult och Vargtimmen. Hastur har en hängiven läsekrets, så böckerna är säkerligen slutsålda vid det här laget, men ett annat tips är att hålla ögonen öppna efter de kommande Vilddjurets märke och andra sällsamma berättelser av Rudyard Kipling och Arthur Machens De tre bedragarna.


I övrigt har skräckläsning i år mest kretsat kring Ligotti, med utmärkta My Work is not yet done och The spectral link. Den filosofiska avhandlingen The Conspiracy Against The Human Race och intervjuboken Born to fear har också plöjts igenom. Rekommenderas gör också serieadaptionen av några av Ligottis noveller som finns samlade i albumen Nightmare factory 1 & 2.


Ett av årets starkaste läsupplevelser skrev jag knappt en rad om, novellsamlingen Där jag ringer ifrån av Raymond Carver, som platsar bland något av det bästa jag någonsin läst.
Några av böckerna som nämns, plus annan läsning finns att kolla Här.

 

 

 

 

 

Sett 2014

Kategori: Allmänt

 
 

Utöver det som redan blivit skrivet om fjolårets filmkonsumtion, kan jag konstatera att det varit ett år av mestadels reprisering och nostalgitrippar. Uppväxtens monsterfilmer från Universals storhetstid införskaffades och avnjöts. Freaks and Geeks, South Park och The Wire har vevats sömnlösa nätter. Cronenberg gick varm i höstas. Ett helt gäng filmer av och med Clint Eastwood slank också med, däribland fantastiska Mystic River.  
Jag har också sett två av senaste årens mest hyllade svenska filmer -Monica Z och Call Girl- som var precis så överreklamerade som man kunde vänta, men där den senare åtminstone var bitvis bra. Däremot höll GW-filmatiseringen Den fjärde mannen nästan dansk kvalité. På tal om grannlandet har också de briljanta Adams Äpplen och Blinkande Lyktor setts om.

 

 

Årets skräckfilm, av det lilla nya jag sett, blir Aux yeux des vivants (eller Among the living i svensk utgåva), av hjärnorna bakom À l'intérieur och Livide. Fransoserna tar sig an den klassiska ”missbildad mördare bär mask och slaktar folk”. Även om det bitvis känns väldigt traditionellt, överraskas man också denna gång – inte minst av grymt obehagliga scener. Bland annat på temat fotfetischism.
Årets överraskning blev Malificent, väldigt underhållande. Årets ensamfilm blev Det vita bandet av Haneke, som jag var mer eller mindre uppslukad av i dagar efteråt.
Hannibal
säsong 2 lyfte sig från den något ojämna första säsongen. Ännu mer imponerade Vikings andra säsong som var en av årets höjdpunkter.    

 

 

 

 

 

 

Skrivet 2014

Kategori: Allmänt

 

Ett år som präglats av studier, men där det också producerats en del slagg i förbifarten. Min vän Ingemar Roos bidrog med en illustration till den något experimentella Vision 2020.

  Epok förlag, som under året både hann gå i graven och återuppstå, släppte antologin Bländverk i såväl pappersversion som talbok. Jag bidrar med titelnovellen. I augusti kom Epok ut med Mörkerseende där min Köldfödd finns med på ett hörn där också begåvade författare som Pål Eggert och Malin Rydén medverkar.

Jag har under hösten och vintern skrivit på några noveller som inledningsvis var tänkta att släppas som egenpublicering i någon form, som ett slags avslut men också avsked till den handfull som hängt med och uppskattat mitt skrivande under åren. Möjligen kommer resultatet i ut på förlag istället, den som lever får se.

Vad som däremot fortsätter är fler serieprojekt ihop med Janne Karlsson. Under året fick jag äran att medverka i både Love's an Infection och Frälsarens predikobok 4. Vi syntes också i tidningen Oberoende plus lade upp en del restmaterial och rena infall på bloggen.
Det stora och uppslukande projektet för året har varit det fortsatta arbetet med Vägsjäl som är planerad att utkomma på Eskapix förlag i februari. Nedanför följer trailern till boken.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Nyår

Kategori: Allmänt

 
 
 
 
 

LOVE´S AN INFECTION

Kategori: Allmänt

 
 
 
 

Janne Karlsson har illustrerat ord från Wolfgang Carstens, Debbie Berk, Lawrence Gladeview, Author Jessica Bell, Magdalena Biela, Adrian Manning, Linda Papineau-Couture, även undertecknad medverkar på ett hörn. Sextio riksdaler kostar fanzinet, beställ ditt exemplar via Svensk Apache 

Passa också på att beställa Frälsarens fjärde predikobok som finns recenserad  Här

 

 
 
 
Janne visar upp sitt senaste mästerverk
 
 
 
 

Sweet dreamz are made of this

Kategori: Allmänt

 
 
 
 

blev det min tur att svara på frågor hos Swedish Zombie

 

 

 

 

 

Nattraj

Kategori: Allmänt

 
 
 
"Nattraj - Jägarterm för de spår och den vittring som viltet lämnat efter sig i markerna under nattens förflyttningar."
 
 
 
 
 
 

Du ville ville vestland

Kategori: Allmänt



























SoA-3

Kategori: Allmänt






Efter jag senast var på besök hos Sons of Anarchy har jag sett såväl alla säsongerna av The Wire, Mad Men 4 och två säsonger Game of Thrones. Efter sånt grundligt genomfört hantverk är det ärligt talat lite sisådär att vara tillbaka i Charming i säsong 3. Bortskämd av högkvalitativ underhållning, vilket skämt.

Men  trots att jag gillar karaktärerna och outlawmentaliteten så retar det mig när det slängs in en omotiverad actionscen redan i första avsnittet. Det luktar liksom gammal Knight Rider med veckans biljakt eller veckans drängfajt. Det signalerar att man inte litar på sin publik, eller att man inte anstränger sig nog för att få actionsekvenserna att ha ett samband i handlingen. På samma sätt retar jag mig fortfarande på de stora och små detaljerna; att kirurgen Tara sköter allt från pediatrik till allmänna sköterskeuppgifter på sjukhuset. Att Gemma nästan lyckas tjuvkoppla en stadsjeep. Att knuttarna kan ha pistoldueller på torget, banka folks skallar till gegga i trottoaren och sen på sin höjd sitter en natt i kurran. Samtidigt som federala snuten ska föreställa vara dem i hälarna.








Just i dagarna såg jag en intervju med en av upphovsmännen till ovan nämnda The Wire, som angående karaktären Omar Little förklarade att han blev något av en mytologisk figur, likt en gammaldags westernhjälte, just för att tanken var att medvetet glorifiera honom.

 Han var den enda som stod utanför systemet i serien, den enda som inte var bunden till institutionerna. Gemensamt för de andra var att de ingick i hierarkier, som oavsett hur goda intentionerna var inledningsvis, bröt ned deras förhoppningar i unkna kompromisser där människovärdet och möjligheten till förändring obönhörligt kränktes.

I Sons of Anarchy vill man bara glorifiera och göra en cool actionserie, det funkar tack vare karaktärer och gängmiljöns inneboende underhållningsvärde, men inte så mycket mer tyvärr.









 

Tipsad

Kategori: Allmänt




Det är en ära att med jämna mellanrum dela Eskapixsidor med skräckförfattaren CJ som föutom fantastiska noveller dessutom står bakom romanen Fjärilen Från Tibet. Där brutal socialrealism maskerad till litterär dödsmetall inte lämnar någon oberörd. Som om inte det vore nog skriver Håkansson regelbundet för Arbetaren.

En ny krönika av CJ hittas här

 

 

 

 

Snakebite

Kategori: Allmänt





Något simpelt men ändå läskande i vårsolen.
Allt du behöver är ett stort ölglas eller ett rejält stop. Där öser du i en 33cl lager av ljusare sorten och sedan 33cl cider av torrare variant innan du toppar det hela med koncentrerad svartvinbärssaft.
Giftigt.


Vive la mort... Vive la guerre... Vive le sacré mercenaire...

Kategori: Allmänt

 

Underjorden

 

För tredje gången hölls Eskapixfest där de förlorade själarna under demonredaktören samlas, förnyar slavkontrakten i färskt jungfrublod och ägnar sig åt aktiviteter som att prata ”fotbollar i krysset” på intet ont anandes kinakrogar och ymnigt öldrickande. Tyvärr fick Sandra förhinder, men uppslutningen i övrigt blev....


Övre raden:

Stewe (jag alltså)

Malin (Snigelsommar, Tyst Hunger mm)

På l(De döda fruktar födelsen, Ars moriendi)

Magnus (Äkta skräck, Frightfest forever)

Nedre raden:

Henrik (Bensinindränkt eldsjäl och Eskapixredaktör)

Ingo (Doctor Mycroft, Åtgärd mm)

CJ (Fjärilen från Tibet, Skrothögens Frälsare mm)

 

 

Ingo på väg ur tvångströjan

 

Veckan innan avfärd pratade jag med en släkting och berättade att påskuppehållet såg hektiskt ut då det eventuellt blev; ”Linköping på helgen, Tyskland på måndagen och Norge över påsk” varpå min släkting helt utan ironi svarade;  ”Då får vi hoppas att du kommer levande tillbaka från Linköping…”

Det var inte bara en påminnelse om varför man kanske har en tendens att tro att allt ska gå åt helvete och inte sällan går omkring med en slags undergångsstämning inför resor. Det var också något som ringde i öronen när jag likt en gasell(!) sprang över Hässleholms terminal, kände ölflaket spricka alldeles på väg ut på perrongen där tåget redan börjat rulla med min reskamrat Ingo på. Så bland vilsna burkar och brännande lungor kändes det just där och då som allt var kört.

 

 

Rydén

 

 

Turligt nog gick nästa tåg redan efter en timme, så styrkt av två perrongpilsner tuffade jag iväg solokvist med destination Linköping. Utan trolleritrick och Roos sällskap kändes timmarna ändlösa.

På station mötte Holmström och Malin, och efter att droppat packningen i det Rydénska residenset där vi också mötte upp CJ, Pål, Ingo samt pojk/flickvännerna Aleph och Lill-malin, strosade vi iväg till ett juste kina-thai-hak där alla fyllde magarna mellan skrattsalvor och kulturella analyser.

Själv var jag absolut klenast och fick bara ner typ en tredjedel av den underbara kyllingen. Blomdahl mötte upp alldeles innan vi började vädra oss tillbaka till de hägrande ölen, men fick åtminstone möjlighet att fiska med en laddning käk på påse.

 

 

Blomdahl

 

Förorten riktigt badade i solsken men vinden blåste snålt som satan. Tillbakafärden gick i spridda grupper där man snabbt blev akterseglad av de mest törstiga/frusna i sällskapet. Vi noterade också hur trottoarerna svärmade av studentikosa filurer med pittoreska lapptäcken till brallor.

 

 

Håkansson



Bärs, tilltugg och tungmetall stod som spön i backen och suveränt snack om allt möjligt ekade genom vardagsrummet. Jag överraskade mig själv genom några riktigt fiffiga one-liners som; ”Även döva kan vara starka” och ”Han är förlagsvärldens svar på Onkel Kånkel”.

 

 

Eggert

 

 

Så småningom visade Ingo korttrick i köket innan det var dags för hans traditionsenlig utbrytarkonst och hammardrivna järnspikar i näsborren. Därefter utmynnade festen i sing-a-long till Dead Kennedys, jag själv som blev oerhört exalterad över gamla favoriten We're Not Gonna Take It och kraschade nånstans i hemgång för vissa lokala förmågor och spelandes Kuken Står på Mats Olsson för andra. Sist uppe blev jag, redaktör Holmström och Pål som diskuterade von Däniken och annat livsviktigt vid köksbordet medan vi skiftade maltdryck till vatten.

 

 

Holmström

 

 

Kanske var det klokheten i att avsluta med en rejäl skopa vatten som gjorde att jag vaknade hyfsat fräsch vid halv niotiden på morgonen. Med endast en tunn sovsäck mellan mig själv och Malins trägolv kändes åtminstone ryggen ovanligt uppstyrd.

Blomdahl den arme saten hade fått skutta upp i svinottan för att hinna med tåget till stockholm.  När de andra kommit på fötter bjöds vi på både kaffe och frukost medan vi avhandlade apokalyptiska rollspel, konsten att kedjeröka i kycklingdräkt och nattens snarkande som tydligen låtit snarlikt en katt som spyr.

 

 

Roos

 

 

Malin inte bara tryckte i oss näringsrik korvmacka med minitomater och apelsinjuice, hon levererade också alla fyra eftersläntare till resecentrum. Vi är evigt tacksamma. Återfärden var väl i hängigaste laget för undertecknad medan Roos höll låda och berättade perstorpska anekdoter i vanlig ordning. Trött men ändå stärkt var det en upplevelse att återse två pappalängtande knattar i dörren och sno åt sig en lur framför tecknat.

Avslutningsvis, en stor hälsning till alla inblandade. Speciellt tack till värdinna Malin som också är den som tagit alla bilderna i det här inlägget.

 

 

Sundin

 

 

 

 

 

 

 

Här har ingo skrivit om festen...


Här har pål skrivit om festen...