stewe

Till En Vän

Kategori: Bloggverk






"Hey! Är du färdig snart?" Jag knackade lätt med fingernaglarna mot toalettdörren; tap-tap-tap. Jag svettades. Anade nog fan vad du sysslade med.

"Om en stund. Vänta lite bara.. Helvete.." Jag gick tillbaka till soffan och tog en klunk öl. Tände en cigg, drog tre bloss och fimpade igen. Vankade en runda. Ut på balkongen. Hett. In igen. Tillbaka till toadörren. Stirrade på den, kunde höra dig andas där inne. Helvetes skit. Gick ut i köket och hämtade en kniv, vred upp låset.

Du såg upp, men snabbt ner igen.

"Fan jag är ledsen. Jag får inte den rätt. Det går inte. Behöver du pissa?" Jag stod kvar i dörröppningen.

"Du kan ju inte sitta här inne med det. Jag trodde du skulle hålla dig ren idag." Gummibandet runt överarmen. Vilken kliché, tänkte jag. Precis som på film.

"Jag får inte den lilla jäveln rätt.." Du grävde med nålen och jag tittade bort, plötsligt yr. "Du måste hjälpa mig."

"Jag pallar inte sprutor. Jag klarar inte ens se dem på teve."

"Hjälp mig med att dra åt då, du behöver inte titta." Jag gick fram men tittade upp i taket. Kände din svettiga hud under mina famlande fingrar. Kanylen i din hand. Det droppade från din näsa, en rännil från pannan och nedåt. Gummibandet slingrade sig mellan mina fingrar, fick inte fäste men drog åt ändå.

"Kom igen då!"
"Men jag försöker ju, den här jävla.." Jag drog hårdare. Sen tittade jag. Den spände inte åt, jag drog fel. Utåt-inte ihop. Slappnade av och spände den ordentligt.

"Så där ja.. Bara en liten stund till.." Jag såg upp i taket igen. Lite spindelväv i hörnet. Till sist var det över.

"Jag fattade nästan direkt när jag såg att du tog väskan med dig in." Vi gick till soffan.

"Ja, det är ju liksom därför jag behöver behandlingen. Har du en öl?" När jag tog burken ur kylen, satte jag den mot min panna. Det svalkade. Mina händer skakade.

"Lägger du upp en dos till mig", sade jag. Du såg på mig hastigt, log snabbt. Redan igång. Vad snabbt det måste gått.

"Ja om du vill. Hur mycket?"

"Äh, fan bara lite. Var länge sen." Jag rev av en bit toapapper. Just då visste jag inte längre varför händerna skakade. Av nervositet eller längtan? Små, vita korn på en pappersremsa. Rullade ihop, sköljde ned med öl. Smakade unket kemiskt i munnen.

"Vi kan inte va kvar här vet du. Jag trodde vi bara skulle supa. Det är inte bra det där." Du bara ryckte på axlarna.

"Det går snabbare än att snorta. Jag bryr mig inte längre. Och det är lugnt att vi drar någon annanstans. Ska vi ut ikväll eller?"
"Vi kan dra ned till puben."

"Öh, jag är black."

"Jag kan bjuda."

"Juste."

"Fast det är ingen brådska, vi kan ju klämma några till här. Det är nog bara ingen bra idé att du är här inatt. Bättre vi är någon annanstans."

Och det var vi den natten. Någon annanstans. Efter puben åkte vi neråt Ängelholm, där vi hämtade upp K och J, eller var han redan med i bilen? Jag minns inte längre vem som körde. Jag minns stoppet vid Statoil, där jag köpte ett tolvpack 3,5% i gryningen. Bayerskt. Hemma hos K spydde jag en brunsvart, klimpig spya. Sedan fick jag skjuts hemåt men du stannade kvar.

Har kvar sista SMS:et ännu; Tack för igår mannen, älskar dig. Nästa gång är det jag som bjuder.

Fast det gjorde du ju aldrig, även om jag trodde dig just då.

Jag minns den gången din tjej fick blåa tänder där i mörkret. Plötsligt var hon bara någon annan, och du skrek högt. Jag minns när vi lyssnade på Bara om min älskade väntar, och du inte kunde sluta gråta. Hur du ville höra den om och om igen.

Jag minns när du tappade kontaktlinsen på ICA och jag minns hur din röst lät i telefon. Jag minns när vi, utan ord men med samma tanke -som en man- välte bordet på snobbstället. Hur vakten flyttade sig ur vår väg och vi gick oberörbara genom dörren, som kungar vidare ut i Halmstadnatten.

Jag minns tiden du bodde hos mig, innan kanylerna och innan strulet. Pantburkar, köttfärssås och makaroner. Jag minns ditt skratt och när du lånade McCormicks slips. Jag kommer ihåg din knäckta näsa i Vallberga, hur vi flabbade åt hela grejen och söp vidare. Jag minns när du såg barnen som inte fanns, i trädet på Violvägen.

 

 

 

JJ 1979-2003

 

 

 

 

 

 

 

Fragment

Kategori: Bloggverk

 

 

 

 

1.

En oändlig motorväg. De öppna fälten, dammet som yr kring däcken. Motorvibrationerna när hon accelererar blir en del av hennes kropp, korsryggen värker och ömmar.

Bortom de röda sandstensklipporna sjunker solen, dansar i brinnande klot och reflexer över vindrutan. När hon rotar i handsfacket efter solglasögonen råkar hon stöta till kuben. Den darrar till, nästan likt en levande varelse och avger ett stilla elektrisk brus. Hon kan ana de svartklädda, de omänskliga jagandes fram hack i häl. Nästan höra dem klappra med sina tänder, rassla med sina kedjor. Är det Efedrinet eller fruktan som kittlar hennes nacke likt iskalla fingertoppar? Hon pressar ned gaspedalen ytterligare.

Plötsligt är hon mitt i city som genom ett ljussken, från solblänk till gnistrande neonskyltar minst femton meter höga. Reklambudskapen bränner hennes näthinnor. Hon sladdar upp mot trottoaren, fotgängare skingras framför huven medan lyktstolpen står kvar.

Solglasögonen krossas mot ratten i kollisionen, sargar hennes panna och kind. Men ögonen klarar sig. Instrumentbrädan blinkar och låter.

Höga röster blir till tystnad, skarp neon blir till dunkel ökenskymning. Med darrande fingrar lossar hon bältet, greppar revolvern och stapplar ut. Torkar blodet från ögonen och osäkrar hanen. De väntar redan på henne. Som siluetter i skenet av strålkastarna står de samlade. De förvridna ansiktena täckta av skuggor.

Hullingarna längsmed kedjan tvingar fram ett lystet leende på hennes läppar. Ärren på hennes hud pulserar längtansfullt, som om de minns vad hon själv har glömt.

 

 

 

2.

Biblioteksgolvet är täckt av grumligt vatten, når honom nästan upp till knäna.

”Vi rekommenderar ingen att gå in här utan stövlar”, säger bibliotekarien försynt vid sin disk, utan att se upp från böckerna hon sorterar. Han nickar och går in bland hyllorna. Av gammal vana för han handflatan utmed bokryggarna på seriealbumen när han passerar barn-och ungdomssektionen.

”Är du trög eller”, hörs en röst ackompanjerad av gällt skratt, ”fattar du inte att du blir blöt?” Han ser sig omkring, innan han lyfter blicken mot en lång hylla täckt av medicinsk litteratur. Två tonårstjejer i shorts sitter överst, deras hår nuddar takplattorna. De har inga skor och dinglar med de bara, solbrända benen över hyllkanten. Den ena tuggar tuggummi. Han bestämmer sig för att ignorera dem och vadar vidare.

”Hallå, hör du dåligt eller nåt”, ropar samma tjej igen och den andra skrattar samma gälla, retsamma skratt. Ur ögonvrån ser han att den ene vänder sig mot den andra när han inte svarar.

”Han verkar inte höra oss”, säger hon så pass högt att han säkert ska höra, ”kanske borde han få komma upp och torka sig?” Den andra tuggar högljutt på sitt tuggummi i några sekunder, tills han gör misstaget att stanna till och snegla åt hennes håll.

”Nää, det tycker jag inte”, säger hon och nu är det den andras tur att skratta gällt, ”han ser ut som en jävla bög!” De dinglar allt kraftigare med benen nu och skrattar så att hela hyllan av medicinsk litteratur skakar. Han vänder dem ryggen och går mot Samhälle och Utvecklingssektionen.

”Trodde du det va”, hör han en av dem ropa, oförmögen att skilja deras röster åt, ”att vi ville prata med dig? Gå och dränk dig för i helvete!”

Irriterad, mest på sig själv, plockar han ned en av de största volymerna från hyllan. Han får använda bägge händerna, den är inte så mycket tung som otymplig. Febrilt bläddrar han mellan sidorna tills han kommer fram till ett svartvitt foto av de bägge tjejerna, dinglande med benen över hyllkanten och glatt vinkande mot kameran. Att se dem där gör honom bara ännu mer irriterad.

I texten under bilden står det att de bägge är födda 1996, den ena på våren och den andra sent på hösten. Precis som han trodde.

”Nittonhundranittiosex”, muttrar han högt för sig själv och slår igen boken, ”vilket jävla skitår.”

 

 

 

3.

Jag är redan försenad till jobbet när jag kommer utanför lägenheten, halkar mig fram längs trottoarfan och hittar Jettan begravd från kofångare till tak. Skitsnö och helvete, varför drabbar alltid sånt här mig? Det är bara att poppa luckan och gå lös med skoveln. Decimeter för decimeter blottas den matta lacken och rostfläckarna för världens alla ögon.

Väl inuti bilen går tändningen igång men inte motorn. Den bara gnyr som en liten åsna på väg hemåt med sista hölasset.

”Kom igen Jetta-bettan”, väser jag hest, vridandes nyckeln likt en orangutang och pumpades gas och koppling som en trampcykel, ”Jetta din sketna fetta, kom igen nu annars går jag skrotpremie på din röv!” En tät horimma över alla rutorna, jag ser inte ett ynket jota vad som händer utanför.

Till sist går den lilla maskinen igång med ett nästan visslande ljud. Febrilt torkande imman från vindrutan med ena jackärmen rattar jag med andra handen rätt ut i trafiken.

Redan i första nedförsbacken går det överstyr. Sommardäcken greppar inte alls och Jettan kanar rakt ned mot övergångsstället längre nedåt gatan. Jag lägger mig på bromsen med all min tyngd, ändå kan jag inte göra annat än att försöka hålla skutan rakt. Färden går nedåt och det är försent att kliva av.

Några dagdrivande tattare verkar fatta vad som är vajsing och skyndar sig på övergångsstället, kanske är det min blodsprängda blick och krampaktiga grimas som lyser likt en varningslampa i vindrutans imfria halvcirkel som får fart på deras fötter.

Men den sluttande färden fortsätter. I korsningen nedanför ser det ännu värre ut. Trafikljuset glöder rödare än nånsin och verkar inte mattas det minsta fastän jag närmar mig i full karriär. Till min fasa sätter ett gammalt käringskrälle av, med rullator, hatt och allt, rätt över min körväg. Ett grånat snigelsteg i taget, allt närmre sin egen undergång.

Panikslagen, med en värdelös handbroms fastfrusen i ena näven, rattandes med knäna, vevar jag ned sidorutan med andra handen och lutar ut skallen så gott det går.

”Ur spår käringajävel”, skriker jag för fulla lungors kraft, ”här kommer döden på sommardäck!” Det plötsliga luftdraget får mina ögon att tåras. Vinterluften svider mot mina blossande kinder. Det verkar inte som om hon hörde mig.

 

 

 

 

 

 

Efterbörd

Kategori: Bloggverk







I innerfickan vibrerar telefonen men jag tar inte fram den. Jag kan gissa att det är ytterligare ett textmeddelande som inleds med antingen ett Varför.. eller kanske ett Hur Kunde du…
Om det vill sig riktigt illa är det ett Du är så jävla… eller Jag är så trött på…
Låt det vibrera slut på batterihelvetet. Orkar inte med det just nu. Jag har varit ned längs den här vägen förut, i dubbel bemärkelse.

Fabriken på vänster sida vägen är väldig, skymmer himlen, förmörkar solen. Täcker mitt synfält, så ful och smutsat öststatsgrå. En metervid reva har öppnat sig längs de nitade fogarna där ett stycke av den räfflade hårdplasten som täcker fabriksväggarna har spruckit och lossnat, Jag vet inte om det alltid varit så. Kanske är det alldeles färskt, uppslitet av gårnattens stormbyar.
Den sargade biten som ännu klamrar sig vid sina fästen fångas av vinden. Trots avståndet ser jag den rista och fladdra som i kramper. Ljudet av hur plasten smäller tillbaka mot väggen ekar dovt och olycksbådande.
Motvilligt stannar jag till och tittar fascinerat på, tills nästa dova dån får fart på fötterna. Jag kan se framför mig hur plastsjok, större än jag själv, tvingas från sina fogar och kommer farande emot mitt mjuka, oskyddade kött med tyngd och taggiga kanter.
Intill de väldiga fabriksväggarna ligger den mindre sidobyggnaden. Där löper kopparrör längs med takåsarna, in genom nötta tegelväggar och ut igen. Den rostiga cisternen på taket släpper ifrån sig vatten.
Som så många gånger förr funderar jag på om fabriken verkligen är i drift, om det verkligen jobbar människor därinne? Parkeringen står tom, och fabriken verkar övergiven och ödslig, likt en borg från en svunnen tid. Ändå syns ur svarta, långa skorstenar rök ibland, och emellanåt har jag fått för mig att det hörs brummande maskinljud där inifrån.

Jag vandrar över träbron. Jag hör inte ån forsa därunder trots att jag ser det mörka vattnet virvla mellan brädorna. Allt som hörs är vinden. Med fabrikskomplexets skyddande lä bakom mig och de öppna fälten framför mig, möter blåsten mig hårt från sidan och jag snubblar nästan till i steget. Regnjackans kapuschong fladdrar runt nacken, far prasslandes emot mitt öra och min kind. Jag drar den över hjässan och spänner åt med resårsnörena. Vindens vinande blev plötsligt lite mer avlägset.
Världen lite stummare.

Telefonen vibrerar igen. Ihållande den här gången. Har vi kommit dithän att vi kan kommunicera genom talat språk, inte bara genom text? Nästan som om vi vore vuxna och rationella människor.
Jag låter den vibrera sig färdig innan jag plockar fram telefonen. Vinden mojnar plötsligt, som om den tog ett nytt andetag för att orka blåsa vidare. Utan att titta på displayen slungar jag apparaten mot gångvägens asfalt. Den splittras i skärvor och delar. Ingen röst inuti. Bara plast, kretsar och batteri.
En del av skalet rör sig över asfalten med ett skrapande ljud när vinden tar ny fart. Jag ser på träden bortom fälten, det är omöjligt att avgöra om de verkligen vajar fram och tillbaka av blåsten eller om det är mina ögon som spelar mig ett spratt.

Jag har nästan hunnit halvvägs när marken plötsligt öppnar sig i en väldig krater. Gångvägen är itusliten, som om ett gigantiskt redwoodträd fallit tvärs över det, gjort sidornas sluttningar och dike lika platt som fälten omkring. Men det är tomt på bottnen, bara jord och spridda stycken av asfalt. Inget träd eller glödande meteorit.
Inte kan väl vägen bara ha rasat ihop, kapsejsat in i sig själv? Då borde det finnas mer jord, mer asfalt, hålet borde inte vara så djupt och symmetriskt format. Det här är mer som att någon tagit en jättelik tugga och sedan gått vidare.
Med skälvande fingrar lossar jag kapuschongsnörena och låter huvan fladdra och fara bäst den vill i blåsten. Jag tittar mot gården som ligger längre fram. Den ser övergiven ut. Visst har jag väl sett människor där vid något tillfälle? Någon måste ju ha sett det här? Hört det om inte annat? Någon måste ju ha larmat.
Jag går så nära jag vågar, sista biten är en spindelväv av sprickor och rullande småsten.
Jag försöker se ned i hålet, men blir yr av att luta mig framåt när vinden rycker i mig. Ett bastant rör i grå betong på motsatt sida ser avskuret ut, inte sönderkrossat. En grumlig rännil droppar från dess nederkant, likt saliv i tjocka kaskader. Varför löper det rör under vägen, det kan väl inte vara så bra?
Plötsligt får jag för mig att marken under mig är ett gungfly, att den rör sig. Att den hårda asfalten plötsligt ska rämna och jag ska dras ned i en virvel av fallande jord och asfaltskärvor. Jag backar och tar mig nedför slätten istället, till botten av diket. Det är djupare än det ser ut från vägen, och under grästuvorna finns vatten. Jag sjunker ned med fötterna till anklarna innan jag ökar på stegen, klafsar fram.
På ostadiga ben går jag in i kratern. Klumpiga stycken av asfalt får mig att snubbla. Påminner mig om skärvorna jag lämnade bakom mig längs vägen. Jag blir stående i förödelsens epicentrum. Resterna av den söndriga vägen tornar upp på bägge sidor. Vinden vispar tecken i lös jord, virvlar upp damm.

Blicken dras mot det avkapade betongrörets öppning. Det droppar inte längre, bara gapar mörk och vidöppen, likt en mun mitt i ett rop.
Inget rör löper vidare på motsatta sidan. Jag klättrar upp och känner efter, där finns bara brun jord och därunder enstaka asfaltstycken begravda i fallet. Istället går jag närmare betongröret, men ändå inte ända fram.
Narrar vinden mig, eller hörs det verkligen någonting där inifrån? Som ett läte, dovt och lockande. Jag blir stående still, lyssnandes med huvudet lätt på sned, tills blåsten och de genomblöta skorna får mig att huttra.
Jag går en liten bit närmre betongrörets mynning. Tar av mig handskarna.
Kanske är det ett djur där inuti som sökt skydd för vinden? Kanske något med skarpa tänder och vassa klor? Det skrämmer mig märkligt nog inte.
Jag är på en armlängds avstånd, lusten att sticka in handen i den mörka öppningen är märkligt överväldigande. Jag märker knappt själv att jag gör det. Först känner jag försiktigt längs kanterna med fingrarna, innan jag vågar mig längre in. Den sträva betongen, slipprig av väta.
Är det en andedräkts värme mot min handrygg? Snabbt drar jag tillbaka handen, bara för att snart närma mig igen. Min puls slår hastigare och det är inte av fruktan.
Nu är jag säker, jag kan nästan höra andetagen. Jag närmar mig på allvar, sträcker min arm allt längre in och följer halvvägs med in med ansiktet. Doften inuti är frän, likt en illerbur, men inte alls oangenäm.
Jag känner någonting nu, sammanslingrat till en boll i rörets mitt. Skrovliga fjäll rör sig under min handflata, möter min rörelse med sin egen. Stryker sig mot min bara hud. Den regelbundna, nästan sövande andningsrytmen skänker mig en känsla av värme och trygghet.

Vad händer egentligen? Jag drar tillbaka min hand, backar från rörmynningen och faller nästan omkull. Vinden har mojnat, den sliter inte längre i mina kläder. En sista strimma av solen blänker eldröd mellan skogstopparna bortom fälten. Snart är skymningen här, jag har fortfarande långt kvar att gå.
Men ändå… Bara en stund. Jag klär av mig, skälver av köld redan halvvägs, skinnet knottrar sig och mina bara fötter gör ont mot den iskalla marken. Med armarna utsträckta framför mig ålar jag mig in genom röröppningen. Vattnet som fortfarande fuktar bottnen får mig att kippa till, som iskristaller mot huden. Den heta andedräkten får mig att glömma. Den kluvna tungan smeker över mitt ansikte.
Den slingrar sig varsamt om min midja, sluter mig nära intill sig och värmer min frusna kropp.











Generation Whore

Kategori: Bloggverk

 
 

 

 

 

minns du katedern

och den gråtonade väggpanelen

som dolde institutionsmurarnas lager av sten och cement

 

 

minns du de knarrande plastgolven i milda

lugnande färger

som på sankt sigfrids

 

 

de där framme

berättade att bruket skulle avvecklas

hur våra möjligheter efter nian

kraftigt skulle begränsas

vilka möjligheter frågade jag

men ingen svarade

 

 

vi var krisens barn

ett åttiotal av lyx och högvarv

blev till devalvering

svångremmar och marknadsanpassning

alla ord vi inte förstod

 

 

de där framme

berättade att våra föräldrar

levt över sina tillgångar och förslösat våran framtid

vid de anklagades skrank

stod vi förvånade

för vi mindes ingen börsyra

inget överflöd

och ingen rysk kaviar på våra bord

 

 

avhoppad yrvaken bakfull

på informationsmöte

för individuella programmet

den nya tidens flexibla arbetsmarknad

bli ditt eget varumärke

gör ditt eget cv

så här säljer du på bästa sätt in dig hos arbetsgivaren

och jag bara reste mig och gick

 

 

de stal pensionerna

och satte dem på aktierouletten

men alla höll sin käft

och de sålde av elnätet till ockrare

men ingen

stod med plakat och skrek

ett välfärdssystem gick på realisation utan ett knyst

 

 

idag ser jag zombiekaravanen

stappla förbi

en generation av luder

som knaprar piller

för att glömma vem som köpte dem

 

 

alla de som köade

så snällt på led

genom mammons nålöga

nu är de bittra krymplingar

som sålt sig själva en gång för mycket

 

 

utspottade rester

kanonföda för ett system

och jag tänker

            att följa strömmen är att drunkna långsamt

 

 

 

 

 

 

 

Sommarnatt

Kategori: Bloggverk










Vi har tystnat för länge sen.

Allt som hörs i vardagsrummet är när vi blåser ut cigarettröken.

Allt som hörs är glas mot glas.

Det lätta klirret när groggarna hälls upp.

 

 

Utbrottet kommer oväntat.

Blicken är inte kontaktbar och jag vet att det är för sent.

Han far upp ur fåtöljen och träffar mig snett över tinningen.

Jag springer. Han efter.

Bordet bromsar upp honom och jag hinner först till köket.

 

 

Han är tätt bakom mig och knivstället långt bort.

Jag tar tag i hammaren som ligger kvar på skänken.

Alldeles bredvid tavlan som skulle hängas upp.

Jag hinner vända mig snabbt om men får ingen kraft.

Järnet bara nuddar hans panna lätt. Men han backar ändå.

Och jag knuffar honom ytterligare en bit.

Utrymme.

Ge mig andrum.

 

 

Famnar blir till oceaner emellan oss och ingenting hindrar styrkan i min arm

när jag lyfter hammaren så högt jag kan innan jag låter den falla.

Han blir kvar på knä när jag går.

I kaskader väller det fram ur hjässan.

Genom hans fingrar och de väsande andetagen.

Flyter över den redan fläckade parketten.

 

 

Svalkande nattluft slår emot mig ute på gården.

Skönt. Mina kinder hettar.

Dimman stiger redan över fälten när jag börjar gå neråt grusvägen.

Hammaren kastar jag i diket där nässlorna blommar.

Det är en jävla bit in till stan. 

 

 

 

 

Tommie

Kategori: Bloggverk

 
 

 

 

 

 

 

 

Serveringen öppnar elva.

Då är asken nästan slut.

Dunkelt sken i lokalen. Som att en ridå skiljer oss

från solskenet och barnvagnsparen

Utanför

 

 

Jag sätter mig och beställer.

Svär åt alla jävla maskor som gått längs mina ben.

Solglasögonen döljer tinningen.

Glaset kyler svettningarna.

Men skummet skvimpar över i min hand.

 

 

Jag ringer Tommie.

När frågorna blir för många.

Han löser ut mig som han alltid gör.

Som om han saknade ryggmärg från födseln.

och bara leder mig lismande upp till sig.

 

 

Så klängande och behövande.

Låt mig sova nu för fan.

Ge mig utrymme. Ge mig andrum.

Och vakta din rygg när du somnat.

 

 

 

 

 

Kali

Kategori: Bloggverk










Jag öppnar när de hotar att sparka in dörren.

Järnet är kallt

och skaver mot mitt skinn.

Men jag vet att mina armar är flera

än deras ögon kan se.

 

 

De pekar på blodet.

Det blanka köttet i deras rädda ögon.

Tommie. Tommie. Tommie.

Bara deras läppar rör sig.

 

 

Ni kan inte hålla mig.

Dessa lås och väggar

är byggda för att kvävas.

Min dans ska mala era ben till stoft.

 

 

Dimman sveper in från fälten.

Som ett svalkande täcke

kring mina axlar där jag går.

Jag stannar till vid diket

där nässlorna blommar och hammaren ligger kvar.

Bäst att ta med den tillbaka in.

 

 

 

 

 

Kokong

Kategori: Bloggverk






Avlägsna viskningar om brunnslockspupiller och

dagen-efter-piller

Det knarrar olycksbådande under skosulorna på vägen hem



I fönstren tänds ljusen ett efter ett

Det svider redan i skinnet och blekröken

slickar gatstenarna dagen lång



Han kramar sin snöboll

Kastar den hårt



Upp

Upp

och ännu högre upp
Genom den tomma rymden



Så försvinner han in under huset

Andfådd ålar han sig genom krypgrunden

med sina pappersark och sina kolkritor hårt i famnen



Han hör inte längre hur de ropar hans namn

Deras steg på golvet ovanför dör sakta bort



Han väver sin kokong där skrymslena sluter sig

Långa, klibbiga trådar som fastnar mellan fingrarna

I kokongen är allt tyst och utan lukt



"Fan"

Viskar han i mörkret för sig själv

"jag kan lik förbannat inte somna"



Midvinterblot 1

Kategori: Bloggverk




 
Vi önskar er en god allhelgona...





Jepp mina vänner.
Vad vore den här helgen utan att man kastar ur sig en rysare i tre delar. Lite annorlunda upplägg den här gången, då del ett ligger överst så att säga. Fortsättningen når du genom att scrolla nedåt bara. Ha det gott  mvh s.





Den gamla hantverksbänken är repad, fårad rentav. Lacken är sedan länge mattad. Träet är fläckvis missfärgat i nyanser av mörkt och ljust. En dammrandad taklampa kastar blekt sken. Fladdrigt skuggspel över väggarna. Ett mal som flaxar febrilt. Försöker kyssa glödtråden. I mina näsborrar sticker en lätt dunst av mögel, instängd fukt och igenslammade golvbrunnar.
Köttyxan.

Hovtången.

Sågen.

Raspen.

Fyra rakblad.

Dyrken.

Kniven.

Kulhammaren och stifthammaren.

Skiftnyckeln.


Så prydligt och nätt ligger de där framför mig, uppradade på den nötta hantverksbänken. Formerade i följd, lagda i bestämd ordning. Jag tar kniven. Låter brynet smeka stålet. Sakta, men stadigt fast bestämt för jag brynet fram och tillbaka. Tills blå eld dansar längs bladet. Så vacker du är. Håller stålbladet mot min kind. Så kall. Så hård och styv. Lägger kniven tillbaka på sin plats. I sin ordning. Mitt mellan skiftnyckeln och dyrken.

Uppradade.
Prydligt.
Nätt.


Den bundna flickan gnyr. Ett kvävt mummel under den högst provisoriska huvan, stör min koncentration. Med rynkad panna går jag bort till den bärbara cd-spelaren i hörnet. Putsfläckad och smutsig. En tjock, brunaktig remsa spindelväv över vänster högtalare. Liknar dammimpregnerade spermatrådar.


Jag höjer volymen till det dubbla och den vildsint hamrande kakofonin studsar mellan källarväggarna. Dövar allt annat.

En kraftig ström urin rinner nedför vänster stolsben när musiken höjs. En doft av rädsla fläktar förbi ett ögonblick, innan den blandar sig med den unkna källarluften och upplöses. Hon skakar. Slingrar sig i sitt fjätter. Redan blodstockning. Jag undslipper ett gillande läte innan jag vänder ryggen åt henne igen. Rejäla knopar. Ett gott hantverk.


För mitt inre öga ser jag den dimhöljda tröskeln.
Väntande.
Vakande.
Trånande.
Efter mig. Efter dagen då den förlorade, saknade sonen äntligen träder åter. Varsamt lyfter jag kulhammaren från hantverksbänken. Går fram till den späda flickan som sitter bunden på stolen och drar huvan av hennes hjässa. Bara tunna rester av hennes mascara syns kring ögonen, längs kinderna. I övrigt är allt ett skräckslaget, förvridet grin. Bara tårar och snor alltihopa. Bara ulkande och flämtande.

"Du pissade på mitt golv", säger jag till henne. Hon hör mig inte, musiken är för hög. Hon gnyr bara. Hjälplöst. Ömkligt. Ännu mer tårar och snor, fast jag tror hon egentligen försöker tala. Jag tror hon försöker forma ord. Men hon låter mer som ett djur än människa.


Första slaget med kulhammaren träffar underifrån. Det krasar till när käkleden splittras. Hud och vävnad fläks öppen ända till benet. Flickan skriker inte. Hon gnyr inte. Bara rullar med huvudet fram och tillbaka. Ögonen vänds långsamt ut och in, munnen är med ens vidgad i en onaturlig vinkel. En blodig klump lossnar från käkleden och ramlar ned på golvet när hennes haka slutligen faller in mot bröstkorgen. Lika tvärt som när lamporna släcks i strömavbrott hänger hon stilla, så stilla i repen. Jag ser hur de skär in i henne som taggtråd i djurhud.

Medvetslös?
Hukandes drar jag med handen längs golvet under stolen. Jag smakar på blandningen av blodstänk och det ännu ljumma pisset.
Slickar fingrarna rena.
Känner rädslan.
Känner styrkan.


Dimhöljd, pulserande, skär synen av den trånande tröskeln genom mitt sinne. Jag böjer mig över henne och kysser nästippen. Stryker det svettoviga håret ur hennes panna, kysser även den ömt. Så len hud. Så mjuk och så helt utan fåror och rynkor. Bara elva år. Jag låter tungan vispa runt i den trasade vävnaden, käkens splittrade benfragment. Varmt, kladdigt och mjukt. Som att slicka fitta.


Förnöjt lägger jag tillbaka kulhammaren på dens plats. Dens ordning på den nötta hantverksbänken. Uppradad, prydlig och nätt. 

Midvinterblot 2

Kategori: Bloggverk

 
 





Eftermiddagssolen bländar in genom köksrutorna när jag kommer upp från källarnedgången. Travarna av disk, bananflugorna och intorkad smuts syns skarpare än vanligt. Snabbt passerar jag genom vardagsrummet till trappan.

På ovanvåningen finns ingen sol. Där är fönstren draperade med svarta lakan. Där är dunkelt på dagen och beckmörkt om natten. Jag klär av mig framför sovrumsspeglarna. Står naken inför dem. I dunklet ser min kropp vacker ut. Majestätisk.
Som statyn av en grekisk gud, ett konstverk i blek och vacker perfektion. Jag lossar gummisnodden i nacken och låter håret falla i kaskader över axlarna, ned på ryggen. Varje muskel syns utmejslad, stramande. Varenda kroppshår har rakats väck eller ryckts ut med rötterna.
Så ren.
Så stark.
Så vacker.

Jag njuter av kontrasten av hårmanen mot kroppen. En ebenholtsslöja över alabasterhud.

Varje ärr löper i symmetri, följer kroppsstrukturen i böljande rörelser när jag rör mig, byter pose och låter musklerna svälla och slappna av. Som ett skuggspel. Det tog timtal, dagar och månader att uppnå denna ljuvliga mosaik av ärrvävnad. Bara jag och rakbladen, svettandes tillsammans i dunkla rum. Bara jag och rakbladen i det fladdrande skenet från svarta kandelabrar.


Jag faller på knä framför spegelglaset. Inte så nära att min andedräkt immar, men tillräckligt nära. Jag ser mig själv i ögonen. Stirrar utan att blinka, utan att röra mig en millimeter. Ser djupt i spegeljagets pupiller. Låter mig drunkna i dem. Andas långsamt, rytmiskt, metodiskt. Stirrar med vidöppna ögon tills tårar svider. Stirrar med vidöppna ögon tills spegelbilden börjar se ut som någon annan. Så blir blicken i spegeln allt blankare. Tonar bort tills bara avgrundsdjupa hålor syns.

Håret skiftar i nyans och lockas. Läpparna tjocknar och öppnas i en ekande flämtning. Ett ljud som från överallt och ingenstans. Varje anletsdrag suddas ut, tappar sin mening. Mjölktyngda bröst spänner under trastyget kring hennes kropp. En kropp som böljar och slingrar över hela spegelväggen. Som en eldstorm, som ett vattenfall på väg igenom det tunna glaset. På andra sidan men ändå i samma rum samtidigt. Jag kan inte längre avgöra var jag själv slutar och hennes kropp börjar. Vi är ett.


Sonen och modern.
Brodern och systern.
Härskarinnan och trälen.
Hennes väsen uppfyller mitt till bristningsgränsen. Får mig att skälva, vibrera, slutligen darra våldsamt. Jag böjer sitt huvud inför hennes härlighet. Min egen hand -som samtidigt är hennes hand- håller redan hårt kring mitt kön. Ådrig, renrakad och pulserande i hennes och mitt grepp. Det mörklila ollonet redan flödande.


Blodsoffer. Härskarinnan, systern, modern talar till mig utan ljud. Fyller mitt sinne och inre med bilder av vad som en gång varit och vad som väntar bortom de dimhöljda visionernas portal. Bortom tröskeln.


Blodsoffer. Hon visar mig vad som måste göras. De nio världarnas eviga rike, segerns allra ljuvaste sötma. Hennes svarta tunga befriar mig äntligen från lustans ok, lapar safterna och dricker mig. Slickar ollonet torrt.


Blodsoffer. Tömd, förlöst och darrande lämnar hon mig liggandes kvar på golvet. Som en bortslängd leksak. Som en docka av kött.


Spegelväggen är åter en gång inget annat än en vanlig spegelvägg. Det enda som hörs är mina egna flämtande andetag i det dunkla rummet. Men i min skalle stannar bilderna kvar. Hennes läppar mot mina, mot min kropp. En tunga svartare än något värdsligt mörker.


Svårt medtagen kommer jag på fötter och klär mig. Händerna rister och benen darrar våldsamt fortfarande, fingrarna fumlar med knapparna i jeansen. Jag har varit henne till behag, denna gång mer än någonsin tidigare.
Att behaga innebär belöning.
Hon smakade mig.
Drack mig.
Nästa gång får kanske jag smaka henne? Tanken är svindlande, ofattbar och ogreppbar. Nästa gång kanske vi slutligt förenas, blir ett med varandra. Inte som man och kvinna.
Som gud och gudinna.
Som bror och syster.
Jämbördiga.


Jag tittar på spegelväggen. Bara mitt eget svettiga ansikte, fortfarande rodnande med stirrande, vidöppna pupiller.

"Jag sviker dig aldrig", säger jag ändå till spegelbilden. Det känns som att hon hör mig fast hon inte längre är kvar.

"Jag är din broder. Jag är din son. Jag är din älskade och din eviga tjänare. En dag skall vi härska över världarna. Tillsammans. För evig tid."

Jag drar ett djupt andetag. Fäster tillbaka håret med gummisnodden. Torkar svetten från ansiktet med en T-tröja jag hittar slängd vid sängen, innan jag går ned för trappan. Där nere är eftermiddagssolen sedan länge borta. Utanför köksfönstren gnistrar de enstaka drivor snö som inte töat bort, likt diamanter. Vintrarna blir allt kortare, tänker jag innan jag öppnar källardörren.



Midvinterblot 3

Kategori: Bloggverk

 

 







Flämtande, grislika ljud ekar där nedifrån. Hon väsnas allt högre för varje steg. Jag klampar med vilje tungt och hårt på de knarrande trappstegen. Flickebarnet kastar och slänger sig hysteriskt i sina rep då hon ser mig i min fulla prakt.

Så ren.
Så stark.
Så vacker.


Käken och det mesta av munnen har svullnat igen till en oformlig massa i mörkröda nyanser. Dregel och levrat blod. Mer snor och tårar. Ofrivilligt rynkar jag näsan. Det trånga utrymmet luktar skarpt av mänsklig avföring .


"Det stinker verkligen här", säger jag. "Värre än innan. Vad heter du?" Flickan på stolen utstöter allt högre, gällare griskliknande ljud. Flåsar, dreglar och snorar.

"Nehej, du vill tydligen inte svara. Inte mitt problem. Vet du däremot vad som är mitt problem? Det är att det sitter en liten äcklig jävla hora i min källare som skiter ned sig, spottar och pissar på golvet. Fattar du inte själv hur vidrigt det är, det du sysslar med? Att du inte skäms din lilla pissfitta. Och så har du inte ens vett nog att svara när man tilltalar dig."

Flickan på stolen skakar. Den slappa, trasiga käften dallrar, får det hela att se komiskt ut. Hon får inte fram ett enda ljud längre, bara böjer sitt huvud i vädjan. Gott så. Jag går fram till cd-spelaren och kickar igång skivan igen med tåspetsen. Höjer volymen tills det sprakar olycksbådande i högtalarna.


"Då ska vi se om vi inte kan få rätsida på det här lilla problemet. Det får ta hela natten om det så vill", säger jag fast jag vet att flickan på stolen inte kan höra ett smack. Inte ens jag själv hör min röst. Allt som hörs är den vildsint hamrande kakofonin. Den studsar mellan källarväggarna, dövar allt annat.

Ur hörnskåpet plockar jag fram väskan, kollar så allt är på plats.
Ingen gryning skall dagas mer för henne. Det skall bli en evig natt. Så fylld av smärta, gråtande och extas att hjärtat kommer att brista. I mina näsborrar sticker en lätt dunst av mögel. Med snabba rörelser tecknar jag de urgamla formlerna kring stolen. Mäter upp avstånd med benstaven. Fladdrigt skuggspel över väggarna. Ett mal flaxar febrilt medan jag ristar in de tre runorna i cementgolvet. Själva ristandet tar längst tid.


"Du vet vad dom här betyder va?" Frågar jag när skivan tystnat och bara hennes rosslande andetag hörs. "De betyder; ingen vila , fast på ett glömt språk. Det betyder ingen sömn." Jag kan inte låta bli att skratta. Hon ser inte på mig längre. Ögonen är så blanka. Som ett döende djurs. "Du lär inte tappa medvetandet mer. Aldrig någonsin."


Innan jag kickar igång skivan igen, går jag fram till hantverksbänken. Jag blir stående där länge, och betraktar mina verktyg. Prydligt upplagda på rad. I ordning. Formerade i perfekt följd. Till slut bestämmer jag mig för dyrken.

Åtminstone till att börja med.

 

 

 

 

Någonting på A

Kategori: Bloggverk

 

En lite annorlunda skräckskildring....







 

 

Det var på den tiden det fanns en riktig pub.

En med trängsel, sköna soffor och levande musik. Som vanligt var han kanonfull och skällde på garderobspersonalen.

"Fram med den", morrade han, "jag vet att ni har den! Jag tänker inte gå härifrån förrän ni plockar fram den!" Personalen förklarade för femtielfte gången att han inte hängt av sig någon svart skinnjacka på vägen in. Om han inte gick därifrån frivilligt, fick vakten ta hand om honom. Han skällde vidare och beklagade sig högljutt ute på gatan. Det var mitt i vintern och han frös som fan trots fyllan.

Hon kom fram från ingenstans och erbjöd honom sin päls. Han bad henne dra åt helvete. Hon öppnade sin päls och erbjöd honom att värma sig istället och det gjorde han. Hon berättade att hennes taxi var på väg och han sade att han var katolik och inte fick ha sex innan äktenskapet. De stod tätt intill varandra med pälsen omkring sig, tills taxin kom och de bägge klev in.



Nästa morgon var tjock av spindelväv som föll i sönder och gled ur hans grepp. På stapplande fötter reste han sig och gläntade på hennes persienner. Det var en kyrkogård där utanför. Hon sade att det såg så vackert ut på allhelgona, då alla lyktor tändes. Han kröp ned hos henne igen.

Hon spelade E-types Last man Standing på alldeles för hög volym. Hon berättade att hon hört av en väninna i Stockholm att E-type har jävligt stor kuk. Han svarade att oavsett kuken, brydde han sig inte särskilt om E-type eller den sortens musik.

Hon frågade om han mindes hennes namn. Han sade att det var någonting på A och det var helt rätt. Hon berättade att hon en gång vunnit en wet-t-shirt-tävling. Han lyfte snabbt på täcket och sade att han förstod varför.

Hon frågade honom om han verkligen var katolik och han svarade nej.

"Men", tillade han, för att inte verka som ett genomlögnaktigt kåtdjur, "så är jag uppväxt i en katolsk familj. Sen har jag gått min egen väg." Det verkade som om hon trodde på det och berättade i sin tur hur hon en gång stal en taxi utanför ett disco och körde ned till stranden, där den fastnade i sanden. Han tyckte det lät roligt, och när hon berättade om hur arg taxichauffören blivit, skrattade han ännu mer.



Häromdagen i affären, stod hon helt plötsligt en bit framför honom i kassan. Hon var klädd i pösiga mjukisbrallor och gympaskor utan strumpor. Hennes röv var bred och helt utan former, som en soffdyna. Han tänkte att hon aldrig hade vunnit någon tävling nu. Håret hängde i testar när hon rotade genom plånboken efter en kupong på billig välling. Han, kassörskan och de andra i kön väntade tålmodigt.

Så tittade hon över axeln helt snabbt, rakt på honom. Hennes ögon var fortfarande vackra, men det såg inte ut som om hon kände igen honom. Skönt det, tänkte han och gick hem med sin julmust och sitt tolvpack ägg.