stewe

Beyond Re-Animator

Kategori: Film

 
 
 

En film som tar sin början med att en liten grabb ser sin syster mördas av ett vilsekommet vandrande lik. Självklart är det doktor Herbert West som varit i återupplivningstagen. Dr West hamnar i finkan. Grabben, som av en händelse heter Howard Philips, växer upp och tar anställning som fängelsedoktor för att komma nära doktorn.

 

 


Snart kokas det åter grönskön sörja som får det att spritta i avlidna lik och kapade kroppsdelar. Resultatet blir humoristisk splatterfilm med vrickade vändningar. För de som fortfarande vill äga film, finns Beyond Re-animator att införskaffa hos Ginza för tio spänn. En dvd-utgåva där även Dagon medföljer.  

 

 

 

 

 

 

 

Breaking Bad

Kategori: Film

 
 
 
 
"En fjärils vingslag i Brasilien kan orsaka en tornado i Texas”, sade en gång matematikern och meteorologen Edward Lorenz. Ett citat som sedan dess fått stå som representant för kaosteori – inte minst i populärkulturen.
I Breaking Bad får den underbetalde och ekonomiskt eftersatte kemiläraren Walter White diagnosen dödlig cancer. Lärarlönen och extrajobbet på stans biltvätt är långt från tillräckligt för att lossa skuldsättningens strypsnara. Samtidigt väntar han och hustrun barn, en sladdis utöver tonårssonen, alltmedan vräkning och total bankrutt står stampande runt hörnet.
 
 
 
 

När Walter träffar på sin gamle elev, den pundande plastgangstern Jesse Pinkman, föds idén hos Walter om att använda sina kemikunskaper till att koka Metamfetamin, medan Jesse ska stå för själva försäljningen på gatunivå. Något som ska göra det möjligt för Walter att säkra sin familjs ekonomiska överlevnad efter hans bortgång.
Likt kaosfjärilens vingslag är detta något som skapar långtgående följder. För varje steg som Walter och Jesse tar, skapas en ny korridor i en labyrint av mardrömsscenarier. Varje handling som anses nödvändig, som den sista utvägen, gör det tvärtom allt omöjligare att någonsin komma ut.
Rekommenderas varmt.

 

 
 
 
 
 
 
 
 

BE3

Kategori: Film

 
 
 
 

Boardwalk Empire har varit bra redan från start, inte minst om man gillar historiskt förankrade miljöer och gangsterkultur.
Men det är i den här tredje säsongen som man tar klivet upp i samma liga som de verkliga elitserierna. Inte minst genom psykopaten Gyp Rosetti, som verkligen sätter Nucky Thompson på prov.

 

 
 
Jag hade gärna sett mer av Chalky White och Dunn Purnsley, samtidigt som förut lite åsidosatta karaktärer som Eli Thompson, Richard Harrow och inte minst Gillian Darmody ges välförtjänt utrymme.
 
 
 
 
Referenserna till min gamla favorit Taxi Driver är flera, något som dels balanserar på gränsen till trött plagiat och dels känns som en hyfsad homage till en klassiker. Kanske är det Scorsese själv som blivit ett fan av återvinning? Oavsett vissa invändningar, en av årets hittills bästa.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Crowdfunding

Kategori: Film

 
 

 

Repriserade den här filmpärlan i helgen och upptäckte i samma veva att regissören Huan Vu samlat gänget för ännu en Lovecraftadaption. De söker i skrivande stund finansiering hos fansen. 

Insamling

 

 

 Huan Vu 

 

“After that I was considering adapting 'Celephaïs' since it is one of my favorite works by H.P. Lovecraft. It's about a lonely poor man who in his dreams turns out to be a king in the Dreamlands. He lives there forever, loved by his people, but dies in the real world, where no one remembers him. I love the world-weariness, the sadness and escapist hope that is dwelling in there. A human connection that is rare for most of his creations. I couldn't figure out though how to turn it into a feature length movie and so I had a closer look at other Dream Cycle stories.
It took me quite a while to realize that I would have to step back and see the bigger picture - to see the possibility to free myself from the task of adapting one particular story and instead allowing me to merge and create something new. And this has always drawn me: to create something new that hasn't been there before.“

 

 

 

 

Kriegerin

Kategori: Film

 
 
 



Marisa är en ung nynazist och den lokale gängführerns egen flickvän. När gänget varit ute på en rejäl trakasseri- och misshandelsutflykt i kollektivtrafiken får pojkvännen skaka galler ett tag medan Marisa stöter på nya bekantskaper och går igenom en familjekris.
Samtidigt får vi följa Svenja, en femtonårig tjej som tuktas hårt av sin stränge styvfar som drillar henne till renlevnadsmänniska och mönsterelev. När hon genom en uppvaktande pojkvän kommer i kontakt med nazigänget attraheras hon genast av det upproriska och det tabubelagda.

 

 


Miljön i filmen är minst sagt diffus, vissa scener berättar att det finnas ett stort invandrartätt område i staden där det hela utspelar sig. Samtidigt verkar inte invandrarungdomarna samlas på fler ställen än utanför en liten korvkiosk om kvällen.
Å ena sidan kommer insatsstyrkan på hembesök när man sparkar ner någon på tunnelbanan. Å andra sidan verkar det gå utmärkt för Marisa att vägra betjäna de två invandrare som verkar besöka butiken hon jobbar, liksom att ha nazi-brakfest och hänga ut folk genom balkongen i en vanlig lägenhet.
Att gå från att vilja tatuera in Adolf på ryggen ena dan till att gömma flyktingar i källaren nästa, känns inte helt övertygande heller.

 

 


Den bästa tyska filmen på åratal står det på framsidan, men på det hela är skådespelarna bättre än helheten. På baksidan står det att filmen är byggd på verkliga händelser och personer tagna ur verkligheten. Upphovsmannen ska ha ägnat två år att lära känna unga kvinnor inom den extrema högern.
Ändå känns det mest som att researchen bestått i att titta på American History X och ännu mer Romper Stomper. Det är en väldigt snarlik scen med urspårat partaj till musik och även i Krigaren så dör någon alldeles i strandbrynet vid ett hav.

 
 
 
 
 
 
 
 

True Ligotti

Kategori: Film

 
 
 


  När jag såg hur introt till True Detective rullade igång, dimmiga fragment ackompanjerat av spökcountry, liksom öppningsscenen med offerplatsen, kände jag mig med ens frälst.
Och smått paff, när Rust redan i de första dialogerna låter oväntat lik Thomas Ligotti i dennes The Conspiracy against the human race . En bok som berättar varför existensen i sig självt är ont, där Ligottis nihilistiska och antinatalistiska livsåskådning, som ofta bara anas i hans berättelser, formuleras och förklaras.

 

 

 

När jag nu efter att ha avslutat True Detective och vågar mig på att surfa runt på ämnet utan att riskera att spoliera något av handlingen, upptäcker jag såklart att det är många som omedelbart lade märke till samma sak, och hjärnan bakom True Detective berättar Här om hur han mycket riktigt låtit sig inspireras av Ligotti. Med den väsentliga skillnaden att det råpessimistiska tankegodset inte alls lika konsekvent genomsyrar True Detective, hoppets värmande brasklapp kommer daskande som på beställning.

 

 

 

 

Trots det kändes det som tevehistoria skrevs under de där åtta episoderna. Bland annat för det sätt som ekon från Kungen i Gult  och annan skräckfiktion används. Liksom för Motorsågsmassakernvibbarna och motorcykelgängssnubbarna. Liksom den amerikanska Södern, smutsen och stämningen.Och det mesta andra också, för den delen. Jag är fortfarande frälst.

 

 

 

 

Om Ligottis noveller på svenska:
Skuggan på världens botten

 

 

 

 

 

 

 

Burkdiet

Kategori: Film

 
 
 
 
Rättmätig vrede när arbetarklassen slår tillbaka.
 
 
 
 
Skäggiga och tatuerade snubbar i skinnkläder fajtas. Nej, inte en ny säsong av Sons of Anarchy utan Vikings - men ändå samma sorts skräpiga underhållning med mycket muskler.
 
 
 
 
Gran Torino. Flykten från Alcatraz. De skoningslösa. Honkey Tonk Man. I skottlinjen. Eastwoodtemat håller i sig hela veckan lång.
 
 
 
 
 
 
 
 

Sett 2013

Kategori: Film

 
 
 
 
Fjolåret blev verkligen reprisernas år. Förutom Rome och Twin Peaks så såg jag om Sopranos från början till slut. Gandolfini; må han vila i frid den magnifike fan.
Jag såg också hittills utkomna Mad Men och Game of Thrones en vända till.  Jag hann också en bit in på Deadwood innan jag konstaterade att jag mindes den alltför väl, märkligt nog trots att jag såg den före GoT.


 
 
 
 Utöver det har jag hunnit med att veva några komediseriefavoriter ett varv till, liksom att faktiskt börja följa Boardwalk Empire. En serie jag är förtjust i, men av någon märklig anledning inte pundar lika hårt som andra serier.
 
 
 
 
 
 
En av få nya filmer jag såg var Rust and Bone, som jag däremot avgudade. Av samme Jacques Audiard som gjorde En Profet. C'est Magnifique!
 


 
 
Mest återanvändning för min del alltså, och jag avslutar därför med att pusha för 13 Assassins av Takashi Miike – en suverän samurajfilm, även om det väl är få som undgått den med tanke på att den har några år på nacken redan.
 
 
 
 
 
 
 
 

FoD

Kategori: Film

 
 
 
 
 
 

Ännu ett läckert Njuta-släpp, nämligen trettioårsjubileumsutgåva av den klassiska kultrullen. Vid sidan av de gamla kannibalfilmerna och Sodoms hundratjugo dagar, var det här nog en av de mest mytomspunna filmer som fanns i gränslandet mellan sent åttiotal och tidigt nittiotal.

 

 


Vad det hela handlar om är alltså att hjärtkirurgen Dr. Gröss, som i sin yrkesroll ofta sett den hårfina skillnaden mellan levande och död, blivit fascinerad av döden, ja nästintill tvångsmässigt besatt. Detta har fört honom runt jorden, samlandes vad han kallar för dödens olika ansikte. Materialet rör sig från riter, mord, krig, slakt, självmord, olyckor, gengångare, kyrkogårdar, bårhus och avrättningar. Alltmedan Dr Gröss berättar och funderar kring alltings slutgiltighet och den mänskliga grymheten.

 

 

Det var intressant att se om Faces of Death, inte bara av nostalgiska skäl. Den har en dödsfascination som man annars sällan ser och innehåller en rejäl dos samhällsanalys och viss dos civilisationskritik. Krig, nazism, fattigdom och miljöförstöring tas upp som exempel på människans inneboende självdestruktivitet. Kollektiv hjärntvätt och sektbeteenden som något att se upp med.
Det blir en sorts poetisk rättvisa när ett trängt och illa behandlat djur slår tillbaka mot människan, medan rimligheten i dödsstraff ifrågasätts. På ett liknande sätt framställs jakt liksom massajernas drickande av blod som något naturligt, medan de löpande banden i de moderna slakthusen skildras smutsigt och vidrigt. Just episoden från slakthuset är kanske extra nyttig för vänner av kosher-och halalkött.

 

 

Det är var ju en film som väckte en sjuhelvetes kontrovers på sin tid, och skapade minst sagt seglivade myter. Det är inte svårt att se varför. Det blandas skickligt mellan dokumentär, spektakulärt olycksreportage och specialeffekter på ett sätt som gör det svårt att helt säkert veta vad som är allvar och fejk – faktiskt ännu idag. Åtminstone för mig.

 

 

Själv har jag känt folk som blivit oerhört provocerade när de hört/sett/läst påståenden om att några av deras favoritscener är fabricerade. Det har varit starka känslor av att känna sig lurade, ungefär som när luften gick ur Michael Moores ballongresa halvvägs till sanningen.
I Faces of Deaths fall är det hela inte svårare än så att man köpte loss en hel massa olycksmaterial och obehagliga inslag från diverse nyhetsbyråer för en billig peng, att komplettera med det arkiv av dokumentärt material man redan hade.
De japanska producenterna var dock inte nöjda med det, utan ville att man skulle få se vad som hände efter någon hade hoppat från ett fönster, eller brottsplatsen efter ett familjemord när insatsstyrkan rusar in. Varför man helt enkelt filmade lite tilläggande scener med egentligen ganska enkla specialeffekter - det var helt enkelt frågan om att ge finansiärerna valuta för stålarna. Och det fick de ju.

 

 

 

 

 

 

 

 

Lovecraft x 3

Kategori: Film

 
 
 
 
 

Walter Gilman, student av strängteori vid Miscatonic University, hittar rum att hyra på ett sjabbigt gammalt lägenhetshus och flyttar in i ett bokstavligt råtthål. Tyvärr korsas dimensionerna just vid  hans vägg. Snart dyker det upp pratsjuka gnagare, precis som det halvtokiga fyllot i byggnaden förutspått och snart står häxdrottningen på lur för att förföra och förstöra honom.
Stuart Gordon är en av mina favoriter och gör mig sällan besviken; Dreams in the witch-house är inget undantag. Kul också att se Ezra Godden från Dagon i huvudrollen igen.

 

 

 


 I intervjun med Gordon som medföljer på skivan berättar demonregissören att Masters of Horror gav honom fria händer, vilket han uppskattar, men att producenterna däremot fick kalla kårar när de såg i manuset att det skulle finnas medverka en råtta med människoansikte. Eftersom filmen skulle filmas på tio dagar med snäv budget skulle de varken ha råd eller tid till att fixa de nödvändiga CGI-effekterna. Gordon visade då genom snabbskissad storyboard hur det hela kunde genomföras med enkla dockor och klippteknik. Det säger en hel del om Stuart Gordon, men kanske är det för att jag uppskattar den gamla skolans skräckhantverk. Önskar fler kunde ha samma förhållningssätt, istället för att rusa efter både kostsamma och regel pinsamma datoranimationer.  

 

 

 
 

Jonathan Davis söker i Tyskland efter sin försvunna far. Spåren leder honom till en liten by i kanten av de stora mörka skogarna. På den lokala ölhallen börjar en man berätta om hur han mötte Davis far i krigsslutet, när amerikanska trupper genomsökte trakterna. Men för att berätta det, måste han gå ännu längre tillbaka i tiden, för att börja vid natten när den stora meteoriten föll från himlen och allting förändrades.

 

 

 
 

Die Farbe är gjord i bländande svartvitt och bygger på stämningsfullt mörker, kort sagt en film fängslar och känns ödesmättad och dyster på det absolut rätta sättet. Jag hoppas på att se mer av regissören Huan Vu i framtiden.

 

 

 
 

Albert Wilmarth, professor i folklore bjuds in till debatt angående de mystiska fenomen som regelbundet skådats i trakterna av Vermont; märkliga bevingade krabbvarelser som dansar kring uråldriga stenar och bor i grottorna.
Wilmarth avfärdar givetvis det hela som nonsens, men blir snart tveksam när en flitig brevskrivare som påstår sig ha krabbvarelserna inpå knuten skickar sin son som bud med väldigt övertygande fotografier. Överväldigad av nyfikenhet bestämmer sig Wilmarth snart att gräva djupare i mysteriet och reser för mot Vermont , där hemska fasor och sanningar snart ska viskas fram i mörkret.

 

 


Min favorit i trion, även om det är svårt att gradera dem. Även denna i svartvitt och gör sitt bästa för att se ut som en film från fyrtiotalet i både stil och ton. Det funkar givetvis inte fullt ut, men det är inte långt ifrån. Den har också en mer humoristisk approach än Die Farbe, utan att för dens skull clowna omkring på något vis- tvärtom är The Whisperer in Darkness gjord med stor kärlek till både klassisk monsterfilm och Lovecrafts berättelser.
Avslutningsvis gör jag gärna gratisreklam för sånt jag gillar. Alla tre filmerna är utgivna av Njuta Films, som vanligt snyggt och proffsigt i allt från omslag till textning, vilket för mig gör att de känns värda att äga och inte bara konsumera. De är inköpta hos den utmärkta butiken Subdvd.

 

 

 

 

 

 

Livide

Kategori: Film

 
 

Lämpligt nog börjar Lucile sin karriär inom åldringsvården den 31:e oktober, hon får gå vid sidan och läras av madame Wilson som är härdad i hemtjänsten. Schemat är pressat och omsorgen knapp; en förvirrad farbror får sin spruta, blöjor byts på en sängbunden äldre dam.
Tills rutten når ett visst kråkslott, där madame Wilson gärna drar ut på tiden och skvallrar om komapatienten Jessel, en gång en aktad balettlärarinna, som sägs ruva på en dyrbar skatt gömd i det väldiga huset.


 


När Luciles pojkvän får höra om huset och den påstådda skatten, blir han eld och lågor – äntligen en chans att komma bort från det hårda och låginkomstbringande fiskeriet. Han ser en nystart i sikte för honom och Lucile, ett sätt att undgå det hav som nött ut generationer av män i hans släkt och inte sällan kostat dem livet. Med en mor som nyss begått självmord och en farsa som redan är på gång att flytta ihop med en ny flamma, låter sig Lucile snart övertalas och de beger sig mot huset Jessel för att finna skatten.

De finner något helt annat.(om nu någon tvekade)

 

 

 

 

Mycket känns igen från filmer på temat hemsökta hus när skräcken väl kickar igång, samtidigt bär Livide med sig något alldeles eget och speciellt. Som irrbloss som förebud eller blodtörstiga balettprinsessor.
Jag tycker det är bra gjort av upphovsmännen att inte försöka återupprepa intensiteten från genombrottsfilmen À l'intérieur utan istället prövar ny mark inom klassisk övernaturlig skräck med drag av såväl köttorgie som konstfilm, med både väldigt vackra och skönt störande scener. Det finns även, precis som i À l'intérieur, en makaber humor som jag uppskattar.

 
 
 
 
 

Baggins Box

Kategori: Film

 
 
 

En laddning äppelmust och En oväntad resa

 

Berättelsen om hur Härskarringen hamnade i Bilbos ägo, här uthamrad av Peter Jackson till omkring två och en halv timma där Gandalf samlar Bilbo och tretton dvärgar för att ge sig ut på en vandring för att återta dvärgarnas rike. Mycket känns igen från Ringens filmtrilogi, men för att använda en krystad musikreferens så är det här mer Finntroll än Enya. Något som från början känns hyfsat lyckat, men snart börjar gå mig på nerverna. Oavsett invändningar mot Ringen-trilogin så hade storyn täckning för sitt episka ego, medan här är allt som inte är action riktigt seg utfyllnad, och då är actionsekvenserna inte heller mycket att ha.

 

 

Det finns helt enkelt inte tillräcklig substans i vare sig sagoförlagan eller i karaktärerna. Gollum repriseras, dvärgarna är menlösa och Gandalf grå, alverna ser i vanlig ordning ut som lajvande Livets-ordare, Thorin son of Thráin är knappast någon Aragorn och Azog the Defiler verkligen ingen Sauron. Och i jämförelse känns inte brinnande kottar lika uppiggande som en Balrog med eldpiska. Sen ser allt airbrushat och extremt artificiellt ut, striderna och massfalla-ner-från-berg-scenerna är mer tevespel än någonsin tidigare. Tveksamt om jag orkar med att se uppföljarna.  



 

 

Twin Peaks Revisited

Kategori: Film

 
 


När jag för första gången på närmare tio år återvänder till Twin Peaks ser jag även allt extramaterial som jag annars brukar strunta i. Bland alla fängslande och ointressanta intervjuer säger Sherilyn Fenn något som fäster: att ett flertal av de regissörer som var inne och rotade i Twin Peaks under seriens gång, aldrig egentligen förstod vad den handlade om.
Därför slängde de in ”lite konstigheter” för konstighetens skull, eller fick någon karaktär att bete sig märkligt och lustigt, medan seriens kreativa motor David Lynch faktiskt inte hade de där ingredienserna som ett slags udda koncept utan menade allvar med sina vridna visioner och kufiska invånare.
För Twin Peaks är mer än dansande dvärgar och röda draperier, och även om serien under sin korta existens sviktar, ja bitvis är pissusel, är kärnan skapad av Lynch/Frost lika förhäxande och motsägelsefull idag som när det en gång begav sig.

Å ena sidan en karaktärsdriven småstadsskildring, å andra sidan en seriemördarthriller med övernaturliga inslag. Svart humor, slapstick och såpavibbar blandas med skräck och surrealism.
Berättelsen tar som bekant sin början med att man finner Laura Palmers lik invirat i plast, brutalt våldtagen och mördad. Snart kopplas FBI-agent Dale Cooper till utredningen där han för en storögd sheriff Harry S. Truman snart ger prov på oortodoxa utredningsmetoder och sällsynt skådad slutledningsförmåga.

Det är kanske en liten, men samtidigt väsentlig del i varför pilotavsnittet som blev startskottet funkar så bra som den gör: det blir ingen förutsägbar krock mellan inskränkt lokalsheriff och slick storstadssnut i kampen om vem som leder utredningen. Det blir inget tuppande och hårdkokta replikskiften som snart mynnar ut i motvillig respekt och vänskap som i många andra deckar/thrillerskildringar. Istället fokuseras det på själva mordutredningen, sheriff Trumans lättnad över att få kompetent assistans, liksom Coopers ödmjukhet inför den lokala polismyndigheten och småstadens kuriositeter.

 

 

 

Det är också en berättelse som trovärdigt lyckas förmedla förlusten av en ung människa i ett litet samhälle. Laura var en person som nästan alla i Twin Peaks verkade ha någon relation till, samtidigt som alla blundade för hur hon egentligen mådde och hur hon egentligen levde. Hon blir inte bara en symbol för förlorat framtidshopp utan också för de kollektiva skygglappar samhället bär inför självdestruktivitet och sexuella övergrepp.

Förlusten av det hoppfulla löfte ungdomen bär blir kanske extra tydligt i just staden Twin Peaks, där allt väsentligt verkar ha hänt tjugo år tidigare och frusit fast i tiden sedan dess. Norma och Big Ed har trånat efter varandra och ångrat sina val i tjugo år, Catherine Martell och Ben Horne har hoppat över skaklarna i tjugo år, ja till och med Gordon Cole tappade hörseln för tjugo år sen.

Även de unga bär namn, frisyrer och mode som klingar av en svunnen tid. Fast på honkey-tonk-fiket med shackrutigt golv hörs spökjazz från jukeboxen istället för country och Rockabilly.

 

 

Mordet på Laura Palmer skapar kedjereaktioner där allt ställs på sin spets och tvingar det undanträngda till ytan. Plötsligt är allting satt i omvälvande förändring, vilket tvingar karaktärerna till handling.
Men knappast bara frisyrer och klädsel minner om ett föråldrat, i tanken mer oskuldsfullt äppelpajsamerika, inte minst gör Dale Cooper det. Hans gammeldags sätt att uttrycka sig, hans propra pojkaktiga framtoning blir tillsammans med tummen upp istället för ett höjt fuckoff-finger, en återkoppling till en idealistisk hjältetyp som försvann ur populärkulturen någonstans mellan Popeye Doyle och Punisher.

På samma sätt framstår inte en underjordisk vigilantegruppering som The Bookhouse Boys på något vis som problematisk utan tvärtom som en avdelning pojkscouter i rättrådig kamp mot ondskan. Istället för handgångna män under en korrupt byråkrati skildras statsanställda som Cooper och Major Briggs istället som moraliskt överlägsna samhällsbärare. Näst intill oklanderliga i sin pliktkänsla och rättrådighet.

 

 

I skogarna runt Twin Peaks finns något onämnbart Ont, det är vad The Bookhouse Boys svurit kämpa mot, det är vad som i förlängningen mördade Laura. Skogen är otämjd djurisk, våldsam och mörk. Egenskaper som går igen hos flera av karaktärerna som kan anses befinna sig på fel sida om lagen, eller åtminstone det moraliska rättesnöret. De är inte bara en sorts manifestation av skogen och dess otämjda natur, de är självklara motsatser till seriens hjältar i såväl framtoning som beteende.

Lika prydligt som agent Cooper stoppar ned sin skjorta eller vattenkammar sitt hår, lika bångstyriga luggar, fladdrande skjortor runt midjorna och svarta läderjackor kännetecknar hans motsatser. Inte minst den demoniske Bob som i sina solkiga jeanskläder och sitt orakade, vilt grimaserande ansikte mest liknar en tjackladdad Motörhead-roddare. Flera som ser Bobs uppenbarelse påpekar i synnerhet hur smutsigt och ovårdat hans långa och gråa hår är.

 

 
 

Bob vrålar, ylar, rör sig ryckigt och obehärskat, klättrar över möbler som ett vilt djur. På samma sätt saknar slynglar som Bobby och Mike självkontroll. De gestikulerar hetsigt, röker och dricker, tappar humöret och skäller som hundar i sin fängelsecell.

Till och med knutten James Hurley, en av de goda, framstår som oberäknelig med sina emotionella utbrott och vilja att hoppa på bågen och försvinna så snart han möter en motgång. Även Ben och Jerry Horne -trots sin harmlösa och hyfsat propra framtoning- bär spår av det oberäkneliga inom sig genom sitt vulgära frossande i såväl kvinnor som vitlöksbröd och rökta ostgrisar. Jämför tex. deras kvinnosyn med Coopers moraliska tvekan kring Audreys uppvaktning, eller för den delen bröderna Hornes matfetisch kontra Coopers suktande men ändå måttfulla hållning till kaffe och körsbärspajer.

Twin Peaks kvinnliga karaktärer är däremot de som dras till de stygga gossarna och djupt får ångra det; Norma har sin Hank, Shelly såväl Leo som Bobby, osv. Inte minst den mördade Laura Palmer som genom den återkommande frasen Fire walk with me får symbolisera faran i att leka med det lockande men okontrollerbara.

 

 

Kanaliserar berättelsen om mordet på Laura Palmer en förälders rädsla för att barnen, vår framtid, ska söka längs fel stigar och därmed kanske gå under? Eller ännu värre; att tvingas dit av en vuxenvärlds ondskefulla handlingar? Sådant som sker utan att vi vill se, eller utspelar sig bortom vår kontroll. Kanske det.

Samtidigt tycker jag dessa motsatser, lätt att driva med i sin unkna moralism av slips versus skinnpaj, blir en symbol för den motsättning mellan självförbrännande och sökande efter stabilitet som finns inom oss alla. Balans i vågskålen, om man så vill.

Förklädd bakom Black Lodge, nysläppta kåkfarare som suger på dominobrickor, en trygg familjefar som plötsligt börjar dansa, sjunga och knäppa med fingrarna maniskt, där lurar kaos och mörker. Det oförutsägbara och smärtsamma i vardagen.

Om man däremot ser bortom femtiotalspastischen, det idealistisk pojkscoutiga ytan hos Cooper finns där en empatisk eftertänksamhet, en oskuldsfull nyfikenhet och samtidigt en förutsägbarhet som känns betryggande. Även en person som Albert Rosenfield, som inledningsvis ger intryck av att vara en hård och cynisk typ, berättar för sheriff Truman att han ”i enlighet med stora män som doktor King och Gandhi” är en övertygad pacifist och humanist.

 

 

Hos flera av karaktärerna i Twin Peaks återfinns samma zen-liknande lugn och en acceptans för varandras olikheter och det annorlunda i stort, men i synnerhet hos Cooper som huvudperson. När han till exempel möter agent Bryson som blivit transvestit, utstrålar Cooper samma respektfulla och uppriktigt intresse som när han lär sig om flugfiske eller frågar ut ett vedträ. Det i sin tur gör hans hänvisningar till Tibet och drömtydning desto trovärdigare i sammanhanget.

Det är måhända det som ger det så sällsynt lyckade finalavsnittet ytterligare en dimension av fasa, att själva symbolen för det trygga och stabila slutligen spricker och visar sig dölja något helt annat. Att tillbaka från det rämnade spegelglaset grinar kaos okontrollerbart.

 

 

 

 

 

 

 

 
 

The War Zone

Kategori: Film

 

 

Den brittiske regissören Alan Clarke(1935-1990) är känd framför allt genom tre våldsamma, socialrealistiska arbetarklasskildringar; Scum, Made in Britain samt The Firm. Filmer som i likhet med Ken Loachs rullar skildrar en hård och ofta skoningslös verklighet, men som till skillnad från Loach inte är lika tydligt politiskt vinklade.
Jag får för mig att Alan också hade ett visst inflytande på folk han arbetade med; Ray Winstone som slog igenom i Scum gjorde sedan huvudrollen i The War Zone, vilken är Tim Roths debutfilm som regissör. Och Roths genombrott var som bekant i Made in Britain. The Firm var en av Gary Oldmans tidigare roller och ovan nämnde Ray Winstone återkom i huvudrollen i även hans debut som regissör Nil By Mouth.

 

 

Gemensamt för både Oldmans och Roths filmer förutom Winstone i huvudrollen är att de också är brittisk socialrealism i Alan Clarkes skola. Däremot skiljer de sig åt på så sätt att The War Zone är gräsligt dålig.
Tvärt mot vad titeln The War Zone antyder så trampar rollinnehavarna bara runt i en trögflytande sörja till händelsekedja på den vindpinade engelska landsbygden. Ingredienser av incest och dysfunktionell familj som rimligtvis borde skapa reaktioner och engagera känns istället sökta och förutsägbara. Synd på så kompententa skådespelare, i synnerhet Winstone som precis som i Nil By Mouth får det att kännas som att se en dokumentär om en våldsam familjefar när han tappar humöret.

 

 

 

Tyrannosaur

Kategori: Film

 

 

Regissör Paddy Considines långfilmsdebut handlar om Joseph som lever ensam och arbetslös i den nedgångna utkanten av Leeds, ett söndervittrat samhälle där hans okontrollerbara vredesutbrott och accelererande krökande fungerar som en allt brantare spiraltrappa mot undergången.

Av en slump stöter Joseph på Hannah när han tar sin tillflykt till den kristna välgörenhetens secondhand-butik. Också hon bär på smärtsamma erfarenheter som hon gömmer under självuppoffringar och skamfyllt supande. Bakom hennes radhusfasad döljer sig destruktiva hemligheter.

 

 

Nu har jag ett gott öga till brittisk socialrealism överlag, men ändå är det något långt mer än så som gör att jag på senaste tiden ofta återkommit till Tyrannosaur som gångna årets kanske mest brutala film och då räknar jag inte brutalitet i mängden blodstänk eller våldskvantitetet.

Det är fascinerande hur huvudpersonen Joseph kan framstå så pass sympatisk trots vidriga handlingar och långt ifrån trevliga sidor. Kanske beror det på att Peter Mullan genom sin rollfigur lyckas förmedla ett släktskap med alla de som burit runt på för mycket ilska för sitt eget bästa. Lägg därtill att Olivia Colman, mest känd för the office och lättsammare film, antagligen gör sitt livs roll som Hannah.

 

 

 

 

Paradise Lost

Kategori: Film

 

Paradise Lost är berättelsen om det justitiemord, den moralpanik och häxjakt som tidigt nittiotal ledde till att tre ungdomar på obefintliga grunder åtalades och fängslades för brott de inte begått. Det är ett fall som fått ett enormt genomslag och skapat engagemang världen över. Gissningsvis var de tre ynglingarnas öde också huvudinspiration till Gillian Flynns Dark Places som tar upp samma hysteri kring påstådda satanistriter och asociala syndabockar klädda i svart.
Det är också en berättelse om det amerikanska rättssystemets tröghet, ett system där prestige uppenbart väger tyngre än sanning och rättvisa i moder justitas vågskål. Dokumentären visar med obehaglig tydlighet hur rättsröta, presskåta poliser, sensationslysten snaskmedia och inskränkt småstadsmentalitet i just det här fallet samverkade och fick ödesdigra konsekvenser.
Allt är väldigt jänkartypiskt; presskonferenser präglade av korkade one-liners, kristen fnoskighet och ett översittarsystem som på allvar hatar sina fattiga. Samtidigt; i jämförelse med svenska rättsövergrepp som Da Costa eller Quick kan jag inte låta bli att undra varför Sverige – inte alls lika religiöst förvridet och med ett helt annat rättssystem- har så nära till moralpanik och justitiemord?

 

 

 

 

 

 

The Dark Knight Rises

Kategori: Film

 
Efter att ha sett filmen kan jag tänka mig några anledningar varför.
 
 

Ett mysigt blodbad

Kategori: Film

 

 

 

Magnus Blomdahl, mannen bakom reportageboken Äkta Skräck samt några riktigt briljanta artiklar i Eskapix har i tidningen Arbetet skrivit om Fright Fest i London. Du hittar det genom att följa länken

HÄR

 

 

 

 

 

Marvelous

Kategori: Film

 
 
Från att ha varit huvudpersoner i respektive filmer har här några av marvels mest bekanta superhjältar sammanstrålat i Avengers, under den inte helt obekante Joss Wheadons ledning. Jag har tyckt Marvel-filmatiseringarna varit helt okej i det stora hela, men med Avengers blir det verkligen fullträff. Fast jag haft svårt för Iron Man-filmerna på grund av Tony Starks personlighet, funkar karaktären kanon i Avengers som kontrast till de andra.
 
 
 
 
Den stora överraskningen är dock att Hulk lyfts fram ur skamvrån och kanske för första gången skildras på ett sätt som gör barndomens serieupplevelse rättvisa. Och den lilla kritik jag har är att det lätt blir för mycket teknik- och pryluppvisning för min smak, medan det säkerligen rycker mången fandomförhud.
De moraliska frågeställningarna känns igen från klassiska marvel, liksom övertygelsen att lägga ego och interna motsättningar åt sidan för att åstadkomma något gott. Se bara dialogen mellan Black Widow och Loke eller bråket mellan Captain America och Iron Man, fullständigt gnistrande. I Avengers är det fel att människor far illa, och omvärlden är inte bara en kuliss för superhjältarna att fixa välkoreograferade slagsmålscener framför. Något som inte alltid varit lika självklart som det låter.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Little Deaths

Kategori: Film








House and Home... Mutant Tool... Bitch...
Tre stycken magstarka delar brittisk skräck sammansatta till en film. Stilistiskt går tankarna till Kill List med med sin snygga och stämningsfulla lågbudgetproduktion. Fimerna är gjorda av tre olika regissörer, men är trots det ganska lika i utförande.







De två första episoderna är en uppgörelse med det moderna klassamhället, en korsning av Ken Loach och David Cronenberg som sitter som en stålhätta i mellangärdet. I den avslutande episoden är budskapet inte fullt lika uttalad, även om det sammanlänkade temat kontroll/förtryck återfinns även där.
Jag inte bara gillar den här sortens kortare skräckepisoder, utan också det makabra, förvridna och oväntade. Little Deaths gjorde mig inte besviken på något område.