Om The Prophecy

Film / Permalink / 0


Christopher Walken...



Prophecy höll ändå, trots en massa år gått förbi. Åtminstone bitvis. Det som höll (du hade helt rätt Pål) var Walkens suveräna porträtt av ärkeängeln Gabriel. På egen hand gör han filmen sevärd. Snarlik Cash när gitarrfodralet var som mest fylld av smågodis kommer han insläntrande i handlingen med sylvass svart humor och totalförakt för varelsen människan.


Den Fallne Ängeln....



Sen var Viggo Mortensen riktigt trevlig som Lucifer också. Jag gillade hans vrickade polare också. Filmbolaget verkar ha satsat på några riktigt stilrena aktörer och fyllt upp resten av rollbesättningen med lokala förmågor som råkade passera förbi. Amatören i en av huvudrollerna och de andra blir ännu pinsammare i sällskap av storheterna.
Specialeffekterna verkar nästan medvetet spegla skådespelarinsatserna då de pendlar mellan nivå Hercules på tv3 en söndagseftermiddag och riktigt läckra tortyrsekvenser med änglar som vrålar och himlar som mörknar.

Stiligt.

Edit:
Tvåan var ingen höjdare.... Förutom någon enstaka scen.





Profetian

Film / Permalink / 1



Även känd som Gods Army...



Tjoho!
Äntligen har jag fått tag på Prophecy ett och två, med min favoritgubbe Christopher Walken i huvudrollen. Handlar om nåt så trevligt som krig mellan himmel och helvete. Jag har inte sett dem sedan de var sprillans nya på vhs-marknaden i mitten av nittio nån gång. Antagligen kommer de inte vara lika bra nu, kanske helt kassa, men det ska bli kul ändå. Danzig är med i tvåan och spelar Samael.
Bara det, mina vänner...




Gamle Walken i en H E L T  annan rulle...




Jurtjyrkogården

Film / Permalink / 2


 


Who said you were dreaming?

This is the place where the dead speak.

No matter how much you may feel you have to..

Do not go on to the place where the dead...

walk.

 

 

 

Just video dök upp hemma tidigt, liksom vhs-kopierade filmer, inte sällan utan text. Det var en massa karate, the warriors, samurajer och sjuttiotalsrullar – allt från Nu blåser vi snuten till Harmonica sågs och dyrkades.

Däremot lyckades jag missa mycket av det som jämnåriga ofta såg som filmer alla sett, förutom jag då. För jag missade sånt som ET, Top Gun eller PS sista sommaren och såg dem inte förrän i övre tonåren. Jag kan inte direkt påstå att det gjort mig sömnlös i vuxen ålder.

Jag gillade våld men fann inte direkt filmer som Dödligt Vapen eller Sudden Impact överdrivet våldsamma, i jämförelse med den sortens filmer jag slukat i späd ålder. Det våld som tog mig med storm, äcklade, förförde och fascinerade fann jag istället i Cape Fear, Taxi Driver, Wild at Heart och två första Gudfadern bland annat. Filmer inte mina jämnåriga hade koll på. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och sen skräckfilmerna av skiftande kvalité men som hade den gemensamma nämnaren att de skrämde skiten ur mig. Jag kunde fan jaga upp mig själv av bara ett avsnitt av V eller Storyteller. På rak arm drar jag mig till minnes några rysare som gjorde intryck…

The Stuff, Gremlins, The Howling, Hammers Dracula, Alien 2, Hajen, Dorian Grays porträtt, underbara och lite bortglömda De Sju Makterna, Osynlige Mannen, Exorcisten, Monstret från svarta lagunen, Xtro och så alla dessa b-slasher som svämmade marknaden under åttiotalet.

För att inte tala om den där jävla Stephen King. 

 

 

 

 

 

 

 

Jag minns tydligt hur jag stod fastfrusen framför omslaget till DET och skakad läste baksidetexten. Äckliga Clownen Snåljåp. Till och med hans egen fru önskade att han aldrig skrivit den! Den mannen är sjuk, tänkte jag.

Och min storasyster hade Jurtjyrkogården liggande på sitt rum. Jag läste på baksidan, hon berättade de ruggigaste passagerna. Fan så läskigt tänkte jag. Omslaget, som kan skådas här ovan –så vidunderligt vackert komponerat -  räckte för att avskräcka mig långt därefter. Bara felstavningen kändes skev och olycksbådande.

 

 

 


 

Så kom filmen, och i chockartad trans genomled jag den. Efter det sov jag ordentligt på tre nätter, när jag väl slumrade till vaknade jag kallsvettig i panik med Viktor Pascows, den sjuka systerns väsande mardrömsnylle eller ännu värre Gages förvridna barnansikte framför mig.

Den där chockartade skräckattacken har jag aldrig kommit i närheten sedan dess, den fungerade både som ett slags härdande eldprov liksom ett insteg i vuxenvärlden på allvar. Många gånger har jag funderat på om det hela handlade om en avgörande uppgörelse med döden, den krassa insikten kontra barnets önskedrömmar kring att behålla det man älskar utan smärta eller förluster. Kanske kom den bara rätt i tiden för just mig. För döden är ju minst sagt ett centralt tema i både filmen och boken Jurtjyrkogården vågar jag nog påstå…

Jag har sett om den och läst den två gånger sedan dess. Jag ryser fortfarande, nu förtiden kanske allra mest åt scenen med pojken och lastbilen. Det är och förblir en av Kings allra mest lyckade böcker, liksom fem-i-topp bland bästa Kingfilmatiseringar. Det är något rått och smygande elakt över filmen som gör att den känns i maggropen när jag ser om den.

 

 

The barrier was not

meant to be crossed.

The ground beyond...

Is sour.





 

 

 

Till top