stewe

3 Snabba

Kategori: Film

 
 
 

K Special Om Christina Lindberg

Suverän dokumentär av Ika Johannesson och Jane Magnusson om skådespelerskan och legendariska pinuppan Christina Lindberg. Vi får följa Christina från de tuffa barndomsåren till flickfotografsfavorit och utvik jorden runt, till Rötmånad och liknande avklädda roller till Thriller-en grym film, det destruktiva förhållande som ledde till att hennes karriär gick i stå, till en comeback i världens blickfång i och med Thrillers klassikerstatus hos Tarantino och kultfans. Passa på att se den Här

 

 

 


Moon

Astronauten Sam Bell har levt på månen i nästan tre år när filmen tar sin början. Han arbetar med att skörda helium från månens yta som används som energikälla på jorden. Som enda sällskap har han roboten Gerty och videoupptagningar från familjen hemmavid. Efter en olycka utanför basen vaknar Sam upp och finner att de inrutade dagarna mellan månkneget och hemlängtan helt och hållet förändrats.
Jag minns uppväxtens SF-läsning, främst Deltaböckerna, som ofta filosofiskt och etiskt resonerande. Rymden var stor och full av möjligheter medan människan var skör och småaktig, för att förenkla det hela. Den här filmen ger mig en liknande känsla, det är inte actionpackad underhållning utan snarare funderingar kring människovärde och moral.
Det är tyvärr lite väl mycket hollywoodska stråkar här och där, men det ödsliga månlandskapet är sällsamt vackert och berättelsen oemotståndligt medryckande.

 

 

Apollo 18

Officiellt var Apollo 17 den sista bemannade resan till månen, 1972. Men ett år senare skickades två amerikanska astronauter till månen på ett hemligt uppdrag och den här filmen visar de verkliga bilderna från den resan. NASA förnekar Apollo 18:s existens medan andra menar att den här filmen visar orsaken varför människan aldrig har åkt tillbaks till månen.
Jag är inte särskilt förtjust i den såkallade ”found-footage-horror”, men den här filmen gillade jag faktiskt, trots en del väl sega transportsträckor. De statiska kamerorna på månskytteln och astronauternas skakiga kameror är en lyckad kombination som ger rätta klaustrofobikänslan. Det är inte världens vassaste specialeffekter, men rymdmonstren ifråga får även de godkänt.  

 

 

 

 

 

Siewert och Sågklingan

Kategori: Film

 
 
 

Melker Becker och Mattias Lindeblad har hunnit få en hel del på sin gemensamma meritlista genom åren: teve- och radioprogrammet Rundgång, Hårdrocksböcker samt dokumentärer om kulthjältinnan Christina Lindberg och den legendariske filmregissören Mats Helge Olsson.
Nu tar de sig an teveprogrammet som blivit något av en symbol för åttiotalets moralpanik, när Anders Tengner skälldes ut efter noter i Siewert Öholms propagandaprogram Svar Direkt. Dokumentären berättar först historien bakom och kring det hela, hur Siewert jobbade sig upp inom gamla tevehuset. Janne Josefsson och Karin Hübinette berättar att Öholm inte hade det så lätt som högerliberal son-of-a- preacher-man på en statstelevision som inte såg med blida ögon på nykomlingar som inte var vänstervridna. Det bjuds på väl valda delar av det legendariska Svar Direkt och skriftställaren Kalle Lind får berätta om gamla tiders teveprogram på sävlig skånska. Det hela mynnar ut i ett möte idag mellan Tengner och Öholm framför en entusiastisk publik av hårdrockare, där det är Siewerts tur att inta någon form av heta stolen. Utgången är ganska given.

 

 


Till skillnad från de ovan nämnda dokumentärerna, blir jag inte särskilt begeistrad den här gången. En del kan nog ha att göra med att jag var alltför ung när det hela utspelade sig, för mig har det hela varit just ett kul klipp och ingenting som format min uppväxt, så som upphovsmännen påstår att teveinslaget har gjort för dem.
Dels så tycker jag att det där klippet ges lite väl stora proportioner i förhållande till vad det egentligen är. Visst var Sverige annorlunda då, i tidsanda som i programutbud, men det är ju inte helt väsensfrämmande från dagens virala lipflöden och multimediala drev mot barnboksförfattare och andra samhällsomstörtande fenomen.
Det är ju knappast så att moralpaniken upphörde eller ens hade någon slags kulm i en åttiotalsstudio full av förhandsplockade fåntrattar och en lönnfet programledares som skäller på en musikjournalist. Det har kanske minskat, men vågor av upprördhet kring populärkultur fortsätter att poppa upp med jämna mellanrum, även om avsändaren numer oftast är feministisk och inte frikyrklig. De senaste månaderna har bland annat Jonna Sima och Andres Lokko, musikjournalisterna som gett torrfittan och slapptasken varsitt glåmigt ansikte utåt, kvidit om hur hemskt dödsmetallbandet Amon Amarth är. För inte så länge sedan fick Sabaton klä skott för att ha poserat med fans från Israeliska armén och blivit avkrävda svar på varför de sjungit nationalsången på nationaldagen.

 



En del av förklaringen till att hela soppan blir ganska fadd är att Anders Tengner inte är någon vidare värdig motståndare till det sluga gamla svinet Siewert, som istället snabbt tar tillfället att sola sig i uppmärksamhetens falnande spotlight. Den grånande domptören lyckas på något märkligt vis bli dokumentärens egentlige hjälte. Det slås på stortrumman för det som ska bli den utskällda hårdrockens blixtrande revansch i en episk uppgörelse, men som mest blir en rökpuff med två föredettingar på en scen. Svar Direkt- inslaget är i slutändan bara ett av många exempel på hur direktsända debattprogram var och är uppbyggda.
Nya saker upprör nya generationer och dåtidens fans och musiker kan åtminstone glädja sig åt att deras ungdomsrevolt fick det att svalla i ankdammen en kort stund. Nästa våg av farlig musik följde inte långt efter och även Tengner själv fick sig en dos moralhicka över Venom när det begav sig.
Idag är den hårdrock som upprörde åttiotalets vuxengeneration en ren harmlös folkfest av gammal skåpmat som för länge sedan förlorat sin rebelliska anda. Svar Direkt-klippet, liksom det när Twisted Sisters frontman Dee Snider läser sitt försvarstal inför makarna Gores låtsasdomstol, har ältats några varv för många och även de blivit en del av den kollektiva nostalgitrippen.

 

 

 

 

 

 

Boardwalk Finale

Kategori: Film

 
Ung Nucky

Jag kände en viss skepticism efter den stenhårda säsong tre, men Boardwalk Empire fortsätter i säsong fyra och fem framåt utan att sjangsera det minsta. Bland annat introduceras Doktor Narcisse, som snabbt blir en av de mest intressanta karaktärerna i ett galleri som stoltserat med högklassiga personporträtt ända från start.
Narcisse är en slags föregångare till predikanter för svart överhöghet och separatism, ett arv som senare förvaltats av grupperingar som Svarta Pantrarna och Nation of Islam. Just som i fallet Pantrarna visar sig dock att kampens ideal snabbt ersätts av vandel och handel med horor och heroin. En annan intressant bifigur är den blivande presidentfadern Joseph P. Kennedy som respektlös skildras som en finansfifflare och flickjägare.  

 

 Sally Wheet 


BE fortsätter att vrida och vända på huvudpersonerna, en viss omlokalisering till Kuba sker, där man anar fröet till den revolution som skulle komma att explodera några årtionden senare. I Florida introduceras barägarinnan Sally, suveränt gestaltad av Patricia Arquette. Det är svårt att sortera vilket av livsödena som är mest fängslande när slutet väl är passerat.
I finalsäsongen får vi följa Nucky Thompsons barndom, uppväxt och svaren på hur han blev den man han blev. Det är ett grymt och vemodigt avsked.
Sammanfattningsvis (innan superlativen tryter) så är hantverket fortsatt helt utsökt, varje episod är som att försjunka i den svunna tidsepokens miljöer eller kliva in i ett gulnat fotografi. Boardwalk Empire tar härmed sin plats jämsides de största maffiaklassikerna.
 
 

Valentin Narcisse 
 
 
 
 

 

 

Relaterat:

Boardwalk Empire 3

Gudfadern


 

 
 
 
 
 
 

27 Maj 1922 – 7 Juni 2015

Kategori: Film

 
 
 
 

Stay out of jail

Kategori: Film

 
 

Lost For Life ses här

I USA sitter över 2 500 personer i fängelse med livstidsdomar för brott de begått före 18 års ålder. I den här filmen möter vi fem personer som dömts för mord som tonåringar. Nu flera år senare tampas de alla med inre demoner men försöker samtidigt komma fram till vad i deras liv som fick dem att begå dessa avskyvärda brott.
En dokumentär som är smått omöjligt att värja sig mot. I vissa av fallen får man någon sorts förklaring till varför en ung människa mördar, ibland rentav en högst jävla självklar anledning till varför, men inte i alla. Det är också intressanta tankar om skuld, självinsikt och förlåtelse. Eller bristen på förlåtelse.
Något av det bästa jag sett i år.   

 

 

Ung och frigiven ses här

Imo, 22 år och Marcel, 25 år, släpps ur fängelset Wriezen i Brandenburg. Vi följer deras tre första år när de försöker skapa sig ett vuxenliv i frihet. Inte i samma klass som dokumentären ovan, inte heller så närgånget, mer en släng av diskbänksrealism och distanserad betraktelse.

 

 

 

 

 

The Godfather Revisited

Kategori: Film

 
 
 

Under helgen som förflöt kördes maraton med Gudfadern, den restaurerade utgåvan. Förutom glädjen att återse dessa favoritfilmer i toppskick, slog det mig att jag faktiskt aldrig sett Gudfadern II tidigare, eller åtminstone inte i den version som den var tänkt.
Första gångerna jag såg Gudfadern I och II var gissningsvis nittiotalet någon gång. SVT visade inte filmerna i originalskick utan klippte istället ihop båda filmerna till en miniserie. Detta innebar att berättelsen inleddes med att den unge Vito Antonio Andolini emigrerar från Sicilien till Amerika. Han ges det nya efternamnet Corleone, efter staden där han är född och uppväxt. Miniserien fortsatte sedan med de två andra filmerna uppdelade i avsnitt. Eventuellt var fler stycken omstuvade, men där sviker mig minnet.
Tanken bakom omklippningen av filmerna är lätt att förstå; dels är det två väldigt långa filmer som den rastlösa tevepubliken nog mådde bäst av att avnjuta i mindre portioner, dels hade ju Coppola krånglat till det genom att lägga in Vitos uppväxt och ungdomsår som en parallellberättelse i uppföljaren istället för i kronologiskt rätt ordning.

 

 


Problemet med miniserien, liksom liknande oskick av klåfingrade klåpare som respektlöst bortser från uppovspersoners vision, är att mycket av Gudfadern II går förlorad då Vitos bakgrundshistoria både speglar och förklarar sonen Michael Corleones vägval och motgångar. Något som fungerar endast som de samberättas på det sätt som görs i originalfilmen och inte klipps isär.
Gudfadernfilmerna är väldigt mytologiska i sin uppbyggnad. Berättelsen om en kung med fyra söner, till sättet väldigt olika arvingar till kronan, skulle lika gärna kunna vara en biblisk berättelse som en välbekant folksaga. Det handlar också om en tidseras yttersta dagar, där moderniteten allt snabbare tränger undan det gamla systemet. Att det i tvåan refereras till romarriket är självklart, då Vito på många vis var den siste patriarken i ett utdöende sätt att verka och leva.
Även om Michael axlar manteln och härskar maktfullkomligt, faller familjen omkring honom sönder. Där ättens överhuvud förr var såväl försörjaren som beskyddaren av familjen, blir han tvärtom själva orsaken till undergången. Det är ett sönderfall som påbörjades med Vitos resa från det gamla landet till det nya, något som blir uppenbart först när faderns och sonens livsöden berättas parallellt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Twin Peaks Revisited
Rome Revisited

 

Erik Nietzsche – De unga åren

Kategori: Film

 
 


Dansk film och teveserier tilltalar inte bara folk med cineastiska drag och smak för bra berättande, inte sällan är de också publikframgångar både internationellt och nationellt.
Till skillnad från SF verkar inte danskarna ha filmskapandet som en skyddad verkstad för mediokra teaterapor och konstfackelever, där filmade boksuccéer, deckare, barnfilmer och återupplivning av jönssonligor och götakanaler får finansiera de så kallade konstnärliga krystprojekten.  I jämförelse med dansk film påminner svensk film mer om ett besök på det lokala reningsverket; ibland flyter det förbi något fascinerande men på det stora hela är det mesta skit.  Det är svårt att riktigt sätta fingret på varför skillnaden grannar emellan är så markant, troligtvis har det med kulturklimat i stort att göra.

 

 


Erik Nietzsche – De unga åren handlar om en ung man som tidigt fascineras av filmandet och drömmer i starkt visionära bilder om höga träd och skogens blad. Genom ren slump blir Erik antagen till filmskolan, där han inledningsvis är en storögd betraktare av andra elever och de avdankade rödvinsregissörer som i lärarrollen ska föreställa att undervisa och bedöma.
Snart börjar unge Erik söka egna uttryck, bland annat skriver han ett manus baserat på Markis de Sade vilket får hippielärarna i sena sjuttiotalet att se rött. (Vertigo förlags utgivning av Markisen födde för övrigt  liknande reaktioner för några år sen i Sverige.)
Manuset till Erik Nietzsche är skrivet av Lars von Trier, som också gör en insats som berättarrösten i filmen. Trots att allvarliga saker behandlas; ångestattacker, konstnärlig integritet och hur flumtrojkan kväser nya kulturutövare, är det för det mesta fantastiskt roligt utan att komiken blir ansträngd eller sökt. En briljant liten berättelse om att skapa något äkta och eget, till varje pris.

 

 

 

 

 

Only God Forgives

Kategori: Film

 
 
 

En film som handlar om två amerikanska bröder, Julian och Billy, som bedriver narkotikaförsäljning i Bangkok under täckmantel av en thaiboxningsklubb. En kväll drar broder Billy ut på en misshandelsrunda som slutar med att han våldtar och slaktar en sextonårig prostituerad. Den lokale polischefen ser till att rättvisa skipas utan att blanda in juridik.
Brödernas mamma kommer flygande från Amerika för att se till att vedergällning genomförs, speciellt då Julian inte är superintresserad av att hämnas sitt döde kräk till bror.

 

 

Bortsett från några korta och lyckade våldsexcesser, är det här på en film som nog även gud hade haft svårt att förlåta. Sällan har en timme och tjugofem minuter känts så långa.
Att hämndfilmer inte sällan betyder kärva ansiktsuttryck och hårdkokta, korthuggna repliker, ursäktar inte den här kavalkaden av klyschor och sirapssega scener som dryper fram rent sövande.
Nicolas Winding Refn hade vunnit mycket på att inse att en film inte per automatik får något slags konstnärligt värde bara för att tempot dras ner till slowmotion. Eller att Ryan Gosling stumstirrar sig genom merparten av filmen skulle innebära att någon slags intensitet eller stämning skapades av sig självt.

 

 

 

Hannibal

Kategori: Film

 

 

Thomas Harris lyckades med sina tidiga böcker fånga allmänhetens fascination för brottslighet i allmänhet och seriemördare i synnerhet, samtidigt som böckerna gick hem hos folk som läser deckare som andra läser dagstidningar. Filmatiseringarna av Hannibal Lecter tillsammans med Se7en, gav t.ex. ”det svenska deckarundret” möjligheten att utöka sitt skurkgalleri av motorcykelgäng, högerextrema konspiratörer och våldtäktshämnare, till att även innefatta den übersmarte sociopaten: en gäckande gestalt som på makabert och finurligt vis köttar sina offer i varierande teman.  
I Hannibal får vi följa Will Graham som rekryteras av FBI för sin nästan övernaturliga förmåga att leva sig in i seriemördares tankevärld och på så sätt kan återskapa händelseförloppen bakom morden. För hans psykiatriska utvärdering kopplas Hannibal Lecter in, som snart blir både Wills bollplank och förtrogne kamrat.

 

Berättelserna om Hannibal Lecter är som bekant en variant av Draculamytologin; dels livnär Hannibal sig på människor genom att käka dem, men han är också ett psykets vampyr som parasiterar på andras farhågor och trauman. I Mads Mikkelsens tolkning har dessa sidor förstärkts ytterligare, vilket gör Will Graham till en Van Helsing som jagar blodsugare med greven själv bakom sin rygg. Mads lyfter också skickligt fram Lecters aristokratiska drag och den gamle kannibalen är mer än någonsin en belevad renässansman och kulinarisk finsmakare i exklusiva kostymer.
Will Graham å sin sida, är en asocial ensling. Hans snudd på magiska förmågor ges en svepande förklaring att han befinner sig någonstans på autismspektrat. Samtidigt återknyter mycket av Wills person också till det övernaturliga; siarens gåva är lika mycket en förbannelse. Han hemsöks av syner och plågas av drömmar, något som avspeglar sig rent fysiskt då Will sakta bryts ner och utvecklar allt värre tics och darrningar. För varje mordplats får Will det allt svårare att skilja verklighet från hallucination. En väldig hjort återkommer ofta i hans syner, något som i folktro betytt både undergång och vägvisare, beroende på folktron i fråga. 


Hannibal Lecter och Will Graham, tillsammans med bra skådespelare överlag, bland annat ett kärt återseende av Gillian Andersson, är vad som håller intresset uppe. På flera sätt lever teveserien Hannibal upp till kriterierna för en typisk dussindeckare, även om det är snyggare gjort än det mesta annat.
Var och vartannat avsnitt inleds med en väldigt effektfull uppvisning; likdelar formade till en totempåle eller en svampodling av döende och döda människor. Sedan följer någon slags utredning innan man snabbt och krystat knyter ihop säcken.
Uppföljningen lever med andra ord aldrig upp till de grandiosa inledningsscenerna. Även om fallen i sig inte är det intressanta med Hannibal, är det irriterande och tyder snarast på bristande självförtroende hos upphovsmakarna - att utan spektakulära massmord i parti och minut, finns det inget som håller kvar tittaren.

 

 
 
 
 
 
 
 

Pärlor för svin

Kategori: Film

 
 

For better of worse, I've been fascinated by the extremist fringe for literally most of my adult life, if not going back to my childhood. I find Stalin more compelling than Mother Teresa and Eva Peron more compelling than Hillary Clinton. So do most people. If you were in prison and had the choice of reading a biography of Lady Di or The Marquis de Sade, which would you choose? The question answers itself.

Huvudrollsinnehavaren i Pearls for swine Boyd Rice är en konstnär och filosof som verkat inom flera fält men mest är förknippad med experimentell musik under namnet NON, liksom känd för sin vänskap med personer som Anton LaVey och Charles Manson. Boyd har ofta provocerat genom nihilism, socialdarwinism och misantropi liksom flitigt användande av fascistisk estetik på ett liknande sätt som neofolkgruppen Death In June, vars frontman Douglas Pearce också medverkar i Pearls for Swine.


 

I think most of today's highly prized values are weak, corrupt and make little sense in the real world. So I reject them. This works for me, and that's all that I care about. Anyone who thinks that the gospel of love is going to better serve their needs, good luck to them. But I'm not holding my breath. As for making fun of people, I will make fun of whoever I see fit, whenever I care to do so. No apologies.

Pearls for swine inleds med en surrealistisk smiskscen för att snart ta form av en lågbudgeterad gangsterthriller med minst sagt varierande skådespelarinsatser, där den uppstyckade handlingen bryts av Boydska monologer om sadomasochism, tredje riket och våldskultur.
Ibland känns det som en äkta b-film och ibland som en hyllning till subversiv film i Pasolinis anda, men också en svarthumoristisk komedi där ovan nämnde Douglas Pearce i rollen som försäljare av pornografisk litteratur samtalar med Boyds karaktär Daniel om S/M-böcker från trettiotalet, eller när Daniel och flickvännen diskuterar Dr Who.
Jag anar en blinkning till William S. Burroughs, vars bok Den Nakna Lunchen skymtar förbi. Det finns ett tydligt släktskap mellan Burroughs såkallade Cut-up technique och filmens utformning. Pearls for swine är en sant egen skapelse, vars surrealism och berättargrepp för omväxlings skull känns varken flummigt sökt eller som en krystad konstinstallation.

 

Njutafilms

 

 

 

 

MM6

Kategori: Film

 
 
 
 

I sjätte vändan faller reklamarna tillbaka i gamla och välbekanta mönster, relationer och vänskapsband krökas och knullas så sakteligen sönder mellan annonskampanjerna.
Min favorit Peggy Olson klättrar på karriärstegen, men lyckas desto sämre i kärlekslivet. Hennes sambo, den radikala journalisten Abe, övertalar henne att de ska bo i slummen. Det bjuder på en hel del komik, som när han efter att ha blivit rånmisshandlad är mest upprörd över att polisen kräver signalement på rånarna.
Det finns ändå något rörande i dåtidens anda, där Abes nutida efterföljare verkar på säkert avstånd i fashionabla kvarter, fanns det hos dessa medelklasspionjärer en äkta önskan om att skildra samhällsbottnen på faktisk plats.

 

 
 
 Vad som inledningsvis känns som upprepningar, utvecklas till ännu en solid säsong.  Det märks att Mad Men går mot sitt slut, på ett positivt vis. Om man tidigare har anat att tiden har gått karaktärerna förbi, blir det i säsong sex alltmer uppenbart att den redan passerat dem för gott.  De är inte längre unga och oförstörbara och ingen ser dem längre som fenomenala framtidslöften, utan som raglande reliker från förrgår. Inte minst märks det på Don Draper, vars nycker och lynnighet inte längre ses som varken nydanande eller spännande av omgivningen, utan som obekväma belastningar.
Medan omvälvande händelser skakar omvärlden, försöker huvudpersonerna förgäves förstå sin samtid, anamma ungdomens idéer, och samtidigt fortsätta leva som om inget alls förändrats.

 

 
 

 

 

 

Beyond Re-Animator

Kategori: Film

 
 
 

En film som tar sin början med att en liten grabb ser sin syster mördas av ett vilsekommet vandrande lik. Självklart är det doktor Herbert West som varit i återupplivningstagen. Dr West hamnar i finkan. Grabben, som av en händelse heter Howard Philips, växer upp och tar anställning som fängelsedoktor för att komma nära doktorn.

 

 


Snart kokas det åter grönskön sörja som får det att spritta i avlidna lik och kapade kroppsdelar. Resultatet blir humoristisk splatterfilm med vrickade vändningar. För de som fortfarande vill äga film, finns Beyond Re-animator att införskaffa hos Ginza för tio spänn. En dvd-utgåva där även Dagon medföljer.  

 

 

 

 

 

 

 

Breaking Bad

Kategori: Film

 
 
 
 
"En fjärils vingslag i Brasilien kan orsaka en tornado i Texas”, sade en gång matematikern och meteorologen Edward Lorenz. Ett citat som sedan dess fått stå som representant för kaosteori – inte minst i populärkulturen.
I Breaking Bad får den underbetalde och ekonomiskt eftersatte kemiläraren Walter White diagnosen dödlig cancer. Lärarlönen och extrajobbet på stans biltvätt är långt från tillräckligt för att lossa skuldsättningens strypsnara. Samtidigt väntar han och hustrun barn, en sladdis utöver tonårssonen, alltmedan vräkning och total bankrutt står stampande runt hörnet.
 
 
 
 

När Walter träffar på sin gamle elev, den pundande plastgangstern Jesse Pinkman, föds idén hos Walter om att använda sina kemikunskaper till att koka Metamfetamin, medan Jesse ska stå för själva försäljningen på gatunivå. Något som ska göra det möjligt för Walter att säkra sin familjs ekonomiska överlevnad efter hans bortgång.
Likt kaosfjärilens vingslag är detta något som skapar långtgående följder. För varje steg som Walter och Jesse tar, skapas en ny korridor i en labyrint av mardrömsscenarier. Varje handling som anses nödvändig, som den sista utvägen, gör det tvärtom allt omöjligare att någonsin komma ut.
Rekommenderas varmt.

 

 
 
 
 
 
 
 
 

BE3

Kategori: Film

 
 
 
 

Boardwalk Empire har varit bra redan från start, inte minst om man gillar historiskt förankrade miljöer och gangsterkultur.
Men det är i den här tredje säsongen som man tar klivet upp i samma liga som de verkliga elitserierna. Inte minst genom psykopaten Gyp Rosetti, som verkligen sätter Nucky Thompson på prov.

 

 
 
Jag hade gärna sett mer av Chalky White och Dunn Purnsley, samtidigt som förut lite åsidosatta karaktärer som Eli Thompson, Richard Harrow och inte minst Gillian Darmody ges välförtjänt utrymme.
 
 
 
 
Referenserna till min gamla favorit Taxi Driver är flera, något som dels balanserar på gränsen till trött plagiat och dels känns som en hyfsad homage till en klassiker. Kanske är det Scorsese själv som blivit ett fan av återvinning? Oavsett vissa invändningar, en av årets hittills bästa.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Crowdfunding

Kategori: Film

 
 

 

Repriserade den här filmpärlan i helgen och upptäckte i samma veva att regissören Huan Vu samlat gänget för ännu en Lovecraftadaption. De söker i skrivande stund finansiering hos fansen. 

Insamling

 

 

 Huan Vu 

 

“After that I was considering adapting 'Celephaïs' since it is one of my favorite works by H.P. Lovecraft. It's about a lonely poor man who in his dreams turns out to be a king in the Dreamlands. He lives there forever, loved by his people, but dies in the real world, where no one remembers him. I love the world-weariness, the sadness and escapist hope that is dwelling in there. A human connection that is rare for most of his creations. I couldn't figure out though how to turn it into a feature length movie and so I had a closer look at other Dream Cycle stories.
It took me quite a while to realize that I would have to step back and see the bigger picture - to see the possibility to free myself from the task of adapting one particular story and instead allowing me to merge and create something new. And this has always drawn me: to create something new that hasn't been there before.“

 

 

 

 

Kriegerin

Kategori: Film

 
 
 



Marisa är en ung nynazist och den lokale gängführerns egen flickvän. När gänget varit ute på en rejäl trakasseri- och misshandelsutflykt i kollektivtrafiken får pojkvännen skaka galler ett tag medan Marisa stöter på nya bekantskaper och går igenom en familjekris.
Samtidigt får vi följa Svenja, en femtonårig tjej som tuktas hårt av sin stränge styvfar som drillar henne till renlevnadsmänniska och mönsterelev. När hon genom en uppvaktande pojkvän kommer i kontakt med nazigänget attraheras hon genast av det upproriska och det tabubelagda.

 

 


Miljön i filmen är minst sagt diffus, vissa scener berättar att det finnas ett stort invandrartätt område i staden där det hela utspelar sig. Samtidigt verkar inte invandrarungdomarna samlas på fler ställen än utanför en liten korvkiosk om kvällen.
Å ena sidan kommer insatsstyrkan på hembesök när man sparkar ner någon på tunnelbanan. Å andra sidan verkar det gå utmärkt för Marisa att vägra betjäna de två invandrare som verkar besöka butiken hon jobbar, liksom att ha nazi-brakfest och hänga ut folk genom balkongen i en vanlig lägenhet.
Att gå från att vilja tatuera in Adolf på ryggen ena dan till att gömma flyktingar i källaren nästa, känns inte helt övertygande heller.

 

 


Den bästa tyska filmen på åratal står det på framsidan, men på det hela är skådespelarna bättre än helheten. På baksidan står det att filmen är byggd på verkliga händelser och personer tagna ur verkligheten. Upphovsmannen ska ha ägnat två år att lära känna unga kvinnor inom den extrema högern.
Ändå känns det mest som att researchen bestått i att titta på American History X och ännu mer Romper Stomper. Det är en väldigt snarlik scen med urspårat partaj till musik och även i Krigaren så dör någon alldeles i strandbrynet vid ett hav.

 
 
 
 
 
 
 
 

True Ligotti

Kategori: Film

 
 
 


  När jag såg hur introt till True Detective rullade igång, dimmiga fragment ackompanjerat av spökcountry, liksom öppningsscenen med offerplatsen, kände jag mig med ens frälst.
Och smått paff, när Rust redan i de första dialogerna låter oväntat lik Thomas Ligotti i dennes The Conspiracy against the human race . En bok som berättar varför existensen i sig självt är ont, där Ligottis nihilistiska och antinatalistiska livsåskådning, som ofta bara anas i hans berättelser, formuleras och förklaras.

 

 

 

När jag nu efter att ha avslutat True Detective och vågar mig på att surfa runt på ämnet utan att riskera att spoliera något av handlingen, upptäcker jag såklart att det är många som omedelbart lade märke till samma sak, och hjärnan bakom True Detective berättar Här om hur han mycket riktigt låtit sig inspireras av Ligotti. Med den väsentliga skillnaden att det råpessimistiska tankegodset inte alls lika konsekvent genomsyrar True Detective, hoppets värmande brasklapp kommer daskande som på beställning.

 

 

 

 

Trots det kändes det som tevehistoria skrevs under de där åtta episoderna. Bland annat för det sätt som ekon från Kungen i Gult  och annan skräckfiktion används. Liksom för Motorsågsmassakernvibbarna och motorcykelgängssnubbarna. Liksom den amerikanska Södern, smutsen och stämningen.Och det mesta andra också, för den delen. Jag är fortfarande frälst.

 

 

 

 

Om Ligottis noveller på svenska:
Skuggan på världens botten

 

 

 

 

 

 

 

Burkdiet

Kategori: Film

 
 
 
 
Rättmätig vrede när arbetarklassen slår tillbaka.
 
 
 
 
Skäggiga och tatuerade snubbar i skinnkläder fajtas. Nej, inte en ny säsong av Sons of Anarchy utan Vikings - men ändå samma sorts skräpiga underhållning med mycket muskler.
 
 
 
 
Gran Torino. Flykten från Alcatraz. De skoningslösa. Honkey Tonk Man. I skottlinjen. Eastwoodtemat håller i sig hela veckan lång.
 
 
 
 
 
 
 
 

Sett 2013

Kategori: Film

 
 
 
 
Fjolåret blev verkligen reprisernas år. Förutom Rome och Twin Peaks så såg jag om Sopranos från början till slut. Gandolfini; må han vila i frid den magnifike fan.
Jag såg också hittills utkomna Mad Men och Game of Thrones en vända till.  Jag hann också en bit in på Deadwood innan jag konstaterade att jag mindes den alltför väl, märkligt nog trots att jag såg den före GoT.


 
 
 
 Utöver det har jag hunnit med att veva några komediseriefavoriter ett varv till, liksom att faktiskt börja följa Boardwalk Empire. En serie jag är förtjust i, men av någon märklig anledning inte pundar lika hårt som andra serier.
 
 
 
 
 
 
En av få nya filmer jag såg var Rust and Bone, som jag däremot avgudade. Av samme Jacques Audiard som gjorde En Profet. C'est Magnifique!
 


 
 
Mest återanvändning för min del alltså, och jag avslutar därför med att pusha för 13 Assassins av Takashi Miike – en suverän samurajfilm, även om det väl är få som undgått den med tanke på att den har några år på nacken redan.
 
 
 
 
 
 
 
 

FoD

Kategori: Film

 
 
 
 
 
 

Ännu ett läckert Njuta-släpp, nämligen trettioårsjubileumsutgåva av den klassiska kultrullen. Vid sidan av de gamla kannibalfilmerna och Sodoms hundratjugo dagar, var det här nog en av de mest mytomspunna filmer som fanns i gränslandet mellan sent åttiotal och tidigt nittiotal.

 

 


Vad det hela handlar om är alltså att hjärtkirurgen Dr. Gröss, som i sin yrkesroll ofta sett den hårfina skillnaden mellan levande och död, blivit fascinerad av döden, ja nästintill tvångsmässigt besatt. Detta har fört honom runt jorden, samlandes vad han kallar för dödens olika ansikte. Materialet rör sig från riter, mord, krig, slakt, självmord, olyckor, gengångare, kyrkogårdar, bårhus och avrättningar. Alltmedan Dr Gröss berättar och funderar kring alltings slutgiltighet och den mänskliga grymheten.

 

 

Det var intressant att se om Faces of Death, inte bara av nostalgiska skäl. Den har en dödsfascination som man annars sällan ser och innehåller en rejäl dos samhällsanalys och viss dos civilisationskritik. Krig, nazism, fattigdom och miljöförstöring tas upp som exempel på människans inneboende självdestruktivitet. Kollektiv hjärntvätt och sektbeteenden som något att se upp med.
Det blir en sorts poetisk rättvisa när ett trängt och illa behandlat djur slår tillbaka mot människan, medan rimligheten i dödsstraff ifrågasätts. På ett liknande sätt framställs jakt liksom massajernas drickande av blod som något naturligt, medan de löpande banden i de moderna slakthusen skildras smutsigt och vidrigt. Just episoden från slakthuset är kanske extra nyttig för vänner av kosher-och halalkött.

 

 

Det är var ju en film som väckte en sjuhelvetes kontrovers på sin tid, och skapade minst sagt seglivade myter. Det är inte svårt att se varför. Det blandas skickligt mellan dokumentär, spektakulärt olycksreportage och specialeffekter på ett sätt som gör det svårt att helt säkert veta vad som är allvar och fejk – faktiskt ännu idag. Åtminstone för mig.

 

 

Själv har jag känt folk som blivit oerhört provocerade när de hört/sett/läst påståenden om att några av deras favoritscener är fabricerade. Det har varit starka känslor av att känna sig lurade, ungefär som när luften gick ur Michael Moores ballongresa halvvägs till sanningen.
I Faces of Deaths fall är det hela inte svårare än så att man köpte loss en hel massa olycksmaterial och obehagliga inslag från diverse nyhetsbyråer för en billig peng, att komplettera med det arkiv av dokumentärt material man redan hade.
De japanska producenterna var dock inte nöjda med det, utan ville att man skulle få se vad som hände efter någon hade hoppat från ett fönster, eller brottsplatsen efter ett familjemord när insatsstyrkan rusar in. Varför man helt enkelt filmade lite tilläggande scener med egentligen ganska enkla specialeffekter - det var helt enkelt frågan om att ge finansiärerna valuta för stålarna. Och det fick de ju.