Fragment

Bloggverk / Permalink / 1

 

 

 

 

1.

En oändlig motorväg. De öppna fälten, dammet som yr kring däcken. Motorvibrationerna när hon accelererar blir en del av hennes kropp, korsryggen värker och ömmar.

Bortom de röda sandstensklipporna sjunker solen, dansar i brinnande klot och reflexer över vindrutan. När hon rotar i handsfacket efter solglasögonen råkar hon stöta till kuben. Den darrar till, nästan likt en levande varelse och avger ett stilla elektrisk brus. Hon kan ana de svartklädda, de omänskliga jagandes fram hack i häl. Nästan höra dem klappra med sina tänder, rassla med sina kedjor. Är det Efedrinet eller fruktan som kittlar hennes nacke likt iskalla fingertoppar? Hon pressar ned gaspedalen ytterligare.

Plötsligt är hon mitt i city som genom ett ljussken, från solblänk till gnistrande neonskyltar minst femton meter höga. Reklambudskapen bränner hennes näthinnor. Hon sladdar upp mot trottoaren, fotgängare skingras framför huven medan lyktstolpen står kvar.

Solglasögonen krossas mot ratten i kollisionen, sargar hennes panna och kind. Men ögonen klarar sig. Instrumentbrädan blinkar och låter.

Höga röster blir till tystnad, skarp neon blir till dunkel ökenskymning. Med darrande fingrar lossar hon bältet, greppar revolvern och stapplar ut. Torkar blodet från ögonen och osäkrar hanen. De väntar redan på henne. Som siluetter i skenet av strålkastarna står de samlade. De förvridna ansiktena täckta av skuggor.

Hullingarna längsmed kedjan tvingar fram ett lystet leende på hennes läppar. Ärren på hennes hud pulserar längtansfullt, som om de minns vad hon själv har glömt.

 

 

 

2.

Biblioteksgolvet är täckt av grumligt vatten, når honom nästan upp till knäna.

”Vi rekommenderar ingen att gå in här utan stövlar”, säger bibliotekarien försynt vid sin disk, utan att se upp från böckerna hon sorterar. Han nickar och går in bland hyllorna. Av gammal vana för han handflatan utmed bokryggarna på seriealbumen när han passerar barn-och ungdomssektionen.

”Är du trög eller”, hörs en röst ackompanjerad av gällt skratt, ”fattar du inte att du blir blöt?” Han ser sig omkring, innan han lyfter blicken mot en lång hylla täckt av medicinsk litteratur. Två tonårstjejer i shorts sitter överst, deras hår nuddar takplattorna. De har inga skor och dinglar med de bara, solbrända benen över hyllkanten. Den ena tuggar tuggummi. Han bestämmer sig för att ignorera dem och vadar vidare.

”Hallå, hör du dåligt eller nåt”, ropar samma tjej igen och den andra skrattar samma gälla, retsamma skratt. Ur ögonvrån ser han att den ene vänder sig mot den andra när han inte svarar.

”Han verkar inte höra oss”, säger hon så pass högt att han säkert ska höra, ”kanske borde han få komma upp och torka sig?” Den andra tuggar högljutt på sitt tuggummi i några sekunder, tills han gör misstaget att stanna till och snegla åt hennes håll.

”Nää, det tycker jag inte”, säger hon och nu är det den andras tur att skratta gällt, ”han ser ut som en jävla bög!” De dinglar allt kraftigare med benen nu och skrattar så att hela hyllan av medicinsk litteratur skakar. Han vänder dem ryggen och går mot Samhälle och Utvecklingssektionen.

”Trodde du det va”, hör han en av dem ropa, oförmögen att skilja deras röster åt, ”att vi ville prata med dig? Gå och dränk dig för i helvete!”

Irriterad, mest på sig själv, plockar han ned en av de största volymerna från hyllan. Han får använda bägge händerna, den är inte så mycket tung som otymplig. Febrilt bläddrar han mellan sidorna tills han kommer fram till ett svartvitt foto av de bägge tjejerna, dinglande med benen över hyllkanten och glatt vinkande mot kameran. Att se dem där gör honom bara ännu mer irriterad.

I texten under bilden står det att de bägge är födda 1996, den ena på våren och den andra sent på hösten. Precis som han trodde.

”Nittonhundranittiosex”, muttrar han högt för sig själv och slår igen boken, ”vilket jävla skitår.”

 

 

 

3.

Jag är redan försenad till jobbet när jag kommer utanför lägenheten, halkar mig fram längs trottoarfan och hittar Jettan begravd från kofångare till tak. Skitsnö och helvete, varför drabbar alltid sånt här mig? Det är bara att poppa luckan och gå lös med skoveln. Decimeter för decimeter blottas den matta lacken och rostfläckarna för världens alla ögon.

Väl inuti bilen går tändningen igång men inte motorn. Den bara gnyr som en liten åsna på väg hemåt med sista hölasset.

”Kom igen Jetta-bettan”, väser jag hest, vridandes nyckeln likt en orangutang och pumpades gas och koppling som en trampcykel, ”Jetta din sketna fetta, kom igen nu annars går jag skrotpremie på din röv!” En tät horimma över alla rutorna, jag ser inte ett ynket jota vad som händer utanför.

Till sist går den lilla maskinen igång med ett nästan visslande ljud. Febrilt torkande imman från vindrutan med ena jackärmen rattar jag med andra handen rätt ut i trafiken.

Redan i första nedförsbacken går det överstyr. Sommardäcken greppar inte alls och Jettan kanar rakt ned mot övergångsstället längre nedåt gatan. Jag lägger mig på bromsen med all min tyngd, ändå kan jag inte göra annat än att försöka hålla skutan rakt. Färden går nedåt och det är försent att kliva av.

Några dagdrivande tattare verkar fatta vad som är vajsing och skyndar sig på övergångsstället, kanske är det min blodsprängda blick och krampaktiga grimas som lyser likt en varningslampa i vindrutans imfria halvcirkel som får fart på deras fötter.

Men den sluttande färden fortsätter. I korsningen nedanför ser det ännu värre ut. Trafikljuset glöder rödare än nånsin och verkar inte mattas det minsta fastän jag närmar mig i full karriär. Till min fasa sätter ett gammalt käringskrälle av, med rullator, hatt och allt, rätt över min körväg. Ett grånat snigelsteg i taget, allt närmre sin egen undergång.

Panikslagen, med en värdelös handbroms fastfrusen i ena näven, rattandes med knäna, vevar jag ned sidorutan med andra handen och lutar ut skallen så gott det går.

”Ur spår käringajävel”, skriker jag för fulla lungors kraft, ”här kommer döden på sommardäck!” Det plötsliga luftdraget får mina ögon att tåras. Vinterluften svider mot mina blossande kinder. Det verkar inte som om hon hörde mig.

 

 

 

 

 

 

Till top