Haunted av Chuck Palahniuk
En misfits-LP? Nej ett bokomslag...
Haunted by Chuck Palahniuk is a novel made up of stories: Twenty-three of them, to be precise. Twenty-three of the most horrifying, hilarious, mind-blowing, stomach-churning tales you’ll ever encounter—sometimes all at once. They are told by people who have answered an ad headlined “Writers’ Retreat: Abandon Your Life for Three Months,” and who are led to believe that here they will leave behind all the distractions of “real life” that are keeping them from creating the masterpiece that is in them.
But “here” turns out to be a cavernous and ornate old theater where they are utterly isolated from the outside world—and where heat and power and, most important, food are in increasingly short supply. And the more desperate the circumstances become, the more extreme the stories they tell—and the more devious their machinations become to make themselves the hero of the inevitable play/movie/nonfiction blockbuster that will surely be made from their plight.
Ramberättelsen runt novellerna är alltså ett slags Big Brother från helvetet. Eller om man så vill självförvållat helvete, då det handlar om gruppdynamiken mellan ett gäng uppmärksamhetskåta äckel som gör vad som helst för att få ihop en tillräckligt bra story för att få sina femton minuter i rampljuset.
Däri ligger också själva ramberättelsens stora brist, den engagerar inte särskilt mer än som tidsfördriv till nästa novell. Det verkar inte som att författaren själv är särskilt välvilligt inställd till gruppen, förutom att beskriva dom så ruttna och navelskådande som möjligt. Att sen Chuck´s språk har en viss cool distans i berättandet gör inte att jag känner mig som jag är där, i isolationen med de han berättar om, utan att jag bara på avstånd betraktar freakshowens acceleration. Kanske är det just författarens mening, vad vet jag?
Desto mer fastnar man för karaktärerna i själva berättelserna, (vilket å andra sidan känns märkligt då man typ skiter i vad som händer dom senare i "huset") som trots stereotypiska drag engagerar och fängslar. Varje novell inleds med en kort dikt som ger en uppfattning om novellens huvudperson. Ganska smart, då har man redan vissa förkunskaper när själva berättelsen kickar loss. Även kodnamnen till de olika karaktärerna ger liknande ledtrådar med namn som; Saint Gut-Free, Lady Baglady, Earl of Slander, Chef Assassin och Countess Foresight.
Och vilka berättelser sen. Man får verkligen insikt i hur illa det kan gå om man runkar på botten av en bassäng... eller om en fotmassör lär sig den mörka sidan av new-age... eller vad som händer om man tittar in i mardrömslådan... eller vad som händer på en polisstation när det kommer in två anatomiskt korrekta barndockor i gummi...
Just den sistnämnda novellen - Exodus- blev en personlig favorit. Inte bara för att den var bra och välskriven, utan för att den gjorde mig illa berörd på riktigt, något som inte sker alltför ofta.
Intressant nog berättar Palahniuk i efterordet om novellen Guts är den som påverkat folk rent fysiskt. När han läste den i olika föreläsningsställen runt om i landet, svimmade folk av lite till höger och vänster i publiken. Något som upprepades på många olika platser. Det är en sällsynt vidrig liten berättelse, även om jag inte tror att någon svimmar av genom att själva läsa den.
Precis som i andra Palahniukberättelser vävs det in många vandringssägner. En del är lätta att genomskåda, andra blir jag smått fundersam över huruvida det verkligen bara är sägner.
Alla av berättelserna håller såklart inte högsta klass, en del är trista i sin vilja att chockera men inte nå fram. Samtidigt känns det egentligen inte som en bok som försöker chocka för sakens skull, tvärtom är Palahniuk en väldigt moralisk författare vars berättelser hela tiden bottnar i hur människor behandlar varandra. Om än dolt i satir och reality teve kritik.
Rekommenderas starkt.