Huset vid avgrunden

Böcker / Permalink / 0
 
 
 
 

De lätta molnen drog inte långsamt över himlen – de stormade fram som om de jagades av stormvindar. När de passerade förändrades deras form tusen gånger i minuten, som om de vore besjälade av något slags liv; sedan var de borta. Efter en stund kom andra och stormade förbi på samma sätt.
I väster sjönk solen med en otroligt snabb rörelse. I öster kröp skuggorna av alla synbara föremål mot det annalkande dunklet. Och jag kunde se skuggornas rörelse- en smygande, slingrande rörelse hos de vindomruskade trädens skuggor.

 

The house on the borderland eller Huset vid avgrunden som boken heter på svenska. Som vidiot och uppväxt i televisionsåldern är ovanstående beskrivning av en skiftande värld i snabbspolningshastighet knappast något unikt, det är sådant som ibland kan skimra förbi i några sekunders reklamfilm utan att man märker det. Det unika är att William Hope Hodgson såg det här för sitt inre öga redan tidig nittonhundratal. Beskrivningarna som följer är väldigt detaljrika och känns modernt och avancerat skildrade.
Utgåvan jag läst är från 1990 och utgiven på Sam J. Lundwalls Fakta & Fantasi, samme Lundwall skriver också det kärnfulla men väldigt läsvärda förordet som konstaterar att Hodgsons roman är en av de absolut mest inflytelserika verken som finns att hitta när det gäller skräcklitteratur, men även bidrog till att forma det som kom att kallas science fiction.
 
 
 

Jag stod där och såg på varelsen under en närmare en minut med en allt starkare känsla av äckel och en viss fruktan. Munnen rörde sig fånigt och utstötte en gång en grymtning. Jag tror det var ögonen som fascinerade mig mest; ibland tycktes de lysa av en ohygglig mänsklig intelligens, och de for hela tiden från mitt ansikte till rummets inredning som om min blick besvärade den.

 

Berättelsen handlar om två kamrater under en fiskesemester på Irland av slump råkar hamna i en skrämmande och av ortsfolken nästan bortglömd trakt. I en ännu mer skrämmande ruin finner de ett manuskript som de sedan läser högt under följande natt och det är, för den som tvivlat, just det manuskriptet som innehåller den gastkramande berättelsen som tar oss med till Tystnadens Slätt och Sömnens Hav, låter oss möta Svinvarelserna och se Den Svarta Solen, och mycket mer vackert och fasansfullt.
Trots en del ganska tidstypiska brister är det här en klassiker att rekommendera i allra högsta grad. I synnerhet för fans av HP Lovecraft och Thomas Ligotti.

 
 
 
Åren gled tyst förbi. När jag stod där föreföll det mig som om evigheter kom och gick; fortfarande stod jag där. Nu kunde jag bara ibland se glöden längs solens kant, för den hade nu börjat bli ostadig, den lyste en tid för att sedan slockna igen.
En gång under en av dessa perioder av liv skar en plötslig flammande linje genom natten- en hastig flamma som lyste upp den döda Jorden och gav mig en glimt av dess platta ödslighet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Till top