Altered Carbon
”När segrarna skriver historien är det ett annat krig, som sker när slaget är över, för att döda minnet av de besegrade."
Takashi Kovacs är en elitsoldat och före detta upprorsman som vaknar till liv i en ny kropp, tvåhundrafemtio år efter sin våldsamma död som egentligen inte var en riktig död. När framtidsmänniskan föds så opereras en slags själsenhet, en såkallad ”stack”, in i nacken. Stacken lagrar det mänskliga medvetandet som går att installera i nya kroppar, eller ”fodral” som de kallas.
Med hjälp av en modifiering av tekniken, med dels klonade kroppar och dels satellituppbackad stack, kan de allra rikaste leva i evigt unga fodral för alltid.
Lauren Bancroft, mannen som väcker Kovacs åter från de döda har levt i över 300 år. Någon har försökt mörda honom genom att skjuta sönder hans stack och sabotera hans personliga satellit samtidigt.
Kovacs å sin sida är lagom förtjust över att vara tillbaka i livet och plågas av sina minnen från det förlorade upproret som i framtiden blivit till myter och legender.
Det är snart tio år sedan jag slukade Richard K Morgans Marknadskrafter. Tanken var nog att sätta sikte på Altered Carbon därefter, men istället valde jag Morgans fantasyförsök The Steel Remains. Jag var de första hundra sidorna väldigt förtjust, men boken blev snart en plåga. Huvudpersonen Ringils homosexualitet var sökt och spekulativ i ett misslyckat försök att sticka ut på en övermättad bokmarknad: ”som Joe Abercrombie fast med rövsex!”
En inledningsvis lovande berättelse spårade ur i drömvärldar inuti drömvärldar som i sin tur ledde till att jag varken läste fortsättningen på The Steel Remains eller något av Morgan mer överhuvudtaget. Därför har jag ingen litterär förlaga till Altered Carbon att jämföra med. Det är kanske tur för Netflix i det här fallet.
Första avsnittet är definitivt ingen höjdare. Persongalleriet introduceras enligt löpandebandprincipen och man trycks full information enligt snabbmatsprincipen. Samtidigt vill regissören blända genom rappt berättande, d.v.s. snabba och irriterande klipp, liksom trailervänliga scener av naket, våld och korthuggna repliker.
Men det blir genast bättre när mordutredningen på den fullt levande Lauren Bancroft väl tar fart i och med avsnitt två. Specialeffekterna faller mig inte alltid i smaken, men miljöerna uppväger faktiskt det mesta.
Den vandrande reliken Kovacs tar lämpligt nog in på ett hotell vid namn The Raven vars pratsjuke portier är en viss Poe. Stadsmiljön är neonstänkt mörker med sjaskiga horhus och råttfyllda gränder, något som gör kontrasten enorm till de rika som bor i skyhöga palats. Bokstavligt talat inte bara ovanför lagen, utan även ovanför molnen.
En Blade Runner-ripoff på många sätt och vis, med en uppumpad Joel Kinnaman i långrock och regntung noirkänsla. Underhållande.
