Dunkirk
Frankrike, maj månad, år 1940.
Europas män och unga söner strider inbördes ännu en gång. Nästan en halvmiljon allierade soldater, främst britter, är fångade i en rävsax vid Dunkerque. Den grunda kustremsan gör det omöjligt för evakueringsbåtar att gå tillräckligt långt in för att nå de strandsatta soldaterna. Från himlen faller flygblad med budskap om att ge upp; de blir till utmärkt dasspapper.
Kampen utspelar sig i det lilla och i det stora. På land, till sjöss och i luften. Ibland visas samma strid ur olika vinklar och perspektiv. Ljudbilden påminner om kaotisk industrimetall: det skramlar och smäller i plåt, klockor slår som hammarslag och de döendes skrik skär högt och plågsamt. Samtidigt har Christopher Nolan ett sätt att använda tystnad, som för tankarna till såväl Once Upon a Time in the West som Deer Hunter.
Filmen är tät redan från första bildrutan, med ett fantastiskt foto som gärna glider över i det gastkramande och klaustrofobiska. Nolan bevisar med Dunkirk varför han är en av samtidens mest intressanta regissörer.
(Netflix)
