Mentala Selfies
Det har alltid funnits grymt duktiga serietalanger i Sverige, även om det varit svårt för många att komma fram och än mindre försörja sig på tecknandet. Kämpande publikationer som Svenska Serier gjorde sitt bästa för att ge de inhemska förmågorna en plattform att nå ut ifrån. Seriemix från Ades förlag gör något liknande idag.
Den svenska seriemarknaden var något kulturkoftorna inte befattade sig med under min uppväxt. Idag finns det talanger som Peter Bergting, Lars Krantz och Simon Stålenhag som har fått, eller är på väg att få, internationell ryktbarhet. Men det är inte deras illustrationer som får pryda det offentliga rummet eller föräras dokumentärer i statstelevisionen. Snobberiet och kotteriet är sig likt.
Arne Anka var min stora favorit bland svenska serier under nittiotalet. Förmågan att blanda cynism, krök & kåtkoma och finkulturella funderingar på ett politiskt inkorrekt vis var unikt för Charlie Christensen.
Den omstartade versionen av Arne är jag desto mer kluven till. Dels tyckte jag att teckningarna var mer innovativa och uttrycksfulla förr, något som har ersatts av en proffsigare men också stelare tecknarstil. De kulturella ambitionerna är högre än någonsin, Mentala Selfies gör ett försök att berätta om renässansens Italien genom vår tid av muslimsk terror och politisk polarisering. Det blir förvirrande för min del och jag tappar bort mig flera gånger.
Christensen har även slutat att teckna sina kvinnliga fabeldjur yppiga och lättklädda, tidigare en lika självklar del av Arnes synfält som Zekes repade bardisk. Medveten eller omedveten självcensur? Sex och sprit var den pessimistiske ankans drivkrafter, nu återstår bara spriten och utdragna samtal med andra stamkunder. Symptomatiskt är att den enda kvinna som har en framträdande roll i albumet är iklädd en slags bylsig hipsterburka med runda glasögon som även döljer ögonen.
När det funkar så är Arne fortfarande vass och roligt, men det är samtidigt väldigt långt från de klassiker som radades upp en gång i tiden.
Relaterat: