Oktoberbus
Mörkret faller.
Dagarna blir korta och grådaskiga. Nätterna becksvarta och nådlösa. Tänd eldar mot höstrusket och tänd ljus för de som fallit längs vägen. Finn ett skrymsle och läs några rader.
En morgon när invånarna i den lilla staden Walden vaknar så upptäcker de att resten av världen är borta. Eller åtminstone så ser det så ut.
För runt stadsgränsen finns bara ett enda stort mörker. Inte ens stjärnorna syns längre på himmelen och dagarna befinner sig i en evig kvällsskymning. De är avskärmade från allt, eller så finns helt enkelt ingenting annat kvar.
När människor försöker ta sig från Walden för att skaffa hjälp så återvänder de aldrig igen. Det enda som hörs är deras panikslagna skrik inifrån mörkret.
Jag har medvetet undvikit Under Kupolen av Stephen King på grund av dess massiva längd. Darkness on the edge of town har väl lite samma upplägg misstänker jag, men är befriad från den svulstighet som ofta kännetecknar King.
Det här är mitt första möte med Brian Keene, men det kommer inte bli mitt sista. Jag gillade den här boken skarpt. Keene lyckas på mindre än tvåhundra sidor både bygga upp en fascinerande version av världens undergång och hur klaustrofobiskt vansinne tar över gatorna. Det är rappt, spännande och okonstlat berättat.
In more than half the photos, the boy was nude – posing suggestively, genitalia exposed (in a few of them he had a raging hard-on, and Mabel was excited to see he was rather large); others showed him engaged in various sexual situations with one of their clients – she only knew them by their first names, Carl and Jill.
Carl and Jill looked to be playing the role of mommy and daddy, disciplining the boy because he was naughty. The welts on the boy´s skin from the whip were no doubt very real, as was the look of pain in the boy´s eyes.
The last photos showed Carl pissing in the boy´s face and Jill taking a dump on his stomach. The boy had his face slightly turned upward, so it was hard to see his expression, but she guessed it was blank.
Det här är en såkallad prequel till J.F. Gonzalez moderna klassiker Survivor. En läsupplevelse som det inte går att tipsa nog om.
Första berättelsen, Monsters, är skriven av J.F. Gonzalez och handlar om tonåriga Melanie som börjar ana att något inte står rätt till i familjen när mamma plötsligt försvinner. Hennes storebror gör ett inbrottsförsök i köttförrådet i källaren, fast besluten att en gång för alla ta reda på vad som egentligen finns där inne. Men det är Melanie som till sist öppnar dörren som alltid hållits låst.
Trots att jag bara läst ovan nämnda Survivor så känner jag omedelbart igen Gonzalez stil. En rasande skicklig och effektiv berättare, med ett starkt stråk av vemod och tyngd som är svårt att sätta fingret på exakt vad det består av. Obehaget och våldet är i alla fall inte av underhållningstypen, utan påträngande svårsmält även när det inte är överdrivet blodigt.
Del två, Animals, är författad av Wrath James White efter ett utkast som J.F. Gonzalez lämnade efter sig.
Vi får följa tonåriga Mike som söker sig från Pennsylvania till New Yorks gatuliv av droger och prostitution. Mike dras in i en allt farligare värld av sadomasochism och tortyr. Men han ser en utväg: fem tusen dollar för några timmars filminspelning i en förfallen lagerbyggnad. Han blir förvarnad om att det kommer att kännas lite mer än vanligt den här gången.
White gör ett bra jobb, stilsäker som alltid och med märkbar respekt mot sin fallne kamrats material. Däremot märks det tydligt att Gonzalez inte själv har hållit i pennan (märkligt hade väl varit annars) och slutresultatet blir, inte helt förvånande, mer likt en Wrath James White-berättelse. Men bra som fan är det ändå.
Boken innehåller ytterligare två korta bonusar och ett utmärkt förord av Brian Keene. Jag rekommenderar ändå att börja med Survivor och läsa Monsters and Animals direkt efteråt.
I swept the beam a small distance to the left. Near the end of its reach, it dimly illuminated a low squatting circle of men. Hairy, filthy, bloody. All of them looking at us. Chewing. Blood spilling from their mouths.
Den unge studenten Ed Logan är förkrossad efter att hans stora kärlek Holly bedragit honom och sedan lämnat honom för gott. Han kan inte sova, knappt äta och står inte ut att sitta bland alla minnen av henne i sitt lilla studentkyffe.
Ed beger sig ut på en promenad en sen oktoberkväll. Bland diverse udda förbipasserande stöter han ihop med Eileen, en bekant till hans före detta flickvän. De fikar och pratar på ett nattöppet café.
Snart blir Ed förföljd av en mystisk man i en pickup som iakttagit de båda ungdomarna. Mannen i pickupen säger att han vill ha Eileen och att Ed ska hjälpa honom att fånga in henne. Men det är egentligen bara början på allting.
Night in the lonesome October spelar i en helt annan division än de böcker av Richard Laymon jag läst tidigare. Den är fortfarande effektiv skriven på korthuggen thrillerprosa, men är samtidigt vemodig, mystisk och grubblande. Den utspelar sig runt Halloween och bygger mer på stämning än action.
Mer än något påminns jag om hur det var att vara yngling. Hur man ofta rörde sig ute om kvällar och nätter utan någon direkt mening eller mål. Trots att världen var mer svartvit då, så var den också märklig och ofta jobbig; saker och ting tycktes bara hända och man fann sig själv i situationer som var besvärliga att ta sig ur, utan att riktigt fatta hur man hamnade där i första taget.
Så här i efterhand är det lätt att se hur lite ens yngre version förstod av sig själv, av världen, av personerna man hängde runt med. Umgänget var ytligt på ett annat sätt, något som Laymon illustrerar exemplariskt genom att t.ex Eileen under ett drucket samtal visar sig vara ett inbitet fan av Ayn Rand. Då är hon och Ed redan ett par, men egentligen vet han väldigt lite om vad hon tänker eller vem hon är, liksom vice versa.
I’d have to go with Atlas Shrugged, Eileen said. That’s the best book I’ve ever read, and they don’t even teach it in school.
They don’t? I said.
No school I’ve ever heard of. That’s because all the teachers hate her. They lie about her. They won’t teach her books. They’re afraid of every damn thing she ever wrote. Most teachers are commies, in case you haven’t noticed.
Det är bara en av flera effektiva grepp som används för att ge dels nostalgiska, dels mardrömslika, tillbakablickar på ens egen ungdom på ett sätt som jag tror att de flesta kan känna igen sig i, trots olikheter i detaljerna.
Till exempel handlar boken om studenter inom det litterära fältet, så där jag och kamratgänget internkommunicerade med textrader ur musik och repliker från teve och film, är referensramen för Eileen och Ed litteraturhistorien och dess författargiganter. Men just det sättet att umgås, att kommunicera haltande genom att prata via (sub)kulturella fragment är sig lik i bägge fallen, om än på olika vis.
På hela taget, en väldigt lyckad spänningsberättelse med en underliggande känsla av det övernaturliga.
Relaterat:
Population Zero