Hört 2018

Musik / Permalink / 0
 
 Det släpptes drivor med bra musik under året som var, från Lundells akustiska dubbelalbum Skisser till de oborstade tonerna i Hets självbetitlade debut.  Men mest har det spelats metal, från morgon till kväll. En hel massa gammalt och en mindre mängd nytt, antagligen har jag missat det mesta.
Men av det som ändå spelats har jag sållat ut tre stycken:
 
 

Marduk – Viktoria

Alltsedan Frontschwein släpptes 2015 så har Morgan Steinmeyer och hans manskap skövlat världen i ett frenetiskt turnerande. Att uppföljaren Viktoria därför låter mer avskalad, som gjord för att spelas live, är kanske en följd av det. Det är blitzkriegpunk och satanisk svartmetall i skön förening, med fler korta och intensiva låtar framför den rullande stridsvagnstyngden från Frontschwein.  
Texterna, som uteslutande behandlar Andra världskriget, är även denna gång byggda på grundliga efterforskningar och djup kunskap i ämnet; något som även det gör Marduk unika. Utöver att ha scenens mest demoniske frontman, vill säga.
Härnäst väntar släpp från Death Wolf som fortsätter att utvecklas, från ett Danzig-inspirerat sidoprojekt, till något helt eget.

 

Primordial – Exile amongst the ruins
Alan Averill sjunger så vackert som bara han kan, om civilisationens cancer och Västerlandets själsliga röta. Hur upplysningsideal som empirisk kunskap, rationalitet och logik ersätts av kvasireligiöst flockbeteende. Som alltid är budskapet underliggande, skickligt klätt i historiska paralleller och allegorier.

Som exempel kan nämnas öppningsspåret Nail their tounges som vid en första anblick kan verka handla om Martin Luther och reformationen, men som med andra ögon kan handla om dagens klimat av uthängningar, nedstängningar och censur: “A lone martyr on the hill of perdition, broken flesh that many traitors confess. A document in the blood of sedition, blasphemed lead from the printers press.”
Tillsammans med de ibland långa och inte särskilt radiovänliga låtstrukturerna är Primordial ett band som kräver något av den som vill höra på det örat, en djupare insikt om dåtiden liksom nutiden.
Utöver att sjunga i andra band inom metalgenren, så har Alan Averill också släppt en första EP med horrorpop-bandet Aprilmen och fortsätter även sporadiskt att lägga upp betraktelser och funderingar på sin Blogg.

 

Tribulation – Down Below

Innehåller inte alls samma historiska tyngd som de ovanstående plattorna, men däremot en poetisk och gotisk tyngd som för tankarna till ömsom Edgar Allan Poe och ömsom till The Cure. För att inte tala om Goblin.  
Tribulation är skräckromantiska virtuoser som mutar in sitt alldeles egna hörn i en sedan länge stagnerad scen, och lär föda ett otal små långhåriga kloner det närmsta decenniet.

 

 

 

 

Till top