stewe

Efter tjugosju års utövande av sin terror genom andra hade allt fallit tillbaka på honom själv. Han hade utkrävt sitt fadersarv och vunnit självständighet samtidigt med vetskapen att allt var förbi. Gud var en illvillig gycklare med ett trubbigt redskap ironi.

Citatet är hämtat från en av Ellroys tidiga böcker och visar på den språkkänsla och ordrytm som fanns där redan från start. Samtidigt kan det ses som en självuppfyllande profetia över hur det egna livet kom att bli.
Själv är jag inte tillräckligt intresserad av krimlitteratur för att språket i sig ska vara nog för att hålla läslusten igång, men vad som skiljer Ellroy från flertalet i hans genre (för att inte tala om hans efterapare) är det maniska, perversa och mörka stråket som genomsyrar alla berättelserna. Det är något som alltid anats och som i den självbiografiska uppgörelsen I Skuggan Jean Hilliker får sin ultimata bekräftelse.

"Det här är inte minnesbilder av en störd unge", skriver Ellroy i bokens början om sina barndomsår. Samtidigt är det ju precis det. Grabben var annorlunda, ett fritt fantiserande barn med tvångsmässiga beteenden, redan innan hans mor brutalt mördades.
Självbiografin kretsar främst kring Ellroys besatthet av det motsatta könet. Tidigt ett fyllo och en fluktare som gjorde inbrott hos de tjejer och kvinnor han fixerade vid. Senare, som framgångsrik och nykter författare i början av sin karriär: eskalerande fittjakt och emotionellt parasiterande på kvinnor genom ingående telefonsamtal nätterna igenom.

 

De föregående två och ett halvt åren var till största delen suddiga. Hösten nolltre. Helen fyller i mina minnesluckor.
Du körde runt i Carmel i skitfläckiga byxor. Mina vänner hörde hur du runkade på övervåningen. Du var jävlig mot min familj. Du fluktade på kvinnor medan du var ute med Dudley. Du gick packad på ett viktigt TV-möte. Du spillde glass på skjortan. En TV-chef bad dig beskriva ditt pilotavsnitt. Du sa att det handlade om snutar som jävlades med bögar och blattar. Du körde av vägen och kom hem blodig. Du fick fyra fortkörningsböter och höjde vår försäkringspremie till tiotusen om året.

Den gode James tecknar ett sällan skådad svinporträtt av sig själv och sitt vrickade sätt att existera. Det är inte så mycket självutlämnande som ett skoningslöst stålbad av självrannsakelse där de mest skamlösa sidorna av själen hängs ut. Det uppblåsta egot punkteras grundligt.
Manierna skapar nya beroenden liksom galopperande hypokondri med förståeliga mentala kollapser längs vägen. Och allt tonsatt till en taktfast prosa som fäster hårt och tungt i skallbenet.
Vid sidan av redogörelserna av relationer som blir till och skjuts i sank, berättas historien om skrivandet. Hur berättelserna föddes som förändrade författarens villkor och verklighet, och hur den verkligheten i sin tur födde nya böcker. Självbiografin är på sitt sätt ett eget kretslopp, inget förändras egentligen, inget utvecklas. Cirklarna blir antingen vidare eller snävare med åren men följer sin förutbestämda bana.