Oral omskärelse ...med mera
“What are you doing?”
“I want to feed you.”
“Why?”
“This is what I like to do. I’m a Feeder.”
“A Feeder? This is your kinky surprise?”
“Well yeah… it gets really erotic.”
Den här boken var ytterligare en chansning. Jag får erkänna att jag blev ganska skeptisk när förordet, skrivet av Wrath James White, är ett skyfall av rosor över författarkollegan. Hyllningarna står som spön i backen på ett typiskt amerikanskt vis.
Enligt White så är MonicaJ. O'Rourke en ”mästarinna på att manipulera… på att få dig att känna precis vad hon vill att du ska känna…” White betonar också att hans lovprisande inte har det minsta att göra med att han och O'Rourke är goda vänner som gjort minst två böcker tillsammans. Jojo, vi får väl se, tänkte jag.
Boken inleds med tre dikter som förvisso är välskrivna, om än ganska allmänna. Men de lyckas sätta tonen för vad som komma skall och redan efter första novellen Jasmine and Garlic är jag lite medtagen. Rejäl tortyrlitteratur av förnämsta sort, men bättre berättad än mycket annat i genren. Istället för att dröja vid det klägget och extremerna för sakens skull så vrider O'Rourke om pennkniven effektivt på de ställen som får mig att skruva på mig. Det fortsätter med den ännu bättre och hemskare Attainable Beauty som handlar om besattheten av en tavla.
So when, if ever, does one become fully accountable for one’s own actions? When does the trauma of childhood no longer qualify as an excuse?
You wonder if you will always be blamed for your sons’ misfortunes. If your boys will ever decide to not blame someone else, to not blame their daddy when their lives take those inevitable sour turns.
Sedan fortsätter novellerna att radas upp som rena pärlbandet. En, Hunting season, är riktigt dålig men å andra sidan bara någon sida lång. Resten är något av det bästa jag läst sedan Jack Ketchums Peaceable Kingdom.
De två första novellerna visar sig inte vara särskilt representativa, även om extrem tortyr lyfts till nya höjder i An Experiment in Human Nature där en grupp medicinstudenter bestämmer sig för att testa människokroppens smärtgräns.
Andra noveller är mysrysligt roliga som vore de skrivna av Roald Dahl, gothromantiska som av Neil Gaiman eller magiskt sorgmodiga som av Ray Bradbury. Faktum är att jag vågar pytsa in en präktig penning i potten på att Dancing into October Country är en hyllning till just Bradbury.
“Aunt Molly? What are you doing?” Samantha wept even harder.
“Stay still, Samantha. Do as you’re told. I’m going to make you beautiful.”
Again she looked at the painting, although she knew every brush stroke by heart. Now she looked to it for direction, guidance. Perhaps it wasn’t too late to save Samantha. Somehow she would save her from the torment Molly had been forced to live with.
She bent Samantha’s knees and removed the jeans and underpants from around her ankles, spread the legs further apart. Samantha sobbed, her fingers clutching and unclutching the bedspread.
Molly pressed the tip of the knife against the labia but wasn’t sure how to start.
En del av novellerna är ren skräckkomedi, tillexempel Oral Mohel. Eller såväl vackra, äckliga och roliga som Feeding Desire om en sjukligt överviktig kvinna som finner kärleken.
Tre av novellerna är något mycket hemskare än allt annat. De är inte särskilt blodiga och innehåller lite eller ingen fysisk tortyr. Men de är sjukt jävliga att läsa, i synnerhet där en åttaåring ska beskriva sin pappa med fem adjektiv i en skoluppsats. Eller för att citera vad Wrath James White skriver i förordet: ”Hell, Five adjectives about my Dad, by Nadine Specter almost shook a tear loose from me. Almost. I’m not one of those soft type brothas, but that shit was pretty deep.”
Novellerna rör sig fritt genom olika stilar, från dåtid till nutid, från sadism till förhäxningar och zombiebarn. Det hade lika gärna kunnat vara en antologi av flera författare, fast med ovanligt hög lägstanivå.
Är det något som är värt att anmärka på, så är det omslaget. Jag anser inte att bilden egentligen säger något om innehållet. Eller fångar något av läsupplevelsen alls. Deadite Press brukar annars vara duktiga på iögonfallande framsidor som fångar ögat men också speglar författarens vision. Har det fått någon att välja bort MonicaJ. O'Rourke så är det bara att beklaga. Själv har jag fått en ny favorit.
Relaterat:
Peaceable Kingdom
Population Zero
Hellraiser samling