Joker

Film, Serier / American Psycho, Joaquin Phoenix, Joker, arthur fleck, biofilm, hösten 2019, taxi driver / Permalink / 1
 
 

Intro
Här följer några spridda tankar på temat Joker, men enbart för de som redan sett filmen.

Det är egentligen så mycket mer jag ville ta upp, t.ex. den förvrängda men ändå logiska verkligheten i filmen, vad är sanning och vad är hallucination? Vad är kanske delar av både och? För att inte tala om Joaquin Phoenix – vilken storartad insats, väl värd sina spaltmeter. 
Men jag gissar det mesta i den vägen redan har sagts av klokare folk än jag och istället försöker jag bjuda på några personliga och förhoppningsvis någorlunda udda infallsvinklar.

 

 

Martin Scorsese
Att Martin Scorseses ande vilar över Joker kan få ha missat. Det är svårt att inte tänka sig Arthur Flecks utmärglade kropp som en variant av den senige och magre Robert De Niro i rollen som Travis Bickle i Taxi Driver. Å andra sidan får Arthur Flecks anorektiska framtoning och hans vanföreställningar mig också att tänka på The Machinist, där Christian ”Bateman och Batman” Bale ironiskt nog spelade huvudrollen. Ironiskt, både för att Joker är Batmans ärkefiende, men också för att karaktären Arthur Fleck kan ses som en inverterad Patrick Bateman från American Psycho. Den ene på samhällets topp och den andre på samhällets absoluta botten. Bägge med ett stegrande vansinne och en ofrånkomlig känsla av att egentligen inte existera.

Till skillnad från uttjatade åttiotalspastischer som det vimlat av senare år, är referenserna till Scorsese i Joker av en annan natur. Nästan som finalen av en trilogi, där de första delarna hette Taxi Driver och King of Comedy
King of Comedy handlar om den misslyckade ståuppkomikern Rupert Pupkin, spelad av Robert De Niro, som idoliserar en Johnny Carson-liknande talkshow-värd och senare kidnappar denne under pistolhot. Något som hade kunnat vara en möjlig utveckling även i Joker. En knallröd kostym som Pupkin bär påminner om den i Joker och ståupp-syltan som Arthur Fleck framträder på i Joker är som tagen ur King of Comedy.
Våldet i Joker påminner också om Martin Scorseses tidiga filmer. Det är långt ifrån det typiska underhållningsvåldet utan istället realistiskt och obehagligt. Scenen där Arthur Fleck går fram och skjuter ihjäl en obeväpnad yuppie i ryggen påminner starkt om scenen där Travis Bickle stoppar ett rån i Taxi Driver. Det är inga coola avrättningsfraser. Ingen kaxig sista replik. Det är våld som sker hastigt och slutgiltigt. 

 

Staden Gotham

Smutsen som genomsyrar Gotham, de fula och dunkla cellerna till lägenheter, soporna som fyller gatorna, de gigantiska råttor som hemsöker gränderna. Den stora mängden hemlösa. Hela den stinkande, högljudda och sinnesjuka storstaden blir i sig själv en referens till gamla sjuttiotals-New York, med skenande kriminalitet och smuts. Just som den beskrevs genom Travis Bickles ögon i Taxi Driver.
Joker är också den DC-film som kommer närmast Frank Millers vision av Gotham i serieklassikern Mörkrets Riddare.

Det är också en skildring av en smältdegel som blivit till en lättantändlig krutdurk. Gotham är en etniskt och socioekonomiskt segregerad skitstad där det enda sätt som unga, arga män av olika etnicitet och klass kan göra gemensam sak är genom att i sanning bli en ansiktslös pöbel, förklädda i masker.

Det blir en direktparallell till studier av Robert Putnam eller Eric Kaufmann, liksom den nysläppta Ethnic Diversity and social trust: a narrative and meta-analytical review – forskning som är samstämmig i slutsatsen att mångkulturella samhällskonstruktioner upplöser mellanmänsklig tillit och den sociala sammanhållningen. Något som leder till instabila samhällen som präglas av misstänksamhet och motsättningar. Men även alienation och ohälsa. Eller som Arthur Fleck uttrycker det: ”Is it just me, or is it getting crazier out there?”

 

Det faderslösa samhället

Arthur Fleck är uppväxt med en ensamstående mor och ett okänt antal sadistiska styvfäder. Pojkar som växer upp utan sin far är överrepresenterade när det gäller missbruk, brottslighet och asocialt beteende. Enligt amerikanska och engelska undersökningar kommer omkring åttio procent av alla intagna på ungdomsfängelser från just sådana förhållanden. Ensamma mödrar, särskilt sådana med många sexpartners, är de hushåll där övergrepp och misshandel av barn sker mest frekvent. Det är även där de grövsta fallen förekommer. Utsattheten för barn till ensamstående mödrar märks tydligast i filmen när det kommer till några korta utdrag från Arthurs sjukdomsjournal. Där beskrivs hur Arthur bundits vid ett element och nästan misshandlats till döds av en styvfar, utan att Penny Fleck ingrep eller sökte hjälp.

Men en sorts närbesläktat riskbeteende visar sig också hos kvinnan som Arthur fixerar vid efter att hon hälsat på honom i hissen. Trots att kvinnan är ensamstående mor i ett kraftigt nedgånget bostadskvarter, med all den fara det innebär, så förutsätter hon att Arthur Fleck är harmlös. Genom denna naivitet utsätter hon i förlängningen sitt barn för fara, då galningen Fleck bryter sig in i deras lägenhet. Hennes enda försvar blir då att vädja till Arthur att gå därifrån, med okänt resultat.
Det är inte ovanligt att dessa utsatta barn har ett väldigt ambivalent förhållande till sin mor resten av livet igenom; modern pendlar mellan att vara en förtrogen till att utsättas för förakt och våld. Så även i Joker, där Arthur går från att vårda sin åldrande och skröpliga mamma till att brutalt kväva henne. På samma vis pendlar bilden av den frånvarande fadern mellan stark idealisering och bottenlöst hat och ressentiment.  
Det är tydligt att den vuxne Arthur Fleck fortfarande söker en slags fadersgestalt. Dels hos Thomas Wayne, den framgångsrike magnaten och borgmästarkandidaten. Dels väljer Arthur själv en fadersfigur i form av talkshow-värden Murray Franklin. Arthur drömmer om att bli komiker, framgångsrik och applåderad. I hans fantasi säger Murray att han skulle ge vad som helst för att få en son som Arthur.

 

Patricide
Det är också Murray, inte Thomas Wayne, som Arthur mördar efter att han transcenderat till Joker-karaktären, i ett spektakulärt patricide. Ett fadersmord, på en symbolisk och självvald fadersfigur.
Fleck möter under filmen två barn på närmare håll, båda är till synes faderslösa. Även på barnsjukhuset han besöker omges barnen enbart av kvinnor. När Arthur Fleck försöker jaga ikapp ett gäng ynglingar som stjäl hans skylt så slutar det med att han själv blir misshandlad och rånad. Att vara en vuxen man medför ingen respekt och ingen auktoritet.
Gotham i stort upplevs som en stad där samhällsfunktionerna inte längre upprätthålls, i synnerhet inte de sektorer som är mansdominerade. Gatorna fylls med avskräde och kriminella element, men sopgubbarna syns inte till och poliserna är trötta, ineffektiva och under attack.
Vi ser idag en utbredd psykisk ohälsa som kan förklaras, åtminstone delvis, av familjens sönderfall. Vi ser idag en gränslöshet och rotlöshet som kan förklaras, åtminstone delvis, av det faderslösa samhället. När identitetspolitisk vänster talar om ”medelålders vita män” och identitär höger talar om ”bortskämda boomers”, är det egentligen samma grupp som adresseras. Det är besvikelse över den pappa som aldrig fanns där på riktigt, varken för att stötta eller sätta gränser. Det är ilska från en generation som har förvägrats att växa upp. Som bromsats i ett barntillstånd av den terapeutiska staten, diagnosticerade och medicinerade. Fostrade av förskolefröknar och distraherade av animerade filmer för alla åldrar. Med terminer av poänglösa studier och en framtid redan intecknad och övertrasserad; oförmögna att ens flytta hemifrån. 

I en vidare utsträckning kan man se de båda karaktärerna Thomas Wayne och Murray Franklin som symboliska fadersfigurer att idealisera, men också göra uppror mot. Murray som rolige farsan som dyker upp någon gång i veckan. Wayne som den kylige och distanserade fadern. Världarna är separerade, kontakten med de båda sker på sin höjd genom teveskärmar.
På ett plan drömmer staden Gotham, liksom det misshandlade och svikne inre barnet hos Arthur Fleck, om att förståndiga män som Wayne ska rädda dem från världen och verkligheten.
När Thomas Wayne istället klankar ned på sina blivande undersåtar och kallar dem clowner, blir reaktionen istället den upproriske tonåringens.
De yngre Gothamborna blir en självuppfyllande profetia genom att klä sig i clownmasker och kaosa loss på stan. Wayne själv mördas av en de clowner hans ord skapade, det vill säga ytterligare ett slags symboliskt fadersmord.  
När Murray, mannen som Arthur drömde om att kalla far, visar klipp och hånar Arthurs uppträdande på en ståuppscen, kallar han honom för Joker. Även han sår fröet till sin egen undergång i och med sina hånfulla ord.
Genom morden på Murray Franklin, Thomas Wayne och Penny Fleck, förgör Joker sina skapare och sitt eget ursprung. På så vis blir det dubbelbottnat att ha Robert De Niro i rollen som Murray Franklin, för på så vis avrättar också filmen Joker delar av sitt cinematiska ursprung genom att skjuta ihjäl mannen som spelade såväl Taxi Driver som King of Comedy.
Penny Fleck påstår att Thomas Wayne egentligen är Arthurs far. Samtidigt påstås det flera gånger att Arthur är adopterad och därmed har en både okänd far och mor. Då är alltså varken Murray, Thomas eller Penny föräldrar till Arthur. Men däremot är de alla delaktiga i skapandet av den Joker han förvandlas till.

 

Clownmarionetter & Köttdockor

Något av det mest olustiga med Thomas Ligottis The Conspiracy Against the Human Race är Ligottis syn på determinism och medvetenhet, med tankar om att människan är en köttdocka i marionettrådar. Utan egentlig egen vilja. Flera av Ligottis bästa och mest skrämmande noveller innehåller handdockor och marionetter av olika slag, som rör sig och talar utan synliga händer som styr dem. I intervjuer har Thomas Ligotti även lekt med tanken att rädsla för clowner egentligen handlar om dockor, om en rädsla för människoliknande döda ting som kommer till liv. Marionettdockan och dess marionettmästare är också begrepp som återkommer hos poeter och författare som liknelser för att känna sig styrd, men också fången i något redan förutbestämt. Känslan av att inte helt och fullt vara människa. Eller för att citera American Psycho: “There is an idea of a Patrick Bateman; some kind of abstraction. But there is no real me: only an entity, something illusory. And though I can hide my cold gaze, and you can shake my hand and feel flesh gripping yours and maybe you can even sense our lifestyles are probably comparable... I simply am not there.”
Redan i öppningsscenen använder Arthur Fleck sina egna fingrar som marionettrådar för att framkalla en olustig illusion av ett leende. Arthur Flecks maniska skratt låter mekaniskt och omänskligt, ibland som hysterisk gråt, ibland som en kuslig leksak.
Arthur går samma väg hem. Uppför samma ändlösa trappa. Ett livstrött steg i taget. Kollar samma tomma brevlåda.
Finns Arthur Fleck? Finns verkligheten så som han föreställer sig och filmen berättar om? Är han en galen clown som spelar människa eller en galen människa som spelar clown?
Under flera tillfällen under filmen dansar Arthur på ett sätt som liknar mer en strid än en dans. Han vänder och vrider sig runt som om han slingrar sig i osynliga trådar. Eller är det kanske något illvilligt och omänskligt som rycker och sliter i nervtrådarna? Som tvingar hans kropp att röra sig och hans mun att le?  
En annan referens till docklika och mekaniska människor är när Arthur nästlar sig in på en biovisning för Gothams överklass. På filmduken syns Moderna tider av Charlie Chaplin. Filmens ledmotiv Smile spelas även i Joker, då i Jimmy Durantes version.
Moderna tider handlar om individens kamp för överlevnad i en hård värld, där pengar skattas högre än värdighet, trygghet och lycka. Där maskiner ersatt människor och människor behandlas som maskiner. Där Charlie Chaplin och hans väninna tycks vara de enda som verkligen lever, andra i fabriken verkar robotlika eller som själlösa marionettdockor.

Arthur Fleck kväver sin mor på sjukhuset. Han sminkar sig sedan till Joker för att mörda även sin fantasipappa Murray Franklin. Han är inte helt färdig med omvandlingen när han får besök av två före detta arbetskamrater. De enda män Arthur Fleck har någon slags kontakt med överhuvudtaget är symptomatiskt nog sådana han jobbat ihop med, inte några som spontant har valt att umgås med honom. Även besöket känns framtvingat i sig.
När Arthur brutalt mördar den ene mannen så är det med en sax. Det är som om han symboliskt klipper av de sista marionettrådarna som håller honom fången. Som gör honom till den tungt medicinerade köttdockan Arthur Fleck.
Nästa gång vi ser honom har han transcenderat till Joker och dansar, befriad och lustfylld, i samma trappa han tidigare släpat sig upp för.
När Joker kommer till tevestudion är det med en helt annan personlighet, något som speglas i rörelsemönstret ner i minsta detalj, även på sättet han röker sin cigarett. Joker är extravagant, oberäknelig och full av självförtroende när han kliver ut i rampljuset. Publiken fängslas omedelbart.
Eller som Arthur Fleck själv uttrycker det:”For my whole life, I didn't know if I even really existed. But I do. People are starting to notice.”


     

 

 

 

 

#1 - - Lamia:

Har du läst Ulf Lundells roman "Friheten" (1999) En tjugo år gammal roman, men där incels, ensamvarg-terrorister karaktärsdragen finns representerade. Du har en variant på Joker i karaktären "Trick".

Svar: Jag har faktiskt läst den, när den var ny. Minns den dåligt dock, Lundells romaner/dagböcker har en tendens att flyta ihop i minnet.
kanske läge för en omläsning.
Jag

Till top