stewe

 

”Mitt namn är Natasha och jag är en slav.
En egendom. Jag har ägts av någon så länge jag kan minnas.”

 

Kenyatta och Natasha möts på en BDSM-klubb. Kenyatta är den dominanta parten. Natasha är den undergivna. Kenyatta är svart. Natasha är vit.
Natasha dyrkar Kenyatta och vill lära sig allt om svartas historia, få förståelse vad som driver hennes älskare.
Mellan deras dominanslekar högläser Kenyatta ur historieböcker som beskriver förtrycket mot svarta sedan den transatlantiska slavhandeln förde dem till den amerikanska kontinenten.
Men enbart läsning är inte nog. Kenyatta bestämmer sig för att få Natasha att förstå, på riktigt. Hon underkastar sig villigt.
Kenyatta påbörjar en fyrahundra dagar lång prövning som inleds med att han hårdhänt kedjar Natasha i en egenkonstruerad simulator av ett slavskepp. Siffran fyrahundra är symbolisk; de ska symbolisera de fyrahundra årens förtryck av Amerikas svarta, komprimerade till lika många dagar.  
Inuti slavskeppssimulatorn vaggas Natasha fram och åter, som under vilt krängande vågor. När Natasha blir sjösjuk och kastar upp, tvingas hon sova i spyorna. Bojorna skaver sår på hennes hals och handleder. Simulatorn är byggd för att bli lika instängd som under ett riktigt båtdäck, klaustrofobiskt och kvävande. Natasha är som fångad i en mardröm. Samtidigt är färden över plågornas hav bara början. Det kommer att bli värre.
Wrath James White har som författarsignum att dra sina idéer till dess logiska slutpunkter. Sällan har det utförts lika metodiskt och effektivt som i 400 days of Oppression. Det går inte att ta miste på att detta är funderingar som engagerat White under många år. De moraliska imperativ kring kollektiv skuld är inte de föregivna och enkelspåriga. Romanen lyckas också fånga upp något av samtidens underliggande trauman, kanske träffsäkrare än diverse facklitteratur och debattinlagor.  

Idag möts vi av bilder från ett USA där enskilda vita beter sig som den undergivna Natasha. De samlas i grupper och gråter och späker sig själva för sina synders skull. De mässar namn och håller upp fotografier som ikoner. De deltar villigt i att släpa sin historia och dess monumentala namn i smutsen - rent bokstavligen. De knäböjer för svarta människor och tvättar deras fötter. Eller rentav kysser deras skor.
När fäder fostrar finns alltid det outtalade löftet om fysisk bestraffning som en möjlig yttersta konsekvens. När mödrar fostrar är det genom skam – och skuldkänslor. Är det kanske därför Det Faderlösa Samhället har frambringat en generation, som likt Natasha, söker sig till plågofyllda perversioner som sadomasochism, samtidigt som de emotionell manipuleras till en kvasireligiös underkastelse av en cynisk härskarklass?
Känslor av skuld och skam är bland de effektivaste medlen för social kontroll, oavsett om martyrens namn är Jesus från Nasaret eller Sankt George Floyd.

Natasha har fördelen att som undergiven masochist åtminstone njuta sexuellt av några av Kenyattas sadistiska slavlekar. Undergivna blekansikten verkar snarare få en religiös tillfredställelse av att vältra sina dvärgsjälar i stoftet. Som GK Chesterton konstaterade så leder inte Guds död till att människan slutar tro på någonting, istället tror hon på vad som helst. Ingen av den dödsstatistik som ”Black Lives Matter”  åberopar har någon förankring i verklighetens siffror, utan helt Tvärtom. Det gör att dessa rörelsers krav- ”sluta mörda oss” – aldrig går att uppfylla, eftersom det inte sker några systematiska avrättningar av svarta; förutom utav andra svarta i gängkriminella uppgörelser. Det spelar dock ingen roll, eftersom det hela egentligen handlar om tro och inte om fakta. Jungfrufödelsen blev inte en del av kristendomen genom labbexperiment, utan genom metafysisk kvasivetenskap baserade på den föregivna utgångspunkten att Gud existerar och Jesus är hans son.   
En av de intressantaste frågorna som Wrath James White väcker genom karaktären Kenyatta, är hur – och i vilken utsträckning – historien kan tillåtas förklara och ursäkta individers samtida agerande. En fråga som ställs till sin spets i dessa dagar.
Den historiskt belastade slavmentalitet som präglar karaktären Kenyatta och idén om strukturell rasism som utgör den ideologiska grunden i rörelser som ”Black Lives Matter” får sig ytterligare en törn i och med att USA:s svarta ser sig omsprungna av en hel rad andra grupper, däribland afrikanska invandrare.
Detta för oss direkt in på roman nummer två: Hero av J.F. Gonzalez och – återigen – Wrath James White.

 

”Min mor var vit och min far var Eritrean.”
”Låter som afroamerikan, men du varken ser ut eller talar som någon afroamerikan jag mött.”
”Det kommer jag heller aldrig att göra. Det är väldigt lite som är afrikanskt i det du kallar afroamerikan. Mitt folk blev aldrig besegrat och aldrig förslavat. Min mor är härifrån, från Philadelphia. Hennes familj bor på Chesnut Hill. Hennes far var advokat och politiker, inte en knarklangare eller hallick. Jag härstammar från läkare och affärsmän, inte från slavar.” 

Adelle Smith är en åldrande kvinna. En veteran från 1960- och 70-talets medborgarrättsrörelse och Black Power-organisationer. Hon har ända fram till ålderns höst ägnat sitt liv åt aktivism och bor till och med kvar i samma kvarter hon växte upp i. Trots en tilltagande gettofiering och social misär.
Staden håller en gala där eldsjälar hyllas, i synnerhet Adelle. Samma kväll råkar Adelle ut för ett allvarligt slaganfall som försvårar hennes tal och gör henne sängbunden.
Adelles dotter anlitar Natsinet som är specialiserad på både sjukvård och fysisk rehabilitering. Tanken är att Natsinet ska bo hemma hos Adelle medan fysioterapin pågår, men också finnas nära till hands ifall Adelle får ett nytt slaganfall.
Det visar sig snart att Natsinet verkligen inte gillar svarta amerikaner. Natsinet ser dem som en rasligt degenererad avart av hennes eget stolta afrikanska arv. I synnerhet avskyr Natsinet den amerikanska medborgarrättsrörelsen och personer som Adelle, som hon anser vara svaga, lata och inte sällan kriminella individer som skyller alla sina bekymmer på de vita och villigt skämmer ut sig i en illasittande offerkofta. Som du kanske anar, så har Adelles helvete bara börjat.
Det är lätt att dra paralleller till Stephen Kings psykopatsköterska i Lida, men genom att spela på teman som inomrasliga motsättningar, självförakt och offermentalitet, så lyckas paret Gonzalez/White att göra Hero till något eget. Jag har dock svårt att se J.F Gonzalez hand i verket. Det här är mer av en systerroman till 400 days of Opression signerad Wrath James White. Måhända har Gonzalez fungerat som en mildrande röst, då våldet är mer nedtonat än vanligt. Något som passar storyn.

Natsinet och Adelle får representera varsin sida av det svarta medvetandet, men också en konflikt mellan olika sätt att se världen på. En konflikt som egentligen finns mer inom USA, än mellan afrikanska invandrare och svarta amerikaner.
Exempelvis: Thomas Sowell och Malcolm X är två ideologiskt väldigt olika svarta tänkare, men bägge förenas i tanken om individens inneboende förmåga och att offermentalitet har en förmåga att bli sina egna trälbojor. Detta är vitt skilt från den postkoloniala ideologin om systematisk rasism och underordning som representeras av t.ex. Robin Diangelo och Angela Davis, där individen är offer utan större egen agens att förändra sina villkor. Där tanken om att ges lika förutsättningar har ersatts av idén om rätt till lika utfall.  
Man resonerar ungefär så här: Afrikaner tas som slavar för många hundra år sedan och hamnar i USA. De lever både segregerade från vita, men beblandas även med vita. Genom en lång tid av uppror, övergrepp och reformer har det amerikanska samhället inte bara gett svarta lika medborgerliga rättigheter, utan genom kvoteringsprogram givit svarta fördelar inom utbildningar och arbetsmarknaden. Trots det så drabbar den strukturella rasismen dessa amerikanska medborgare hårdare än långt mer mörkhyade människor som kommer direkt från den afrikanska kontinenten idag. Som romanens Natsinet, vars far är invandrare. Folk som troligen inte är fullvärdiga medborgare och därför mer rättslösa. Folk som inte är uppväxt i amerikansk kultur. Folk som troligen har språkförbistringar som rimligen skulle göra att den strukturella rasismen torde drabba dem hårdare än deras utblandade bröder som anlände i fångenskap för snart ett halvt millennium sedan. Ändå är det tvärtom nyanlände Nigerianen Mbunga Mumbatta som har dubbelt högre medelinkomst och gynnsammare karriärmöjligheter än Baltimorefödda Leroy och Yolandha. Till och med USA:s första svarta president Barack Obama är som bekant sonen till en kenyansk utbytesstudent.

Det är ett med andra ord ett resonemang som måste hållas samman av tro istället för fakta. För vad vore det för en diaboliskt strukturell rasism som Amerikas vita majoritet skapat, som förtrycker svarta men gör att de högsta studieresultaten uppnås av elever med orientaliska rötter? Det måste vara en sällsynt avancerad rasism den vite mannen konstruerat där han själv inte toppar vare sig inkomst – eller utbildningsstatistiken. Där allsköns kulörer och folkslag frodas, men just svarta amerikaner hålls under klacken av ett allomfattande förtryckande samhällssystem.
Varför ska USA:s svarta definieras av ett fyrahundra år gammalt slaveri medan japanättade medborgare, som fråntogs sina egendomar och sattes i koncentrationsläger av Roosevelt under andra världskriget, mindre än ett århundrade senare ligger skyhögt i inkomst – och utbildningsstatistiken. De judar som under nittonhundratalets första halva sjappade från ryssland och Europa på grund av förföljelser har onekligen klarat sig mycket väl i USA.
Korea är ett land bestående av mestadels risbönder. Ett land som våldsamt slets mitt itu på femtiotalet. Ändå har koreaner blivit en integrerad del av USA, inte minst genom att etablera butiker i getton. Det blev med tiden fler affärsinrättningar ägda av koreaner än av svarta -i svartas egna bostadsområden. Detta trots att koreaner är en marginell minoritet jämfört med USA:s svarta befolkning.
Detta fyllde många svarta med ressentiment mot koreaner, något som speglas i bland annat rapparen Ice Cubes låttext Black Korea:

”Every time I wanna go get a fuckin' brew
I gotta go down to the store with the two
Oriental one penny countin' motherfuckers
That make a nigga mad enough to cause a little ruckus[…]
So pay respect to the black fist
Or we'll burn your store right down to a crisp
And then we'll see ya
Cause you can't turn the ghetto into black Korea”

Motsättningarna kulminerade i våldsamheter under Los Angeles rasupplopp, tidigt nittiotal där upplopp och plundringar riktades mot koreanskt ägda inrättningar. Med massiv Butiksdöd i svarta bostadsområden som följd.
Romankaraktären Natsinet ska föreställa vara stereotypen av en självhatande mulatt som inte förstår förtryck, men lyckas också bli ett eko av personer som den militante Malcolm X som ställde krav och höga förväntningar på såväl sig själv som andra svarta.

 

”Förövare i koja och offer i slott
Utsattheten där högt i det blå
För alla brott någon annan begått
Hur länge ska vi sonande stå?”

Det här är med andra ord två böcker som väcker mångfacetterade funderingar. Jag rekommenderar dem bägge två, kanske inte minst som diskussionsunderlag.
Vi lever i bisarra tider, där inte bara pandemier blir globala. Även en proteströrelse som startades mot polisvåld i USA blir i nästa andetag en svensk angelägenhet, och anammas med samma lätthet som den senaste Netflixsuccén.
Vi lever under ett imperium, inte militärt utan mentalt ockuperade. Frivilligt och ofrivilligt. När jag ironiserar över dessa fenomen, blir det samtidigt en rikoschett åt eget håll då även jag är ett barn av min tid. Minst lika formad och färgad av USA:s vajande stjärnbaner som alla andra.
Men jag väl ändå betona att det är skillnad på att förstå vad det innebär att tvångsintegreras och formas kulturellt av en stormakt, och på att på allvar tro att man är en Amerikan som bara råkar vara född i provinsen Sverige. Bara för att du inte kan prata eller skriva längre meningar utan att använda amerikansk filmslang eller gödsla med anglicismer gör inte nödvändigtvis att du är haj på engelska.(Lex Linde) Bara för att två somalier kliver på bussen så bor du inte i Bronx; du bor fortfarande i Abbekås och åker med länstrafiken. Bara för att du döper om några gatukvarter till SoFo så kommer ingen att förväxla din pittoreska stad med New York.

Men medelsvennen vill ju så gärna vara amrikanare… oavsett om det handlar om senaste modet eller om indianfördrivning. Man vill det så det bränner i det anusblekta brunögat. Lämpligt nog så göder vår härskarklass det dåliga samvetet och uppmuntrar medelsvenne att tro att han inte är ursprungsbefolkning i sitt eget land. Vilken win-win-situation!
Hela ”Black Lives Matter Sweden” följer samma modus operandi. En masochistiskt lagd innerstadspöbel bestående av hipsters och högskoletjejer går ut och skriker amerikanska protestramsor de hört på youtube, medan adidasriddare kaosar. Applåderandes bakom dem står ett nästan enigt medialt och politiskt etablissemang. Till och med snutsvinen själva både stöttade och deltog aktivt i protesterna.
Att försöka sammansmälta den transatlantiska slavhandeln med Sveriges historia av backstugesittare och torpare är en slags mental kukröta i sig. Ännu mer bisarrt blir det när BLM företräds av debattörer som Nabila Abdul Fattah, Daniel Riazat, Özz Nujen med flera islamister och skumraskfigurer med rötterna i det gamla ottomanska imperiet: det vill säga ett muslimskt kolonialvälde som var högst drivande i slavhandeln och inom vars forna gränser slaveri förekommer än idag.
Att dylikt avskrap har mage att mästra svenskar om slavhandel och kolonialism med tanke på att det var vi som togs som slavar av deras anfäder Under 300 år är bara möjligt för att medelsvennen har gjorts till ett historielöst hjon som drivs av en kombination av skuldkänslor och fantasier om att vara en del av stjärnbanerets polkagrisränder.

Sverige går från Refugees Welcome-konsensus, till Metoo-mani, till Gretahysteri, till Tegnelldyrkan, till prostitutionspanik, till Black Lives Matter-pöbel. Det är kanske åldern, men jag anser att det går allt snabbare mellan dessa kvasireligiösa väckelserörelser och utslag av masspsykotisk moralpanik. Jag tycker att de duggar allt tätare och blir mer uppskruvade, samtidigt som ifrågasättande och sund skepticism demoniseras. Det tycks mig ogörligt att sia om nästa kalabalik. Eller var allt det här kan tänkas leda till. Men det är tydligt att kättare och heretiker av vår tid kommer att få vänja sig vid ett allt hårdare klimat om de envisas med att hålla sig till förlegade begrepp som logik och sanning.

Böckerna som nämns och citeras är:

400 days of Opression av Wrath James White.
Utgivningsår: 2013
Förlag: Blood Bound Books.
ISBN: 9781940250021

Hero av Wrath James White och J.F. Gonzalez.
Utgivningsår:2012
Förlag:Deadite Press.
ISBN: 9781621050230

Tredje citatet är hämtat ifrån Slaggprodukt