De Tre Bedragarna

Böcker / Arthur Machen / Permalink / 0
 

”Jag värjer mig icke för mina drömmars sång, jag vänder icke undan min blick från det groteska. Här, där allt bäddas in i halvmörker och förruttnelse, där vi vandrar i cederträdsdunkel och själva luften får lungorna att mögelsvida, kan jag icke förbli en enkel man. Jag ser flammorna rodna i fönstren och huset förtrollas; just det där rummet, sanna mina ord, är fyllt av blod och eld.”

De tre bedragarna – eller Transmutationerna som hela titeln lyder, utspelar sig i det sena artonhundratalets dimsvepta London. Byggnaderna, gasljusen, pubarna och droskorna blir besjälade i den målande prosan. Arthur Machen beskriver gatorna av kullersten lika livfullt och ljuvligt ljudande som andra beskriver soliga skogsgläntor och sångfågelstäta vandringsstråk.
Längs dessa gator och genom gränder trampar kamraterna Dyson och Phillips, medan de intensivt diskuterar författande och allt möjligt annat mellan himmel och jord.
Så hamnar ett antikt guldmynt i deras väg. Det föder en oförutsägbar och skrämmande händelsekedja. Vi får möta ett antal udda figurer med ännu märkligare berättelser de vill dela med sig av. Det gör att boken utvecklar sig till en slags novellsamling, men inom ramen för romanen.

Luften som blåste in genom det öppna fönstret var en mystikens andedräkt och i mörkret kände jag tystnaden bli tung och sorgsen som i ett rekviem. Jag frammanade bilder av sällsamma skepnader vilka snabbt anhopades i vassen vid flodens strömmar.

 Jag blir alltid förtjust när en ny bok från Hastur dimper ned, men Arthur Machen och De tre bedragarna är sällsynt bra även för att vara från förlaget som så sällan gör mig besviken. 

I Jonas Wessels översättning så sprakar och gnistrar meningarna med sällsam lyster och volymen innehåller även en hel del ”extramaterial” som fördjupar och förstärker läsupplevelsen: Ett förord Arthur Machen skrev 1923, några av författarens egna reflektioner i efterhand, samt ett antal recensioner från kritikerkåren – varav flertal underhållande sågningar av såväl boken som Machens författartalang.

Det är min hobby, sådana här saker. Vet ni, jag brukar ofta sitta här timme ut och timme in och meditera kring samlingen. Jag tycker mig se ansiktena på alla de som lidit – ansikten förvridna av pina och drypande av dödssvett. Jag ser hur de träder fram ur dunklet allt tydligare och hör ekona av deras skrik om nåd.


Flera av sakerna som recensenterna rasar mest emot, är det jag uppskattar mest: Machens sätt att väva in humor i allvaret, och berättelsernas dragning åt det groteska och ockulta.
Som grädde på moset avslutas volymen med en utförlig efterskrift signerad ovan nämnde Wessel: Machen, Wilde och Det gula nittiotalet placerar både verket och författaren i sin tids kontext. Wessel bjuder på ett initierat porträtt av Oscar Wilde och prostitutionsskandalen som krossade hans karriär, vilket i sin tur ger en del av förklaringen till varför Machens böcker togs emot så syrligt av hans samtid.
Rekommenderas varmt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till top