stewe

“A society that has made 'nostalgia' a marketable commodity on the cultural exchange quickly repudiates the suggestion that life in the past was in any important way better than life today”  
- Christopher Lasch

För första gången på sisådär femton år såg jag Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton i julas. Orsaken att jag återbesökte denna charmiga bagatell - som trots åren träda sitter inpräntad i mitt minne- var att sonen ville se filmen ifråga; istället för att bara höra mig dra glögg- och kommunistcitaten från den.
Med åren har jag blivit anti hela grejen att fira storhelgen efter en programtablå. En hel del saker har jag överhuvudtaget aldrig ens sett i sin helhet, som Kan du vissla Johanna exempelvis.
Det är inget fel på Karl-Bertil, den är ju en liten tecknad pärla. Att se den ihop med sonen gjorde det hela till en underhållande stund. Folk som fixerar vid Kalle Anka-klippen får gärna göra det. Men personligen vill jag ha mer mänskligt umgänge än att år efter år höra samma gamla repliker och genomlida det senaste reklamblocket från Disneyfabriken. Jag försöker skapa jultraditioner djupare än glimrande skärmar.

Det som är talande för alla dessa tevetraditioner, och Karl-Bertil Jonsson i synnerhet, är att de är bleknande bilder från ett svunnet Sverige och består av daterade ritualer för att konsumera television. Ett Sverige som idag problematiseras av allsköns småpåvar och politruker. En tid före tekniken tog bort teveapparatens funktion som en ställföreträdande lägereld. Som hela släkten årligen samlades omkring. Över generationsgränserna, satt man förtjusta i att få se tecknat på den statliga televisionens kanaler.

Det är givetvis en form av nostalgi i sig självt, dessa julrepriser som ännu samlar mångmiljonpublik. Men det är som sagt samtidigt rester från ett allt mer avlägset förflutet.
Man fortsätter sina tevetraditioner för att det är något som signalerar samhörighet och släktband. Man ger sjungande möss och Tage Danielssons trötta östgötska en överdriven betydelse för att man saknar något djupare att samlas kring och fästa sina minnen vid. Svensken bytte ut Julottan och hembygdsgårdens ringlekar kring granen mot det här. Det må låta tragiskt och rentav deprimerande, men det är samtidigt ett faktum som är vad det är.
Därför är det inte raderandet av tomteverkstadens tecknade negerdocka i sig som upprör, utan att det är en inskränkning i det repetitiva och rituella man burit med sig sedan barnsben. Ett utsuddande av kollektiva minnen som band samman vår atomiserade samtid till ett oss.
Gör dej inga blåögda illusioner om att det är någon uppriktig politisk korrekthet eller progressiv omtanke som styr saxarna när det klipps i Kalles jul. Varje ingrepp betyder några sekunder till att fylla med reklam för den senaste grälla och gapiga produkt som Disney vill att dina barn ska konsumera.

“When the real is no longer what it used to be, nostalgia assumes its full meaning”
- Jean Baudrillard

Men efter sisådär 45 år av att marinera i tevetablåns Julutbud, händer det plötsligt grejer kring Karl-Bertil Jonsson.
Det första jag noterar är att en Scenföreställning, givetvis med Henrik Dorsin som motor, ges stor uppmärksamhet när den sänds på SVT. Varför givetvis Dorsin? För Dorsin är den givna länken mellan gårdagens kuplett- och revyföreställningar och dagens ironiskt distanserade humor. En Robert Gustavsson för de (marginellt) yngre som också kunde det där med att vara folklig på Allsången och göra hipsterbuskis i Nilecity.
Scenföreställningen av Karl-Bertil Jonsson är i mångt och mycket en uppvisning i nostalgi, där skådespelarna citerar de klassiska replikerna till publik som har hört dem till leda från barnsben. Några Dorsinska kuplettnummer och typiska trötta referenser till nutiden: Zlatan… Iphone… Trump…
Av någon anledning är det viktigt att påminna folk om det nuvarande året. Det är inte ens humor; man bara nämner olika saker som folk känner igen. Gärna på dialekt eller med gäll röst.

Det är ingen slump att samme Dorsin dyker upp i ännu ett försök att blåsa liv i Jönssonligan.
Det är bara sex år sedan senaste Försöket; där en regissör, som gissningsvis drömt om att göra en Mission Impossible-rulle, istället fick nöja sig med att bränna skattestålar på att göra gärdsgårds-action av en folkkär klassiker.
Den gamla uppställningen av Jönssonligan var jönsiga farbröder som gjorde charmig pilsnerfilm för en i grunden bonnig befolkning. Det går sig inte göra längre. Den svenska gräddan av skådespelare kan ju inte bete sig som rena Stefan & Krister. Med Dorsin vet man vad man får, den där perfekta blandningen av mycket gammalt och en nypa nytt. Ironisk nostalgi.
Det går ju inte ha gubbar i huvudrollen så precis som i förra reboot-försöket så tas ett kvinnligt alibi med för att balansera de tre männen. Den progressiva agendan (som alla säger sig vilja ha men som ändå allt som oftast leder till floppar) kommer i lagoma stora doser för att svälja. Konceptet från en förgången tid placeras i samtiden genom några enkla nutidsreferenser: Zlatan… Iphone… Trump…
Utöver Dorsins föreställning arbetas det nu också på en Långfilmsversion av Karl-Bertil Jonsson, där den tecknade kortfilmen ska sträckas ut till sisådär en och en halv timme – minst. Kommer Dorsin att vara med? Sångnummer? Tveksamt. Vad ska man då fylla filmen med? Vad tillför det berättelsen att göra den tre-fyra gånger längre än originalversionen? Vissa saker är bra just för att de är korta. Som punkdängor och skräcknoveller.
Detta är ju i sig bara en svensk spegling av en större populärkulturell trend. Där man blåser upp Bilbo – En hobbits äventyr till en specialeffektsspäckad och totalt olidlig filmtrilogi. Där man gör ständiga nyversioner av filmer och franchiser vars lik knappt hunnit svalna från förra återupplivningen.

”Irony is the song of a bird that has come to love its cage”
- David Shields

Varje reboot och varje prequel signalerar förvisso en form av nostalgi och fantasilöshet, liksom adaptioner i sig. Men en tolkning av ett verk i ett nytt medium för åtminstone med sig något nytt till bordet. Till exempel gav filmatiseringen av Watchmen oss en mer välhängd Dr Manhattan än i serieförlagan. Och en blå kuk är ju som bekant ett Konstverk i sig, ju större desto bättre.
Vi har de senaste åren sett filmer som Star Force: The Force awakens som ska föreställa vara en uppföljare, men egentligen är en återupprepning av de första filmerna. Istället för en tafatt och trevande hjälte som Luke Skywalker så får man en kickasstjej som redan kan det där med att sabla ner motståndare och ratta Årtusendefalken från start. Ingen Yoda behöver frogsplaina hur man blir en Jedi där inte.
Eller Ghostbusters 2016 som är en reboot med kickasstjejer, men som ständigt refererar till de klassiska åttiotalsfilmerna som filmen hävdar sig vara fristående ifrån. Eller ännu märkligare, Men in Black: International, där kickasstjejen från Thor-filmerna gör Will Smiths roll och Chris ”Thor” Hemsworth gör rollen som brukade göras av Tommy Lee Jones. På något sätt verkade filmbolaget medveten om vilken smörja de bakat ihop och använde redan i trailern ett klipp där Hemsworth knockar någon med en hammare. Med andra ord har vi en reboot som ständigt refererar till en trilogi som få av oss orkar minnas, men som för säkerhets skull också dubbelrefererar till en mer framgångsrik filmfranchise från Marvel. Detta är uttjatad referenshumor och nördig nostalgi på nivåer som borde vara omöjliga.
Disneyfabriken gör återinspelningar av sina tecknade klassiker. Nu kan du se babianen höja upp en nyfödd Simba på lejonklippan, fast datoranimerat istället för hundratals vackert handtecknade bilder som i originalet.
Varje ny generation dränks i referenser och syftningar till filmer de aldrig sett. Charmen och den barnsliga naiviteten från originalen ersätts av en nihilistisk ironi och en agenda som aldrig låter dig glömma din samtid. Målgruppen tycks vara medelålders fanboys som vill återuppleva en loop av barndomsnostalgi fast med en ironisk distans. Samtidigt som upprepade floppar och youtubes många missnöjesvideorna på temat ”identitetspolitik äter min favoritfranchise” låter oss ana att målgruppen blir alltmer kritiskt inställda.  Eventuellt får Corona och karantänerna bubblan att slutligen spricka, åtminstone för den inflaterade filmmarknaden av stjärnskräp och mantelskit.
Det är en ironi i sig, att dessa figurer, som aldrig skulle få för sig att kritisera samhällstillståndet, däremot blir sura i fläsket när den normbrytande agendan inkräktar på deras låtsasdomäner av serier, rollspel, fantasy, sci-fi, gaming, osv. Den plastiga overkligheten engagerar långt mer än verkligheten utanför deras egen dörr.  

När jag numera får för mig att spana in utbudet av populärkultur så påminns jag allt oftare om ett citat från Fight Club: “With insomnia, nothing seems real. Everything’s far away. Everything’s a copy of a copy of a copy”
Det är väl talande i sig att jag använder ett filmcitat för att beskriva min egen växande trötthet på själlös skräpkultur och repetitiv konsumtion.
Tänkare som Baudrillard, Lasch och Shields såg ironi och nostalgi som ett tecken på en narcissistisk och döende kultur. De varnade för en snar framtid av själlösa och mekaniska simulationer av det som kallas verkligheten. Där det enda sanna som existerar är Lögnen; den tillgjorda och allomfattande.