stewe

”Skogen är otämjd djurisk, våldsam och mörk. Egenskaper som går igen hos flera av karaktärerna som kan anses befinna sig på fel sida om lagen, eller åtminstone det moraliska rättesnöret. De är inte bara en sorts manifestation av skogen och dess otämjda natur, de är självklara motsatser till seriens hjältar i såväl framtoning som beteende.

Lika prydligt som agent Cooper stoppar ned sin skjorta eller vattenkammar sitt hår, lika bångstyriga luggar, fladdrande skjortor runt midjorna och svarta läderjackor kännetecknar hans motsatser. Inte minst den demoniske Bob som i sina solkiga jeanskläder och sitt orakade, vilt grimaserande ansikte mest liknar en tjackladdad Motörhead-roddare. Flera som ser Bobs uppenbarelse påpekar i synnerhet hur smutsigt och ovårdat hans långa och gråa hår är.

 Bob vrålar, ylar, rör sig ryckigt och obehärskat, klättrar över möbler som ett vilt djur. På samma sätt saknar slynglar som Bobby och Mike självkontroll. De gestikulerar hetsigt, röker och dricker, tappar humöret och skäller som hundar i sin fängelsecell.”

Det är långt ifrån allt som jag har anledning att känna mig nöjd med efter mer än ett decennium med den här bloggfan, men en av texterna jag själv tyckte jag fick till var mina sju år gamla reflektioner kring Twin Peaks.
Sedan dess har det kommit en säsong 3 som jag valde att inte se.
Dels för att jag med åren blivit skeptisk till nördepokens galopperande sentimentalitet och nostalgi. Det är frånstötande att se en vuxen människa Lipa hysteriskt av att se barndomens leksaksrymdskepp komma till liv.
Eller när mina kids hamnade bakom två medelålders män som hade bokat biosäten för att se My Little Pony tillsammans och engagerat diskuterade huruvida långfilmens handling skulle påverka nästa tevesäsong om ponnyhästarna.
Men också för att jag anade att TP3 skulle vara någonting helt annat än det Twin Peaks jag minns, kanske inte minst hantverksmässigt. Något jag tydligen fick rätt i då Twin Peaks – the return är fullspäckad med CGI och egentligen inte är varken en fortsättning eller upplösning på nittiotalsseriens två säsonger och långfilmen Fire Walk With Me.

Detta om The Return har jag lärt mig av att titta på Twin Perfects fyra och en halv timma långa utläggningen om vad Twin Peaks egentligen handlar om. Alla tre säsongerna plus filmen avhandlas autistiskt ingående. Vad är det underliggande budskapet som David Lynch vill förmedla?
Själv köper jag helt den grundliga analysen. För den som inte får nog så har Twin Perfect gjort två uppföljande videor som går att hitta på hans kanal. Ett måste för oss grånande Twin Peaks-fans och våra tonårsteorier från förra århundradet. Samtidigt kanske inte något för den som vill hålla kvar vid mystiken kring Lynchs vision.