Intervju: KG Johansson

Allmänt, Böcker, Musik / Permalink / 0
KG Johansson
 
 
Det är med stor stolthet jag presenterar denna dagsfärska intervju med en av mina egna favoritförfattare.
Läs och njut!

Eftersom jag vid åtminstone ett tillfälle kallat dig Sveriges bäst bevarade hemlighet när det kommer till författare så lyder första frågan givetvis: Vem är egentligen KG Johansson?

Här är mitt livsberättelses nötskal: Född 1952 på en liten bondgård i södra Norrbottens inland, var sjuk länge vid fem års ålder och lärde mig läsa, fortsatte med det. Puberterade ungefär när Beatles och Stones och Who och dom andra erövrade USA, byggde en elgitarr i slöjden, spelade i olika band tills jag vågade söka till musikutbildningen på Framnäs. Efter fem år där (två förberedande, tre yrkesutbildning) blev jag färdig precis när musikhögskolan i Piteå kom igång och fick jobb där. I många år hade jag vansinnigt roligt, inte minst 1981-82 när min fru Gunilla och jag bodde ett år i Hollywood (jag gick på Musician’s Institute, hon studerade fashion design på Woodbury), men så småningom blev det trist på musikhögskolan. Under tiden försökte vi få barn men misslyckades några gånger innan Margareta Unanders transfusioner fick det att funka och Jennifer föddes 1990 och Miranda -92. 1996 började jag forska och blev lektor, doktor och professor, varpå jag snabbt sa upp mig för att skriva på heltid. Gunilla och jag hade redan översatt ett gäng böcker, mest sf och deckare, och jag tog upp den tråden åt förlag som Vertigo och Hastur. På musikhögskolan hade jag varit skolans symbol-rocklärare men tog sen upp nylongitarren igen (sök Grosse Fuge på t ex Spotify). Just nu översätter jag Algernon Blackwood och putsar på en drömsk klimathistoria, se sista frågan. Samt skriver på min sextiofjärde musikbok.

Ett annat svar på samma fråga är "Han är KG Johansson. Inte Kjell-Gunnar eller Kjell Gunnar, eller det fantastiska KG-Kjell, som region Norrbotten länge trodde; inte heller K-G, K.G., K.-G. eller ens K G Johansson." Mina föräldrar funderade på "Krister" men eftersom jag hade två äldre bröder med dubbelnamn blev de oroliga för att jag skulle bli avundsjuk. "Kjell-Gunnar" är emellertid långt och otympligt. Sommaren efter femman var det något kristet läger på skolhuset i byn. Jag var inte anmäld men cyklade dit för att kolla läget och träffade en massa roliga människor, så jag var aldrig hem förrän när lägret slutade tre dagar senare. Inget klädombyte med mig. En av mina bästa vänner var där och skrev, i matkön, på ryggen av min vita T-tröja "Åsna" (jag sa ju att det var en av mina bästa vänner). Jag fann en genial lösning: jag vände tröjan ut och in. Nästa dag skrev han (hur han kan ha skrivit på min rygg utan att jag märkte det minns jag inte i dag …) – nästa dag skrev han K-G. Grejen med det, i mitten av sextiotalet i södra Norrbotten, var att alla visste vad förkortningen betydde: knull-gummi. Jag valde att hellre vara ett sådant än en åsna och det fäste och alla, till slut även mina föräldrar, har kallat mig KG sen dess. När de gick bort för några år sedan bytte jag officiellt.
 

 

Musik spelar en stor roll i ditt liv. Vad spelas i bakgrunden när tangentvalsen går, eller föredrar du rentav tystnaden?
Om du lyssnar på musik till skrivandet, skiljer spellistan sig åt från novell till roman, eller rentav från genre till genre?

När jag studerade spansk gitarr fick jag veta att man måste öva minst tre timmar om dagen. Jag vande mig vid att göra undan övandet så tidigt som möjligt och den där intränade lutheranska plikttrogenheten har hjälpt mig mycket. I Hollywood delade vi hus med några andra svenska gitarrister. Det fanns en liten veranda – försedd med en död kolibri som jag aldrig glömmer – och där satte jag mig och övade en morgon vid sjutiden. Lektionerna på MI började tio och jag ville få in några timmar innan dess. Men nästa morgon satt en annan av gitarristerna redan i veranda. (Spelade man inomhus väckte man ju alla.) Nästa morgon steg jag alltså upp sex. Dagen därpå steg den andra killen upp halv sex. Sedan jag fem, han halv fem, men han gav sig äntligen när jag började stiga upp klockan fyra.

Att jag har bråttom att komma igång innebär tyvärr ofta att jag mycket sällan kommer ihåg att sätta på någon musik. Och när jag väl har dykt in i texten finns inget annat utanför; mina närmaste har lärt sig att använda arga rösten för att få mig att vakna till. Men när jag kommer ihåg att lyssna blir det ungefär vad som helst. Uppvuxen i rockband, skolad i västerländsk "konstmusik" (det finns inga bra ord som är kortare än "västerländsk högreståndsmusik mellan ca 1400 och 2000"), turnerat med jazzband, skrivit musikdramatik och filmmusik, och så vidare. Några favoriter: Bach förblir ju, och sextitalsbanden, och Miles och Coltrane. Senast nedladdade skivor är Sufjan Stevens, Yeasayer, Waterboys, Midlake, Strokes och Nigel North. Jag ska försöka lyssna mer. Lovar verkligen.

När var du i slagsmål senast och vem vann?

Jag fick mycket stryk i skolan som liten, upp till typ femte eller sjätte klass. Bara en gång slog jag själv till någon; det var på en slöjdlektion i sjuan, en kille retades med mig, jag klippte till i magen och råkade träffa perfekt – han tappade luften och föll ihop. Naturligtvis var det slöjdlärarens son. Jag fick omedelbart en anmärkning men slöjdläraren var för snäll och strök den efter en stund. När jag var sexton tog jag mig till min första kyrkhelg i Öjebyn (runt kyrkor finns ibland "kyrkstäder" med stugor, dit folk som bodde långt borta kom under storhelger som påsk, pingst etc). Under sent 60-tal fanns inget kyrkligt kvar utan Mikaeli-helgen ("Mickelsmäss") var en festhelg för ungdomar. Så jag talade om för mina föräldrar att min kompis Stefan hade en kyrkstuga där vi skulle bo, Stefan talade om för sina att hans kompis KG hade en kyrkstuga där vi skulle bo, och vi drog iväg och hittade ett par tjejer … Men nån gång under den helgen irrade jag runt ensam, det myllrade av folk överallt, och en raggarbil kom långsamt körande. Jag hade hår ned till bröstvårtorna då och nån av de motorburna kastade sig ur bilen, skrek "modsjävel" och kom springande och gav mig en rundpall så att jag såg stjärnor. Men bara en.

Men i vuxen ålder har jag bara velat slå en gång. Jag vann det slagsmålet. Än i dag spelar jag i rockbandet finns på (kolla YouTube) – jag kom med 1984 och är fortfarande den nya killen i bandet. Ron Wood i Stones. Sent samma år fick vi en spelning på ett jubileum. Festen ägde rum i en sporthall och var inte helt idealiskt planerad: tidigt på kvällen var det tre jazzband i olika lokaler, men när vi skulle börja spela vid två på natten blev det rockdisco nånstans plus rockband – vi – och vi hade placerats i en foajé med stengolv, stenväggar och stentak. Det glammade och ekade och levde om, och eftersom vi befann oss i en foajé såg vi en massa folk som gick hem – det var en blöt fest och redan när gästerna kom vid sjutiden var många berusade och sköt vin i halsen på varann med vattenpistoler. Vi hade inte alls roligt.

Sen blev det värre. Ett mycket välklätt men också mycket berusat fyllo kom fram till mig – "scenen" var två decimeter hög – och skrek, givetvis mitt i en låt, om att vi spelade för starkt. Hur "för starkt" det kan ha varit minns jag inte i dag, som sagt glammig lokal, men jag sa till mannen att komma tillbaka mellan låtar om han ville något. Det gjorde han förstås inte, men vi skruvade ned, ja, lite i alla fall, och började på en stillsam version av Neil Youngs "Cortez The Killer". Det är ju liksom ingen danslåt men vi hade gett upp. Den andre gitarristen i bandet spelade sitt solo, en sångvers och refräng följde, och jag började sola. (Vi spelar fortfarande låten och den blir fortfarande lätt över tio minuter lång.)

Under mitt solo ser jag något ur ögonvrån. Jag tittar dit. Fyllot. Och nu försöker han dra sladden ur en av sånghögtalarna. Fotnot 1: Det var en liten lokal och vi hade bara sånganläggning. Sånghögtalarna användes bara för synt och sång och under det här solot fanns varkendera, så det lät inget alls ur den högtalaren. Fotnot 2: Det sägs ibland att högtalare, eller sånganläggningens slutsteg, kan skadas om sladden plötsligt rycks ut. Jag vet än i dag inte om det är sant, men det där dök upp i huvudet. Fotnot 3: Som sagt lät lokalen hemskt, och folk var på väg hem och jag var irriterad och less.

Jag fortsatte med mitt solo och gick fram till fyllot och sade inte särskilt vänligt: "Far åt helvete". Han reagerade inte alls – han kunde ju i alla fall ha replikerat med det klassiska "Och mor åt palt" utan fortsatte bara att fyllefumligt försöka få ut den där sladden. Jag spelade vidare och upprepade min befallning lite mer befallande.

Då slog han efter mig.

Jag vet inte om han var vänsterhänt, men han stod till höger om mig och han försökte dra ut sladden med vänster hand. Högtalaren var framför oss, vänd mot publiken. Med sin högra och lediga hand slog han fyllematt efter mig. Och jag gick sönder.

Det har naturligtvis hänt att jag har varit arg som vuxen. Grälat, skällt på dumma elever och så vidare. Men jag har aldrig någonsin känt ett så vitglödande raseri som i det ögonblicket. Det här tar längre tid att läsa än vad händelserna tog i verkligheten: Killens kavajärm och skjortärm hade åkt upp medan han bökade. Jag såg hans nakna underarm och jag såg ordlöst framför mig hur jag skulle klippa till den med gitarrhalsen och bryta armen – jag såg blod och krossade spretande benbitar, och jag hann till och med tänka på att det förmodligen skulle bli fängelse, men att det var värt det. Så förbannad var jag: jag ville skada.

Jag slog. Fortfarande solande. Jag klippte till den förhatliga underarmen med en just då jättefin Squier-strata från 1982, som aldrig blev riktigt frisk efteråt. Hur det gick för fyllot vet jag inte men han lär ha haft ont och fått ett redigt blåmärke; fast jag tror att hans matta grepp om sladdens kontakt gled av, så att hans arm följde med slaget nedåt.

Kanske var det en "the show must go on"-attityd, och kanske var det någon icke-formulerad känsla av att det skulle bli mer skandal om jag slutade spela … hur som helst så avslutade jag aldrig mitt solo. Fyllot rätade sig raglande upp och kom mot mig för att slåss. Jag backade, fortfarande solande, och märkte plötsligt att resten av bandet hade slutat spela. Jag kastade en blick åt deras håll och såg fyra fågelholksgapande munnar: mitt brutala våld var lika oväntat för dem och alla stirrade häpet.

Jag solade vidare. Envist, fortfarande med tanken: så länge vi spelar är skandalen mindre.

Något susade förbi mig bakifrån och jag uppfattade att det var vår trummis. Han hade spelat i dansband sedan han föddes ungefär och var van vid att ta hand om fyllon. Han sprang rakt in i det fylle-och-raseriraglande fyllot och knuffade ned mannen, som inte kunde hålla balansen när han snubblade och föll de två decimetrarna ned till golvet, utan hårt satte sig på rumpan. Jag spelade vidare. Dom andra i bandet hakade lamslaget på, trummisen kom tillbaka till setet, vi och låten kom igång igen. Fyllot försökte ta sig upp på scenen med någon kompis men vårt band hade också kompisar som hindrade dem och fick dem att lugna sig.

Fotnot 4: När mitt solo så småningom slutade kom nästa sångvers i "Cortez". Som börjar:

"Hate was just a legend, and war was never known …"

Efter det spelade vi vår skämmigaste låt, "I Just Called To Say I Love You", och en massa människor började dansa – naturligtvis – och sen var det fullt drag tills festen slutade vid fyra på morgonen.

Jag åkte hem med en festbuss och kom hem vid femtiden. Bussen måste först förbi stadens sjukhus för att hämta en av våra studenter som hade druckit för mycket och magpumpats. När hon kom in i bussen fick hon en stor applåd.

Jag steg upp klockan sju och åkte tillbaka till festorten för att skriva en tenta i statistik (ingick i någon forskningskurs). Mina två kollegor som gick samma kurs vägrade gå på festen för att de "ville vara fräscha" till tentan. Jag hade upplyst dem om att det beteendet var vekt och lyckades samla mina få hjärnceller så att jag fick högre poäng än nån av ynkarna. Ha!

Och slutpoängen fick jag reda på samma dag: ett par bandmedlemmar skulle sova över på festorten och när de kom för att hämta gaget på natten, direkt efter spelningen, utspelades följande lilla scen:

Gageutbetalningsflickan: Jag hörde att Lasse hade bråkat med er.

Bandets sångare: Ja, det var något fyllo som var besvärligt.

Gageetc: Det var huvudarrangören för festen.

 

Din roman Chimärerna har alternativa tidslinjer som tema. I en av dessa tidslinjer så har Sverige blivit en totalitär polisstat. Jag tyckte din skildring var väldigt trovärdig och inte en slentrianmässig variant av ett förtryckarsamhälle.
Vilka dystopier/framtidsscenarier och vilka SF-författare har inspirerat dig allra mest i ditt skrivande?

Först en brasklapp: Jag tror inte att absolut konstnärlig kvalitet existerar. Väldigt många tror det – se den här sanslösa länken: Arnold Cusmariu  – där en bildkonstnär försöker "bevisa" att Beethoven är bättre än rockmusik. För det första är jämförelsen mellanen tonsättare och en hel stil – eller rättare sagt, ett gigantiskt stilkomplex – ungefär lika enfaldig som att jämföra morötter med Musse Pigg, och för det andra finns ett svåröverträffat argument i John Careys fina bok What Good Are The Arts,nämligen: Konst ger människor upplevelser. Innan vi lär oss att gå in i andra människors sinnen och känna deras upplevelser är det omöjligt att veta om min upplevelse av Gravity’s Rainbow är mer värd för mig än vad din upplevelse av Once Upon A Time … In Hollywood är värd för dig.Naturligtvis finns det olika världar, där olika grupper har olika specialintressen, och jag kan käbbla i timtal med gitarristvänner om huruvida Hendrix solon i All Along the Watchtower har betytt mer för rockgitarrspelets tradition än Claptons Crossroads … men att tala med min mamma om den saken var inte meningsfullt; lika lite som jag kunde lära henne något om mjölkning. Och jag tycker väldigt lite om människor som använder sina specialkunskaper för att trycka ned andra och hävda att de "vet" vad som är "bra konst". Nån kvällstidning hade för många år sen en rundfråga till svenska musikkändisar om världens "bästa" och "sämsta" låt, och DiLeva sa: "Alla låtar är bäst. Ju fler låtar, desto bättre". Jag håller med DiLeva. Thus endeth the lesson.

Dystopier. Först var det 1984, som jag lånade på bokbussen. Förutom att min mammas moster dog, precis medan jag var sjuk och lärde mig läsa, och lät oss ärva en massa böcker (det är de kartongerna, i en alkov på övervåningen, som om än med något annorlunda innehåll figurerar i Svarthunden) – förutom det så kom det en bokbuss en gång i månaden. Fantastiskt. Lukten av gamla böcker och alla världar som öppnades. Med säkerhet var det där jag fann Orwells bok och jag var troligen elva eller tolv.

Några år senare, efter min första luciavaka i ett vintrigt stjärnklart Piteå där jag inledde kvällen med första träffen med Gunilla. Vi gick på bio och såg Jerry Lewis i Höj inte bron, sänk floden, en träffande beskrivning av vårt liv efteråt: varför ska man göra nånting enkelt när det går att krångla till? Vi kysstes på biografens trappa i decemberkylan, hon hällde ut två mellanöl som jag hade med mig, hennes mamma hämtade henne klockan elva och jag irrade runt i natten och umgicks med folk som jag kände eller inte kände. Vid femtiden på morgonen mötte jag gymnasiets då ende moderat, som hade kostym och slips och som samtalade artigt tills han plötsligt sa "Ursäkta, jag måste vomera", höll undan slipsen och spydde i en snödriva innan han oberört fortsatte samtalet. Klockan nio, tror jag, hade skolan filmvisning för de trötta firarna, Det sjunde inseglet, och det gick ju inte av för hackor. Sen var det nån håltimme där jag irrade omkring, nu i skolans huvudsakligen tomma lokaler, och i ett övergivet klassrum fann jag en bunt Brave New World och tänkte att det vore spännande att läsa en bok på engelska. Ner i fickan snattades boken och min framtid formades ännu mer.

I övrigt fanns på den tiden lite Heinlein, Bradbury, Tolkien etc på svenska men min engelska blev bättre och kring 1970 kom Askild och Kärnekulls och Deltas utgivningar. Vi prenumererade via Delta på DAW Books sf-utgivning och engelskan fick träna regelbundet.

Det finns förstås ett antal klassiska dystopier, som Vi och Kallocain osv etc, men för mig har Orwell och Huxley kvar mycket mer av sin kraft. Det bör väl sägas att tv-serien på Brave New World inte har så mycket med boken att göra … (ödesmättad paus och sen tre brutala fortissimostabs från orkestern). I övrigt känns det, för mig, som om begreppet slash genrebenämningen "dystopi" håller på att förändras. Förr handlade dystopier, som de fyra ovannämnda, om världar/platser med totalitära samhällssystem. En katastrofroman var då en katastrofroman; i dag går sådana också in under dystopiparaplyet, och ibland även historier om pandemier, utomjordiska invasioner och det ena med det andra. Ett par favoriter har jag hittat på senare år, som Neal Stephensons Fall, or Dodge in Hell, om en med tiden mer och mer traditionellt dystopisk uppladdningsvärld. Men det är lättare för mig att prata om inspirerande författare.

Jag tolkar frågan konkret, alltså inte bara jag-läste-Egen-rymddräkt-finnes-och-letade-mer-sånt, utan som att det gäller författare som jag verkligen har försökt, om inte efterlikna, så i alla fall på något sätt ta intryck av. För att hålla den här texten inom omfångsanständiga gränser tar jag bara några av de viktigaste:

J. G. Ballard. Jag läste först väldigt oplanerat, typ "oj då, det här verkar kul", men när jag läste Lundells Jack såg jag, tidigt i boken, någonting om att "läsa Hemingways noveller". Jag läste då Hemingway, inte bara novellerna, och i den ironiska Vårflod (tror jag) stod det förresten något om att "man bör resa när man är ung". Jag var då 29 år och det var de orden som fick oss att hamna i Hollywood – näst efter döttrarna troligen det bästa vi har gjort. Man bör bo utomlands när man är ung.

I alla fall började jag läsa komplettistiskt. De för mig viktigaste sf-författarna som jag läste då, i min ungdoms sensommar, var Ballard, Dick och Delany. Bok efter bok och författare efter författare avverkades. Hos Ballard fann jag ett fantastiskt exakt språk och en diskret men sanslös fantasi; kanske ingen annan ser mitt epigoneri, men jag hittar ofta formuleringar när jag korrläser mig själv som får mig att tänka på Ballard. Dessutom var Gunilla och jag ju hemma hos honom – betänk detta: Vi kommer till London en nyårsafton, 1978 gissar jag, och jag letar i telefonkatalogen på hotellrummet, hittar numret och ringer Ballard. Han var mycket vänlig och trevlig och vi tog tåget till Shepperton med en flaska whisky och frågade ut honom i flera timmar, en intervju som senare trycktes i Mats Linders fanzine Summa. Tjugofem år senare höll jag på med en tv-serie om elgitarrspel (projektet sprack) och försökte tillsammans med producenten nå Slash, Hetfield, Mustaine och så vidare. Av olika slumpar fick vi med Robben Ford och Kee Marcello, som ju hade världsturnerat med Europe; Kee påpekade att det är meningslöst att försöka nå ett stort band på turné, det finns så många säkerhetsnivåer och brandväggar att inte ens familjen kan nå folk utom via privata mobiler … Men när alla dom där turnéerna slutade hade vårt projekt redan kraschat. Och jag tänkte på telefonkatalogen och Ballards vänliga inbjudan. Och än i dag tänker jag ofta på hans fantastiskt analytiska tänkande och böckerna han skrev. Som sagt kanske ingen annan ser honom hos mig – att härma är nyttigt när man läser saker, men bör sedan, som i fallet musikinstrument och improvisation, införlivas i en egen stil – men i till exempel Googolplex kan jag tydligt ana Ballards ande här och där.

Det första jag läste av Delany var nog novellen "Time Considered as a Helix of Semi-Precious Stones" och den titeln berättar i sig mycket om Delanys stil som sf-författare (i dag skriver han mest säregen bögporr och jag har inte lyckats ta mig igenom Through the Valley of the Nest of Spiders). Den första roman jag läste av honom var The Einstein Intersection, som jag sedan fick nöjet och glädjen att översätta. Fotnot: det står "Gunilla Dahlblom och KG Johansson", eller tvärtom, på våra översättningar 1978–1998 eller så, men med tiden delade vi upp böckerna mellan oss … jag minns förtjust min känslige vänlige vän som läste LeGuins Skymningslandet, eng. The Beginning Place, och vältaligt förklarade hur han hade sett vem som gjort vad: mina kapitel var mer analytiska och torra, medan Gunillas blommade ut i värme och känslor. Och det var inte med odelat beklagande som jag talade om att jag hade gjort hela boken. Jag läste om både Delanys original och översättningen av Einstein när jag skrev min nya och ännu inte förlagda roman, som har arbetstiteln Ljus – en skymningsfantasi och som jag försökte få att spraka och gnistra som Delany.

Under en period mellan så där 1975–1978 läste jag sådär trettio av Philip Dicks romaner; några, framför allt icke-sf-iga, kom ju ut senare, efter hans död. Vi bodde i Hollywood då och funderade på att (försöka) ringa Dick och kanske köra sex mil ned till Santa Ana. Ännu en fotnot: att jag gick på M.I. var från början bara ett sätt att få lån och stipendier, men när jag väl kom till skolan insåg jag snabbt att jag måste studera, eftersom rykten annars skulle gå om "den där musikhögskoleläraren från Norrbotten som bara drack öl och gick på klubbar" … och det var så jag kom att stiga upp fyra på morgonen, och i början av mars -82, när Dick dog, hade jag fullt upp med övande och spelningar och studioprojekt. Synd, det hade varit överjordiskt att få träffa honom … och tänk om han hunnit skriva några böcker till.

Dick skrev ofta sina romaner (de flesta rätt korta, kring ca 60 000 ords längd) sittande på golvet, driven av kaffe och amfetamin, under mer eller mindre oavbrutna svep på några dygn. Ibland kan det kännas slarvigt men texterna får också ett driv och en energi – en speed – som rycker med sig läsaren. Och mitt bland alla karlns underfundigheter – namn som Rondinella  Fugate och Leo Bulero, eller Frank Frink, och droger som heterCan-D eller Chew-Z – finns alltid en medkänsla och förståelse som jag har tagit stort avtryck av. Ja, trots att han var gift fem gånger och alla skilsmässorna inte var helt soliga … En fransman, Emanuel Carrère, har skrivit en fantasifull nästan-biografi över Dick: I Am Alive and You Are Dead, som alltså finns översatt till engelska. Rekommenderas.

Det finns många tiotal sf-författare (och hundratals som skriver icke-sf) som har gett mig stora upplevelser. Jag tror alltså inte att Ballard är "bäst" för alla jag känner, och så vidare, men om jag får pladdra en stund till så räknar jag upp några personliga sf-författarfavoriter till, de flesta lite nyare. I bokstavsordning: Borges (ja. det är i utkanten, men ändå). Monica Byrne, ung amerikanska, lysande: The Girl in the Road. William Gibson. China Miéville. Karen Russell, fantastisk. Läs allt. Genast. Dan Simmons (mest förr, han är tyvärr långrandig nu). Neal Stephenson.

 

Några av mina favoriter när det gäller ditt skrivande är bland annat novellsamlingen Varning: Framtid (extra allt), Briljanta Baklängesbibeln, Chimärerna, De drömmande städerna – som är en slags kombination av roman och novellsamling, Svarthunden och Köttmonstret i Celitz.
Vilken är din personliga favorit?

Jag har svårt för att välja personliga favoriter. Det är, har jag sagt ett antal gånger, som att välja bland mina barn. När jag tänker på böckerna minns jag inslag i dom, och väldigt ofta det som var bakgrunden till de inslagen. Typ: Vladimar Nabokov blev ju (ö)känd i och med Lolita. Innan någon anklagar Nabokov för pedofili för att han skrev en bok om en obehaglig person vill jag säga att han avskydde sin huvudperson Humbert Humbert. Men bortsett från det sa Nabokov också i ett gäng intervjuer att det första fröet till boken om "nymfetten" som i praktiken kidnappas av en medelålders man som låtsas vara hennes pappa – det första fröet till historien, sade författaren, var en artikel om en schimpans som hade åstadkommit figurativ konst. Apan hade ritat fyra vertikala streck som antogs föreställa stängerna i djurets bur. Så hur ledde den tanken till Lolita? Tänkte Nabokov kanske på hur mannen var så att säga "fången av sina drifter"? Nabokov berättade aldrig detaljerna men jag har varit med om liknande saker: en sak väcker en bild och innan det kanske hamnar i en bok kan det ha blivit något helt annat. Men jag själv minns exakt hur det krossade fönstret blev en stulen bil, för att ta ett fiktivt exempel.

Det är ofta lustigt hur idéer kommer till. För mig handlar det ofta om att två i sig inte särskilt intressanta idéer, händelser eller liknande kombineras och något nytt växer fram. Här är ett tydligt exempel som jag ofta berättar, som nu till exempel: Vi bodde i vår andra lägenhet, tror jag, när telefonen ringde en natt. Det var inte ovanligt – vi hade samma nummer som Öjebyns taxi, men med två siffror omkastade, och vi hade vant oss vid att, när vi hade svarat "KG" eller "Ja, det är Gunilla" och den ringande (dvs. det ringande fyllot), utan att höra oss, sa "Jag vill ha en öh, en bil till Nygatan 31" så hade vi vant oss vid att artigt lögnaktigt säga "Tack, vi skickar en bil." Men den här gången var det inte en taxikund utan en man som mycket stressat – utan att bry sig om namnet som jag hade sagt – snabbt smattrade fram någonting i stil med "Var är du? Jag är här i stugan med grejerna nu och det är bråttom!" och jag sa "Det här är KG Johansson, du har nog kommit fel", och han var tyst en sekund och slängde sen på luren. Jag har ofta tänkt att det kanske var en smugglingsaffär eller något sådant.

Den andra händelsen var på en filmfestival i Göteborg, ca 2005. Jag bodde hos en kompis som jobbade på festivalen och hade stigit upp fyra på morgonen ("There’s a four in the morning now?" som Bart Simpson sa). Jag låg kvar i sängen och läste under några timmar i Final Report of the National Commission on Terrorist Attacks Upon the United States, 9/11-rapporten. När jag gick ned från Lisebergstrakten, någonstans vid Korsvägen, såg jag en liten tobaksaffär på andra sidan. Två brunhyade svarthåriga män kom ut för att röka och mitt undermedvetna skickade, efter timmar av Al-Qaida-läsning, genast upp tanken "Terrorister". Jag gick vidare och tänkte på hur lätt man kan luras att se eller tänka saker, och plötsligt och utan att veta varför mindes jag plötsligt den nattliga felringningen. Och där, smack! – hade jag en idé till en barn/ungdomsbok:

En kille som är galen i dataspel bor på en skärgårdsö. Han är besatt av tv-spel. Han är hemma ensam en natt, telefonen ringer, och någon som inte hör hans protester säger till honom att komma dit och dit klockan då och då. Killen cyklar iväg i natten och i viken ligger en båt och kille får ett kasse med ett tv-spel och ett slags pistol som hör till. Han vet fortfarande inte vad det handlar om, men han älskar ju spel, så han cyklar hem och spelar. Det är ett spännande spel och killen kan branschen, så han har snart mycket höga poäng. Vid det laget märker han något konstigt: De vidrigaste fienderna är alltid mörkhyade och ger mest poäng att döda. Han pratar med tjejen-han-är-hemligt-förälskad-i och tillsammans (det gick att gissa att tjejen är mycket smart, eller hur?) förstår de att det är ett propagandaspel som gör det lättare för folk att tänka rasistiskt, och att mannen som ringde måste ha slagit fel nummer. Sen är det bara rutinjobb: att lägga in lite detektivarbete, och någon jakt och en kris och uppgörelse … Och allt det här kom till mig på typ en eller två sekunder när idéerna kopplades ihop. Boken heter Spelet, kom ut på Hegas 2008 och lånades så sent som 2019 ca 1350 gånger på svenska bibliotek.

Jag tänker mer på sådana saker när jag jämför böcker; jag minns deras tillkomsthistoria, och även om det kanske var en gråtrist eller sorglig tid just då så finns det alltid en glädje i själva skapandet, att vara med när något växer fram. Jag väljer de orden avsiktligt, för ofta känns det – återigen, för mig – som om mitt undermedvetna, eller nånting, gör väldigt mycket av jobbet och jag bara åker med.

Här bör det påpekas att jag inte tror på någon gud, eller andar, återfödelse, astrologi, små gröna män etc. Jag tror att processen är fullt naturlig och kontrollerbar. Inga övernaturliga makter.

Och när jag har framställt mig som helt rationell och vetenskaplig måste jag också tillägga det här, som är en helt sann historia:

Alla som är intresserade av litteratur och skrivande, och musik, bör läsa Thomas Manns Doktor Faustus. Jag säger inte det bara för att boken är en klassiker och så vidare (det finns ingen absolut kvalitet och det här är ingen order utan ett tips) utan även för att den är väldigt lärorik, om musik, om Tyskland, om … livet.

Här är storyn: Adrian Leverkühn är en ung tonsättare som vill bli en ny Beethoven och revolutionera musiken. Hans musiklärare är fjärilssamlare och visar den vackra fjärilen Hetaera Esmeralda. Likt den förste Faust vill Leverkühn ta den svarte herren till hjälp, och medan han funderar på det hjälper honom en vägvisare honom inte till det önskade värdshuset utan till en bordell. Och där träffar han en otroligt vacker kvinna, en hetär som heter Esmeralda. Han ligger med henne och den akten beseglar kontraktet med djävulen. Tonsättaren får syfilis och får veta att han under 24 år kommer att förändra musikhistorien. Men det finns ett villkor: han får inte älska någon. Och efter 24 år ska den svarte komma och hämta honom. Tonsättaren kan inte låta bli att älska och det slutar alltid i katastrof. Den sista gången är kärleken helt asexuell och "ren" men föremålet, en åttaårig pojke, blir ändå sjuk och dör. Leverkühn fullbordar sorgset sitt sista verk och samlar sin krets för att spela upp en pianoversion. Men han kan inte spela utan berättar bara hela historien om hur han sålde sin själ, och till slut kraschar han och hamnar på mentalsjukhus.

Den sista scenen är väldigt väldigt stark, så stark att den kan kännas svår att läsa. Följande hände hände sommaren 2008, när vi bodde i en villa i Öjebyn: En varm solig sommardag, Gunilla hade dragit iväg nånstans med barnen och katterna låg bredvid mig i soffan medan jag läste slutet på Leverkühns sorgliga historia.

Vi hade bott i huset i tjugofem år och kände det väl.

Mot slutet av tonsättarens krasch hörde jag steg på övervåningen. Stegen var tunga, som om en storvuxen karl i grova kängor gick däruppe, alldeles ovanför trappan. Katterna var bredvid mig och öppnade ögonen när det hörde ljudet.

Jag satte mig upp i soffan och ropade "Hallå?" Stegen stannade tvärt. Jag ropade "Är det nån där?"

Stegen fortsatte och nu lät det som om de kom mot trappan. Jag ville inte alls se vad som nu kanske kunde komma ned från övervåningen. Jag tog min bok och gick ut – det var så varmt att både framdörr och bakdörr stod öppna. Liggande i hammocken på altanen läste jag vidare. Inga fler ljud hördes och jag var inte rädd längre.

Det här är den enda svår- eller oförklarliga händelse jag varit med om. Jag är fullt medveten om alla förklaringsförsök; knarrande hus kan vi glömma; hallucinationer har jag aldrig upplevt (utom när jag var fullproppad med morfin efter en hjärtinfarkt); ingen hade kunnat smyga in i huset utan att jag hört det – och sedan börjat gå med de tunga stegen – och sen försvunnit spårlöst. Jag säger inte att det var övernaturligt (djävulen har inte hämtat mig än, tretton år senare), jag säger bara att jag kan inte förklara det som hände. Tror fortfarande inte på svart magi, tar inte i trä, spottar inte efter svarta katter.

Jag kan försöka lägga till några ord om böckerna du nämnde: Varning Framtid (extra allt) hette från början bara Varning: Framtid och kom ut på LL-förlaget, lättläst. Den lilla boken innehöll bara två noveller, CoBra och De Lysande. När LL meddelade att boken skulle utgå bestämde jag mig för att lägga till några noveller från senare år. Jag minns särskilt "Membranen i mittens horn" för Wells-stämningen, det var kul att hitta på en rökig klubb och en man som bär en Stor Hemlighet, och jag minns Bibliotekarien för att den kan läsas både som Lovecraft-epigoneri och svart humor. Väldigt svart.

Chimärerna får mig att tänka på hur boken kom till: den 29 oktober 2010 skulle vi på fest och jag slog mig ned i en tv-fåtölj för att programmera en inspelning. Innan jag landade i fåtöljen hade hjärtat stannat. Vår äldsta dotter räddade mig, med stöd av mamma och syrran, och gav mig HLR tills ambulansen kom efter fyra minuter. Fem dagar senare vaknade jag på intensiven, där jag bland annat såg väggdekorationer glida omkring och träffade en sköterska, som när jag påpekade att hennes ansikte var fullt av spindlar som kröp omkring lugnt svarade: "Säger du det". Jag visste att det var hallucinationer men jag såg dem väldigt tydligt. (Kuriosa: Jag har också haft prostatacancer, och i april i år exploderade min gallblåsa och som förklaring till att dom skulle skära bort resterna av eländet sa den kvinnliga röntgenläkare: "Det är fanimej det vidrigaste jag har sett." Slut kuriosa.)

Chimärerna växte fram på sjukhuset efter infarkten. Jag hade nyss gett ut en tjock bok som hette Feedback och ville skriva något kort och enkelt. Mer visste jag inte – förutom att jag bad vår yngre dotter (som bäst vet var såna böcker finns) att ta med The Waste Land. "Tänker du läsa den boken nu?" sa hon, och det gjorde jag. Det slutade med att jag lärde mig Eliots dikt utantill, och att jag lärde mig Blakes The Marriage Of Heaven And Hell utantill, och en del annat, och när Eliot-dottern läste London i De drömmande städerna såg hon genast förlagan: den grymma våren, rundvandringen i London, kvinnan på tronen, den drunknade, alltsammans finns där. Medan Donatello ekar av Blake, med drakmän, återfödelse och mycket annat. Och hela Städerna är en stor cirkel, en orm som biter sig själv i stjärten, fylld av mindre och mindre cirklar. Någon kort och enkel bok blev det inte.

Svarthunden innehåller en hel del barndom; jag fick ju stryk av skolkamrater, men har med poetisk frihet spetsat till saker. Boklådorna i alkoven bakom mammas och pappas sovrum var som sagt viktiga för mig. Det finns antydningar om själva byn på ett antal ställen i boken men jag minns inget konkret nu. Mer Faust: scenerna där nedgången till helvetet (porten – boken var ju först en novell, som Mix förlag ville att jag skulle skriva om, förlänga och ändra, och när boken till sist var klar lades förlaget förstås ned: "Porten", hette novellen) består av stenar som glider mot varandra på ett otäckt sätt, den scenen kommer ur en Faust-version av ryssen Aleksandr Sokurov (2011), en film som har en märklig visuell kraft. De stenarna – som kanske skymtar i ett par sekunder i filmen – var fröet till hela Svarthunden.

Köttmonstret har jag ju bara översatt, den är skriven av Pohlavi Remesla – en recensent berättade att man inte bör bildgoogla de orden offentligen på bibliotek. Nej, jag erkänner, det var ett skämt, och namnet är något slaviskt språk; jag började med att googleöversätta Love Craft men ändrade till Sex Craft, och Pohlavi lät bättre. Bildgoogla och kolla. Ett litet förlag som hette Oddbooks ville ge ut Chimärerna, och det fick jag veta medan jag fortfarande låg på sjukhus efter infarkten. Jag fick också veta att dom (eg. "han") skulle ge ut ett slags nyversion av skräckserien Kalla Kårar från 70-talet. Fortfarande rätt drogad, i en ambulans mot Sunderbyn, där ett kranskärl blev stentat, fick jag den här visionen av en trakt, nånstans kring Sudetenland, strax före andra världskriget, där låga mörka moln hänger överallt, och där en kvinna får en svampinfektion som blir värre och värre och till slut förvandlar henne till … ett köttmonster. Jag är rätt förtjust i näst sista scenen, där kvinnans sjukdom (nu mycket värre än någon infektion) har tagit över ett helt hus som har fått en mängd intressanta biologiska organ.

Nu har jag halvlegat här i jobbsoffan i några minuter och funderat på om jag vill lägga till nån mer bok. Men det gick som vanligt: tar jag med den så bör jag ta med den, för att parafrasera ordspråket. Jag nämner därför bara två romaner där väldigt mycket är självupplevt: Rock And Roll, som kom till efter en pubkväll där turnéhistorier berättades och jag tänkte att de här historierna får inte dö. Historien om gaybröllopet på Europas största sanatorium är alltså nästan bokstavligen sann (namn och annat har ändrats), liksom historien som slutar med den galna katten. Nollpunkten, uppföljaren, är betydligt mer svart och innehåller mycket mer påhittat – men också sanna historier – och var i viss mån ett avsiktligt, och faktiskt lyckat, försök att jaga bort vissa ångestdemoner som jagade mig efter infarkten.

 

Jag har en särskild kärlek till de av dina berättelser som utspelar sig i Norrland. Inte minst Svarthunden, som är en av de bästa skräckromaner som getts ut på svenska. Flera av byoriginalen är som hämtade ur Torgny Lindgrens galleri av underfundiga gubbar, är det en slump?

På ett sätt är det väl en slump, men samtidigt inte. Jag vet inte exakt var Lindgren växte upp men det var i exakt min miljö. Dialekten, uttrycken, sävligheten, fernissan av frireligiositet, tältmötena, jag växte upp med allt det där. En barndomskompis som hade blivit bibliotekarie i Skellefteå fick tag på Chimärerna, läste den tillsammans med sin man – också från samma by, också medlem i vårt första band – och kontaktade mig och berättade att dom hade skrattat åt varje figur i bokens första del; dom visste exakt vilka som var förlagorna. Om man läser mycket mycket noggrant, kanske till och med gör upp skisser, så kan man se att byn i Svarthunden är den i Chimärerna. Och jag växte upp i huset där Lovisa och Anders bor i boken; och "storstormen" hände verkligen på sensommaren 1962 och jag minns den väl. Liksom Marilyns död och Kubakrisen …

 

Avslutningsvis vill jag att du berättar om den senaste (bra) boken du läste, plus berättar vad du skriver på just nu?

Den frågan visade sig vara svårare än jag först trodde. Jag funderade på den i går kväll, i hopp om att det undermedvetna skulle hitta på något under sömnen, och en stund på morgonen. Men det har inte gått att hitta den perfekta, nyligen lästa, lagom kulturella och lagom okända boken att briljera med. Några tänkbara skäl: framför allt att jag har slukat böcker sen 1957 – jag har länge haft som mål att läsa minst hundra sidor per dag (om man tänker på sjukdomar, turnéer och sånt så kan vi ju snitta till femtio sidor om dagen … gånger 65 år gånger 365 dagar … och får då 1 186 250 boksidor, vilket motsvarar ca 6000 böcker på 200 sidor) – och det är klart att det blir mer sällsynt att hitta en bra bok efter 6000 redan lästa än efter 4 tidigare lästa. Det är ju också tänkbart att jag med åren har skaffat mig en smak (oavsett "bra" eller "dålig") som nischar in mig mer och mer … Fast samtidigt söker jag alltid efter böckerna som får mig att tänka. "Å fan. Så kan man också göra" – jag minns en total lyckoupplevelse när jag läste Tom Wolfes The Right Stuff, och sedan sökte upp vartenda ord av honom som gick att få tag på. Mer kuriosa: jag var väl typ sju år gammal när Mercury-programmet presenterades, och för ett par månader sedan testade jag mig själv: hur många av de sju astronauterna kunde jag komma ihåg? Efter ett par dagar hade jag, fastän sex decennier hade gått, alla sju. Det där betydde något för mig.

Men jag kan i alla fall försöka ge några exempel på sånt som jag har läst under de senaste åren och gillat. Nämligen:

Lydia Sandgrens Samlade verk kom ut i mars i fjol. (Jag kan säga att pandemitillvaron inte har varit till hjälp när det gäller att komma ihåg datum – jag var tvungen att leta upp utgivningsdatumet, det kunde lika gärna ha varit mars i år.) En vanlig "klassisk" roman, en lång och utförlig och mycket njutbar familjeskildring, fängslande hela vägen. Sandgren nämnde i någon intervju hur hon hade börjat forska om Joyce (tror jag det var) men inte ens kunnat ta sig genom hans böcker, så i stället valde hon resolut att uppfinna en egen författare. Snyggt.

Eftersom jag har ordet bestämmer jag att omläsningar också räknas. Under pandemin har jag bland mycket annat läst om Anthony Burgess två självbiografiska volymer, Lille Wilson och store Gud, och Din tid är ute. Den som har läst Burgess – ett par av mina personliga favoriter är, förutom den självklara urverksapelsinen, Earthly Powers (som börjar, ur minnet, "Det var på morgonen min åttioförsta födelsedag och jag låg i sängen med min manlige konkubin när ärkebiskopen ringde på dörren") och den sällsamma men mästerliga versromanen Byrne – den som har läst och gillat Burgess kan få ut en hel del av historierna kring just A Clockwork Orange, konsten att recensera sig själv, problemen med att översätta franska operalibretton, problemen med att skriva åt italienska filmproducenter, hur gin dödar och hur ett möte på en madrass kan leda till ett nytt liv.

På tal om omläsningar bestämde jag mig också för att läsa om Gunillas och mina tre första översättningar: Joanna Russ En gång skall vi alla …, Wilson Tuckers Den långa tystnaden och Theodore Sturgeons Mer än människa. Kort om vad jag fann: Russ var okej som bok, men innehöll några riktiga översättargrodor. Tucker var riktigt bra och även bättre översatt. Och Sturgeon var alldeles lysande, bättre än mitt minne hade kunnat föreställa sig, och där fanns bara några få smärre problem med svenskan … Många kamrater har under åren frågat "Varför översätter du/ni inte den och den boken?" och naturligtvis fått svaret "Det är inte jag/vi som bestämmer, det är förlagen". Men i dag är vägarna öppnare och jag ska faktiskt se om det går att hitta ett förlag, skanna in boken och gå igenom den.

Kuriosa: Vi träffade Sturgeon i Hollywood, på en boksignering nånstans med två andra författare som jag inte minns. Vi köpte en pocket av More Than Human och fick den signerad. Och märkte då att Teddy var, som det heter, fullare än gud. Vi berättade att vi hade gjort den svenska översättningen och han sa:

"Yes, this should really be out in Swedish."

"No, no, sorry, it is out in Swedish."

"Yes, it’s a sin that the Swedes haven’t published it."

"No, sorry, this book is published in Swedish and we did the translation."

Ljuset gick äntligen upp:

"Oh! You did? Well, God bless you …" (etc).

 

Han ritade då en symbol på försättsbladet och visade att han hade samma symbol som halssmycke. "Q" och pilen betydde, meddelade han, "gå alltid vidare och ställ nästa fråga". Han var full men glad och i dag minns jag inte om vi var på väg till något annat, eller om vi var oroade för hur fyllan kunde ha utvecklats; eller om det var som Gunilla föreslår att vi blev generade när han inte förstod vad vi sa. Hur som helst tackade vi och gick. I dag beklagar jag att vi inte försökte få en stund med honom.

Monica Byrne: The Girl in the Road. Två historier i två framtider, en ca 2030, en på 2060-talet. "Vägen" är bland annat ett slags energiuppsamlande bro mellan Indien och Djibouti som en av huvudpersonerna vandrar. Hela vägen. En sådan bok som är svår att lägga ned och som jag efter fyra år minns med stor förtjusning.

Och nu kom jag plötsligt på en favorit som är rätt nyss läst – i år, i alla fall. Madeline Miller, amerikan, född 1978, har skrivit två underbara romaner i mytologisk miljö: Song of Achilles (2011) ger Patroklos upplevelser av vänskapen med och kärleken till Akilles, och Circe är upplagd på liknande sätt: "I Odyssén är ju Kirke en häxliknande gudinna i grekisk mytologi. … Kirke förförde Odysseus med olika trollformler under hans färd hem", etc (sv. Wikipedia). I Millers Circe (2018) får vi höra hela historien, ända från Circes barndom, ur hennes egen synvinkel.

Och så måste jag igen nämna amerikanska Karen Russell; jag ska göra mitt yttersta för att få ut åtminstone hennes alldeles bedövande novell "Reeling for the Empire" på svenska. ("Varför översätter du inte …?") Och jag läser plikttroget allt av Neal Stephenson, Stephen King, Jonathan Franzen, Pynchon, Tartt, och läser vemodigt om Tom Wolfe och Nabokov. Och, ja, Torgny Lindgren. Klingsor! Norrlands Akvavit! … Jag hejdar mig där.

Vad jag skriver på just nu: "Skriver på" får tänjas lite. Det är en roman, för närvarande ca 100 000 ord, som dök upp i huvudet i våras. Liksom Nabokov gick igång på apans fyra streck råkade jag läsa om Philip José Farmers Inside Outside, och alldeles i början av den boken står det ungefär "Helvetet hade slocknat". Den där frasen fastnade och blev till något helt annat, en livsskildring om en flicka som föds 2030, har något obehagligt i sin familjehistoria och dessutom möjligen har kontakt med något slags andevärld – eller bara en obändig fantasi. Hon kommer att resa jorden runt och se klimatkrisen bli katastrof och utvecklas på olika sätt, och jag vet inte riktigt hur det slutar – jag menar, slutet är skrivet (hela boken är skriven, redigerad ett par varv, och nagelfars just nu av ena dottern) men jag är inte riktigt säker på vad det betyder, hur händelserna ska tolkas. Det var inte alls meningen att den skulle vara färdig nu, jag hade tänkt börja skriva i september, men det gick som det gick och nu är det redan klart. Ett försök till Delany-glittrande sprakspråk. … Och när jag ändå måste tacka för mig och be om ursäkt för att jag inte är någon talare: från 19 september till 30 oktober spelar Teater Trixter i Göteborg en föreställning som heter "Deus ex Machina" och visar olika aspekter på artificiell intelligens. Jag deltar med en teaterscen eller minipjäs om ett sjukhus där en mycket avancerad AI, på en långvårdsavdelning eller liknande, vars uppgift är sånt som att mäta blodtryck och kolla kroppens olika balanser, plötsligt blir medveten och börjar fatta egna beslut om liv och död. Se www.trixter.se.
Tack för ordet.

 

 

 

 

 

 



Till top